Konsten att stryka en skjorta

A stryker AH hämtar mig.

– Kan jag låna strykjärn?

Vi letar efter strykjärnet, det finns hos FA. FA har också symaskinen på sitt rum.

AH ber mig visa hur man stryker, han ska stryka sin skjorta.

– I morgon ska jag till en gymnasieskola på studiebesök. Jag vill vara fin, säger AH och granskar sin nystrukna skjorta. Några ställen är fortfarande lite skrynkliga, AH sprutar vatten på och stryker försiktigt. Skrynklorna är kvar och jag visar honom hur man kan pressa lite hårdare så att det blir slätt.

– Jag är orolig att jag bränner då, säger AH. Men jag trycker lätt på hans hand, han är vänsterhänt som jag, och skjortan blir slät och fin, nästan som ny och inte alls bränd.

När FA kommer in i rummet frågar jag honom om han är färdig med symaskinen.

Så ser det ut bland killarna hos oss. De syr och stryker och lagar mat. Och de är mellan 14-18 år. Ibland tänker jag att svenska tonåringar borde komma hit och bli lite integrerade. Lära sig att sköta ett hem. Som killarna från Syrien, Afghanistan, Etiopien, Eritrea och Somalia gör. För när såg jag senast en svensk tonåring frivillig sy eller stryka sina kläder?

Mina biologiska barn stryker aldrig.

Reflexiva pronomen

Pronomen

AM vill ha hjälp med läxan.

Fyll i mig, dig, sig, oss de och dem. Han kammar sig, vi tvättar oss, hon sminkar sig.

Jag noterar att det fattas något.

– AM, det finns ett pronomen till. När du inte vet om det är en man eller kvinna, pojke eller flicka så kan du säga hen.

AM lyser upp.Pronomen

– Det är ju jättebra. Svenska namn, jag vet inte om det är ett pojknamn eller flicknamn. Jag kan säga hen då. Det är ju jättebra.

AM skriver hen. Sen skriver han hen igen.

AM ska berätta för sin lärare om hen på måndag. Om det bästa svenska ordet. Om ett pronomen de glömt.

Hen är glad.

A vaknar

En fågel sjunger i februarigryningen

En fågel sjunger i februarigryningen

Jag sitter på sängkanten och stryker A lätt över kinden.
– Vakna A, klockan är sex.
A börjar inte skolan förrän klockan åtta, men han ville att jag skulle väcka honom tidigt.

A sover. Nej han sover inte, han blundar bara. Det är kallt i rummet, fönstret står öppet, luften är frisk.
– Jag går nu, säger jag och reser mig upp.
– Nej, sitta här, svarar A och pekar på platsen jag just rest mig från.
Jag sätter mig igen. Fågelsång hörs plötsligt utanför fönstret. Fågeln sjunger så hjärtat vill brista. Som koltrast, men inte koltrast. Inte i gryningen. Inte klockan sex en februarimorgon. A och jag tittar på varandra.
– Det är en hälsning från Aleppo, säger jag. Din Ami och och Abi, din mamma och pappa har skickat hälsningar från Syrien. Hör du?
A lyssnar. Ja, det är en lång och vacker hälsning om mammas och pappas kärlek, om deras längtan efter sin son.
– Jag hade två fåglar i bur, säger A. Två fåglar och två katter innan jag reste.
– Det kanske är din fågel? Berätta något för den nu, skicka en hälsning till Ami och Abi och hälsa från oss. Hälsa från Sverige och skicka din kärlek och din längtan och berätta om skolan som du älskar, hälsa från mig och berätta att jag ska läsa läxor med dig, se till att du inte gör dumheter och att du får kramar när du vill. Hälsa att vi alla älskar dig och att Ami och Abi ska vara försiktiga.

När jag kommer hem hör jag på radion att Putin och Assads regeringsstyrkor bombar Aleppo och att syriska familjer flyr till den turkiska gränsen. Jag hoppas att A inte lyssnar på radion, jag hoppas att fågeln inte oroar honom idag.

Ni borde skämmas!


Fattigdom 3

Det är ändå ganska märkligt när de som har en bra inkomst blir sura för att det finns folk som inte har det.
Som blir oroliga för att man kanske ska ta hänsyn till att det finns låginkomsttagare i samhället.

Men allvarligt, ni tror att alla har råd för att de som inte har råd aldrig skyltar med sin fattigdom.
Låginkomsttagare ser ut som du och jag, men gör allt för att dölja den skamliga fattigdomen.
De barnen kommer alltid att vara sjuka när det är utflykt – och ni hånar deras föräldrar?

Ni borde skämmas.

Fattigdom 2

 

 

DN om priset för att gå i svensk grundskola och i alla kommentarsfält haglar invektiv riktade till de fattiga föräldrarna.

Straffet för terrorism

Den 30-årige nazistens Hitleraltare. Foto: Polisen

Den 30-årige nazistens Hitleraltare. Foto: Polisen

Alice Teodorescu skriver i GP:

Straffet för terroristbrott enligt gällande rätt är fängelse i minst fyra och högst 18 år eller livstid. För mindre grova brott är straffet fängelse i minst två och högst sex år.

Men hon pratar inte om männen i Halland, de som greps med sammanlagt 550 kg sprängämnen. Hon pratar om två män, 30 respektive 32 år gamla, i Göteborg på sannolika skäl misstänkta för terroristbrott utförda i Syrien år 2013. Medan en nazist, son till en sverigedemokratisk politiker, och en man som arbetat med sprängämnen, men förvarade sprängämnen i förrådet i ett flerbostadshus och i sin bil av massmedia kallas för..? Vårdslösa. Och terrordådet är ”dynamithärvan”.

Nazisten har erkänt och kommer förmodligen att få ett straff på mellan sex månader och fyra år. Tiden för häktningen dras av och straffet förkortas i regel, man sitter sällan hela tiden ut.

550 kilo.

De hade kunnat orsaka massdöd och livshotande skador på stora delar av Göteborgs befolkning.

550 kilo.

Max fyra års fängelse.

För terrorism.

Eftersom det inte kallas terrorism.

Männen sitter häktade misstänkta för brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor.

Inte misstanke om förberedelse till terrorbrott.

Så här stor skulle förödelsen bli om en bomb på ca 500 kg sprängdes i centrala Göteborg

Så här stor skulle förödelsen bli om en bomb på ca 500 kg sprängdes i centrala Göteborg

GT, GT, AB,

 

 

Pojken och vakten

Emil och Ida, två andra busungar

Emil och Ida, två andra busungar

Idag har ilskan ersatts av en djup sorg hos mig. Klumpen i magen är kvar, och chocken över hur denna händelse överhuvudtaget kunde hända, och hur folk har reagerat på det. Att man inte ser barnet. Den avhumaniserade synen på barnet. Det här mörka, avgrundslösa, avhumaniserade hat.

Dina barn är fortfarande små. Mina är lite större. De är livliga, aktiva busungar. Min äldste reagerar på orättvisor och är en riktig sprattelgubbe. Min yngste är envis och stundtals riktigt tjurskallig, lite Lotta på Bråkmakargatan, och de är båda de finaste, underbaraste ungar i hela världen.

Lotta på Bråkmakargatan

Lotta på Bråkmakargatan

Jag kan lätt föreställa mig att mina barn skulle kunna hamna i en samma situation som den nioårige pojken gjorde. Låt mig försöka förklara varför.

Vi reser mycket, och då menar jag inte charter med all-inclusive, utan utanför turiststråk, genom Europa, norra Afrika och andra platser. Vi har bilat genom halva Europa och har haft en del nära-döden-upplevelser.

Tack och lov för barnspärr på bakdörrarna på bilen!

Minns när min minste blev sur och mitt på Autobahn tar av sig bilbältet och rycker i dörren…  Så gör han när han blir arg och sur. Han har sprungit iväg och gömt sig när vi varit på IKEA. Storebror hittade lillebror under en rea-skylt där han satt och tjurande. Jag brukar ha långa samtal med lillebror om varför han inte kan springa iväg så där när han blir arg, ledsen eller sur, försöker prata med honom om vad han kan göra istället när han känner så. Han förstår mycket väl när han är lugn och kommer med jättebra förslag och synpunkter, men när han sen hamnar i en situation där han blir sådär arg så går det liksom på automatik.

Lotta på Bråkmakargatan är arg

Lotta på Bråkmakargatan är arg

Som den där gången på stranden i ett främmande land. Jag tittar upp, ser inte minstingen, frågar min man var han är. Min man svarar ”vet inte, han var ju här precis”. Ingen av oss hade uppfattat att han blivit arg och sur över något. De 20 minuter som följer är så långa och hemska. Vi var många som letade. Det blir snabbt djupt i vattnet och han kan inte simma. Jag hittade honom bakom vår bil där han hade satt sig med huvudet ner i knäna, jättesur över något. En kvinna kom fram till mig och berättade att hon försökt prata med honom och fråga var hans föräldrar var, men att han hade sprungit ifrån henne. Så gör han när han är arg och sur. Ingen, speciellt inte någon han inte känner, kan prata med honom då, och i detta fallet förstod han inte heller språket hon pratade på.

Vi höll på att bli av med honom på tågstationen i Marrakech. Hade en vuxen människa försökt hålla fast honom så hade han börjat skrika och fäkta med både armar och ben, var så säker. Både av ilska och av rädsla. Hans storebror hade också reagerat om någon skulle hålla fast lillebror, det är jag övertygad om. Jag… jag vet inte vad jag hade gjort, men gapat och skrikit och försökt att få tillbaka mitt barn på alla sätt jag i ögonblicket kunde komma på hade jag utan minsta tvivel gjort.

Den här nioåriga pojken har inte sin mamma eller pappa här.

Vi vet inte vad han behövt gå igenom för att fly hit. Han letade efter sin storebror tillsammans med sin andre bror. De förstår inte språket. Jag kan bara föreställa mig hur rädd och panikslagen den lille pojken känt sig när han blir fasthållen, nertryckt och vakten håller sin hand över mun och näsa och dunkar pojkens huvud i betonggolvet.

Jag har lyckats se filmen nu, inte utan att gråta så jag skakar, men lyckats se hela filmen på en minut. Man hör tre dunsar, och man ser vakten lyfta honom i axlarna och trycka ner honom igen en gång, men följden att pojkens huvud dunkas ner i betonggolvet. Vakten kväver pojkens skrik, och det hesa, kvävda skriket får mig att tappa tron på mänskligheten…

Detta får inte ske igen, aldrig igen. I Sverige gäller Barnkonventionen 24 timmar om dygnet. Förhoppningsvis leder alla starka protester och den uppmärksamhet denna händelse fått till att det inte händer igen. Att ingen väktare någonsin behandlar ett barn så. Att alla rutiner i alla led ses över, allt från migrationsverket till väktarkåren och polisen.

Men det fritt flödande hatet… hur kan det komma något gott eller konstruktivt ur det? Uppgivenhet och sorgsenhet följer mig idag…
Vi stirrar in i avgrunden

Hälsningar T.

Det här är en text jag fått låna, och skriva om en aning, en text skriven av en vän till mig, T, som tog mycket illa vid sig då hon läste sina vänners reaktioner på nyheten om pojken och vakten.

Rädda Barnen, det här är barnmisshandel, SVT: 9-årig pojke brottades ner brutal av vakt, Sydsvenskan om vakten, Ett vittne berättar, Pojkarna letade efter sin bror, SVT, Jonas Gardell, Hur kan jag låta bli att gå sönder?, Viralgranskaren om falska rykten, Aftonbladet om falska rykten, Özz Nüjen, En nioåring får sitt huvud dunkat mot golvet, En av bröderna har hittats i Danmark, Bo Hejlskov Elvén, del ett, Bo Hejlskov Elvén, del två. Barnen som väcker hatarna,

 

Kent Ekeroth – en smygfeminist

Om det nu är så himla bra för SD med all den här uppmärksamheten kring deras näthat och hot och alla skandaler, kunde inte de övriga partierna kidnappa varsin SD-politiker?


Typ Erik Almqvist kunde avslöjas som centerpartist och Centern får plötsligt skyhöga siffror i alla opinionsundersökningar och Christian Westling är kristdemokrat – egentligen – och Kent Ekeroth är smygfeminist och Paula Bieler är Stefan Löfvens högra hand.
Och plötsligt tycker alla att SD är ju inga riktiga bandidos – det är ju sjuklövern som är så himla het.


Fast hetast är ändå F! med sin galvaniserade stålrörskille som vrålar babbe och filmar sig själv.