och nu har jag skrivit något om mig…

Min familj kom som flyktingar till Sverige under andra världskriget.

Min farfar hatade Tyskland och tyskar i hela sitt liv och bojkottade alla tyska produkter, trots att kriget för länge sedan var över.

Min far och min farbror hatar svenskar - av någon obegriplig anledning.

Min far tjatar jämt om att alla svenskar är nazister - än i dag. Folke Bernadotte är en av fars favorithatobjekt - låter ibland som om Folke skulle varit den störste nazist som vandrat på jorden. Och de vita bussarna skulle inte alls ha varit Folkes - eller svenskarnas förtjänst, det var danskarna som körde ner och räddade judar i koncentrationslägren, enligt honom.

Min far hatar dessutom kvinnor - tror att kvinnor konspirerar för att fånga honom.

Min ena lillebror går i yeshiva och läser Torahn. Han är ortodox jude.

Min andra lillebror hyser stora sympatier för Sverigedemokraterna, har arbetat som dörrvakt, skulle aldrig släppa in en rullstolsburen på krogen och ogillar vänstermänniskor.

Min lillasyster hatar vår far och har konverterat till kristendomen, hon har döpt och konfirmerat sig.

Min styvmor hatar araber och uttrycker sig mycket nedlåtande om dem.

Jag tycker om dem alla - men jag är hjärtligt trött på allt hat och all misstänksamhet.

Det känns så inskränkt, så infantilt och det leder absolut ingen vart.