Jackie Arklöv, polismord och polisbrutalitet

Jackie ArklövJackie ArklövJackieJackie Arklöv

Foto: Västerbottens Folkblad 

När jag först läste i DN att Jackie Arklöv skulle ställa ut sina målerier blev jag lite fundersam. Kan han verkligen måla? Eller har man gjort en grej av att han är en känd brottsling – en polismördare och krigsförbrytare – och bara ställt ut verk som egentligen inte har någon konstnärlig kvalité?

Så lyssnade jag på P1:s P1-morgon om utställningen. I programtexten står att kommunalrådet Gunnar Åström i Storuman –  funnit detta upprörande – men sedan – om man lyssnar på programmet får man ett annat intryck. Jag blir rörd av den omtanke som många i byn Ankarsund ägnar åt pojken som vuxit upp där.

Jackie Arklöv är uppväxt i Ankarsund – och det låter som om man gärna vill ge honom en chans att visa att han kan något mer – att han inte bara är krigsförbrytaren och polismördaren Arklöv.

Jag tror att det kan vara svårt att skaffa sig en ny identitet – en annan roll i samhället om man en gång blivit känd som förbrytare.

Christer Pettersson förblev Palme-mördaren för hela svenska folket i hela sitt återstående liv – trots att han aldrig dömts för mordet. Christer Pettersson försökte leva på ryktet som Palmemördaren, gav i oktober 2001 en exklusiv intervju till sin gode vän Gert Fylking där han erkänner att han mördat Olof Palme – men att det inte spelar någon roll nu – eftersom han inte längre kan dömas. Jag är inte säker på att det var han. Men hans rykte hade bleknat – och han behövde väl pengar.

Clark Olofsson har ägnat större delen av sitt liv åt att sitta i fängelse. Han är en av våra mest kända fångar. Vem blir han när han kommer ut? Om han inte lyckas göra en smart kupp, ett rån, smuggla knark eller på annat sätt vinna respekt i kriminella kretsar så räknas han som en gammal föredetting, en looser.

Den finska killen Juha Valjakkala – vem skulle han vara om han kom ut ur fängelset och inte begick brott? Och vem skulle lita på honom?

Gemensamt för de båda senare är att de bytt namn – men inte lyckas bryta kopplingen till sitt kriminella förflutna. Inte heller den kände brottslingen Lars Inge Svartenbrandt – som också bytt namn – har klarat detta.

Kanske kan Jackie Arklöv få en chans att leva ett bättre liv om han lyckas som konstnär?

Per Gudmundsson på SvD håller inte med:

” För det första har vi i Sverige en fullkomligt snedvriden syn på brottslingen som offer för olyckliga omständigheter: åsikten att innerst inne i varje krigsförbrytare bor det ett missförstått barn. Men jag är ledsen att säga det: kriminalvården fungerar inte. Att Jackie Arklöv som terapi får måla krig istället för att utöva det låter i själva verket som en parodi på psykologernas galnaste period.För det andra har vi (efter postmodernismen, kanske?) förlorat insikten att konst faktiskt betyder något, och att Jackie Arklövs ”tavlor inspirerade av medeltida krig och soldatliv” är en reflektion av det tankegods Arklöv tidigare manifesterat i nazism och krigsförbrytelser. Varför detta tankegods ska finna uttryck i Folkets Hus är ett mysterium.”

Kanske har han rätt.

Arklöv 2003

Bilden från Aftonbladet – som i bildtexten skriver att Arklöv inspirerats av medeltida krig i Storuman. Klädstilen på denna målning ser snarare ut att ha hämtat sin inspiration från en 1600-talsbatalj, dvs barocken. Möjligen har Aftonbladet inte fått tillgång till målerierna med medeltida motiv – och har använt denna i brist på annat.

I intervjun med Hans Edlund – ordförande i Ankarsunds intresseförening – kommer det fram att Jackie Arklöv bott som granne till Hans Edlund – Edlund berättar att Arklöv var busig som barn är mest – men han ville inte lämna ut honom helt i radio – vilket också var omtänksamt.

Frågan är om Arklöv utsattes för rasism som barn. Han adopterades från Liberia och kom som treåring till Sverige. Vad hade han varit med om innan dess? Hur många färgade barn fanns det i byn Ankarsund?

I P1:s Studio 1 torsdagen den 28 juni pratade man om hur det är att växa upp som färgad i Sverige. Många berättade i programmet att de kunde stoppas av polisen därför att de ”såg kriminella ut” – dvs var färgade.

Några timmar tidigare hade min son och hans kompis Daniel råkat ut för exakt det som en av föräldrarna i radioprogrammet vittnar om. De stoppades av polisen för att de cyklat utan cykellyse – vilket var rätt – men sedan börjar den ena polisen skrika åt Daniel och fråga honom om han pratade svenska. Polisen var oerhört aggressiv och min son blev chockad. Daniel är född i Sverige av en etniskt svensk mamma – men hans pappa är från Uganda – därför har Daniel brunt skinn och svart krulligt hår. Daniel pratar klingande skånska. Varför behandlade inte polisen min son lika illa? Han är inte helsvensk han heller. Har en morfar från Danmark och en farfar från Spanien – men det syns inte. Därför får min son en bättre behandling än hans kompis.

Men jag vill ändå tro att den svenska polisen är långt bättre än polisen i många andra länder – där man knappt blir förvånad när polisen beter sig illa. Få poliser avskedas på grund av tjänstefel i flera andra länder. Sverige har ett ganska bra fungerande rättsystem. Men det finns inget bra som inte kan bli bättre.

Jag såg några filmer på YouTube som handlade om polisens brutala behandling av några barn som åkte skateboard. Filmerna har upprört många tittare världen över, några har svarat med protestfilmer på YouTube – andra har ringt till polisen i delstaten och begärt att denna polis ska avskedas.

Del ett av skateboardfilmen.

Del två av samma film. Gå sedan in på YouTube och läs några av kommentarerna – det är en intressant läsning.

En av de inskickade filmerna där händelsen kommenterats.

Den svenska polisens förhållandevis milda behandling är långt mer effektiv än den amerikanska polisens brutalitet. Våld föder våld. Sverige är inte ett lika brutalt land.

Polismord är så ovanligt i Sverige att vi minns dem långt efter att de begåtts. Många svenskar hyllar den svenska polisen – och vi respekterar dem. Och vi är glada att de finns. Få svenska barn är rädda för poliser och har i de flesta fall ingen anledning att vara rädda för dem.

Så är det inte i USA.

Storbranden…

Ja – det verkar som om det gick bra – den här gången – men hur ska det gå när Stockholms borgarråd Ulla Hamilton bantat brandförsvaret?

Jag skrev en dystopi om det för några veckor sedan: Stockholms storbrand.

Jag fick ett brev från Berit Wahlgren på Stockholms brandförsvar där hon berättar att:

”Nu är förslaget att 15 kommuners räddningstjänster från Stockholm och norrut i länet ska gå samman i ett Kommunalförbund. Blir det verklighet så sjösätts den nya organisationen ca 08-09.”

Men med tanke på att fastighetsskatter sänks, förmögenhetsskatten försvann och arvsskatten är borta så måste man ju banta budgeten. Det vill säga: Kommunal och statlig service får inte längre kosta så mycket.

I ett tidigt uttalande av Ulla Hamilton betonade hon att miljön inte kommer att prioriteras under hennes styre.

Branden vid Hornstull:

SvD

DN

Aftonbladet

Expressen

Branden verkar för övrigt ha startat i ett solarium – jag har aldrig förstått grejen med solarier – känns läskigt att ligga inbakad i en likkista med högstrålande lysrör.

Skytte och det kungliga svenska slaveriet

I sommar kommer jag att varva mitt arbete på Skansen med arbete på S:t Barthélemy.

Härligt – att få tillbringa några dagar på en västindisk ö – och få betalt för det! Det sägs att Woody Allen tillbringar sin ledighet där…

Nåja – visserligen ska jag göra en resa – men den är snarare i tid än i rum. Jag ska tillbringa några dagar i augusti i den svenska kolonin S:t Barthélemy – så som den tedde sig under 1870-talet – dvs när öns glansdagar för länge sedan var förbi. Slavhandeln på ön hade förbjudits, slavarna friköpts, frihandeln blivit oekonomisk eftersom Storbritannien, Frankrike och USA slutit fred.

Inför uppgiften läser jag historien om Sveriges forna koloni. En koloni som vi hade i nästan 100 år – 1784-1878. Odlingsmöjligheterna var skrala, det fanns inget färskvatten på ön, man fick samla regnvatten, jordmånen var tunn, ön ganska liten – 24 kvm – ungefär som Lidingön i Stockholm och ön är mycket kuperad. 

Biblioteken har varit till stor hjälp med att leta fram information, och på Stadsbiblioteket i Lund träffade jag en man som berättade att hans hustru har släkt som bott på ön under svensktiden. Jag pratar med henne. Hon berättar en hel del spännande.

Lånar Jan-Öjvind Swahns bok om ön, samt Göran Skyttes ”Det kungliga svenska slaveriet”. Börjar genast läsa den sistnämnda.

Jag är medveten om att jag inte är så uppdaterad på vad som händer i min omvärld, 1800-talet känns mer bekant än 2007. Göran Skytte förknippar jag med Jan Guillou – IB-affären? Nej – när jag pratar med mina mer uppdaterade vänner får jag veta att han var den som avslöjade att den socialdemokratiske justitieministern Ove Rainer, som utredde ekobrott, endast betalade 10 % i skatt, när han hade en inkomst på 2,4 miljoner kronor.

Göran Skytte har sedan haft en nimbus av att stå på de svagas sida mot de starka. Han är också god vän med Mikael Wiehe och bildade med Wiehe proggbandet Kabaréorkestern när Hoola Bandoola upplösts. Göran Skyttes bror, Håkan Skytte var för övrigt med i Hoola Bandoola.

Så förväntningarna från min sida är höga när jag börjar läsa Skyttes bok om S:t Barthélemy.

Han inleder boken med att berätta om ett uppdrag han får, där han inspireras till att skriva om vår forna koloni. Fyller sidorna med ovidkommande fakta om sin f.d. hustru och hennes feministiska väninnor, om åkommor han drabbas av innan han reser ut, han namedroppar lite (vännen Henning Sjöström och sin inblandning i Rainer-affären) och om medpassagerare på flygplan och båtar på väg mot Västindien. Bland annat detta:

”Bredvid mig sitter det en tjej. Hon är väl tjugofem år eller så omkring och hon har stort svart burrigt hår och hon har bruna ögon och hon har små näpna bröst och hon är mycket vacker och hon läser en bok av Jane Fonda och jag kikar på omslaget och det handlar tydligen om hur man får en fin och fast stjärt på trettio dagar.”

Frågan är vad denna 25-åring har med hela historien om det kungliga svenska slaveriet att göra. Dessutom återkommer hon två sidor senare i en annan stad, där de tydligen delar rum, för hennes trosor ligger på TV:n och boken om Fondas stjärt ligger på golvet och Skytte är irriterad och går till en bar och tar en drink.

Sen berättar Skytte om sina medpassagerare på en lyxkryssare; de är fula och feta och några av dem kommer kanske att äta ihjäl sig. Då och då går Skytte igenom sin reselitteratur; han har bland annat Wilhelm Liebknechts minnesskrift över Karl Marx från 1896 med sig. Den läser han på lyxkryssaren. Skytte påpekar flera gånger att han inte passar in bland de övriga.

1784 förvärvade Sverige den västindiska ön S:t Barthélemy – Skytte betonar att han ”skall vara noggrann och pedantisk som en folkskollärare”. Han ska ge en annan bild än den gängse om Sveriges historia och om Gustav III som var vår kung vid tiden för öns förvärvande. Skytte påpekar att adeln klagar på Gustav III – de känner att de förlorar sin makt. Lena Jonsson – som också skrivit om ön skriver att Gustav III medvetet beskar adelns makt till förmån för borgarna. Det är inget som Skytte nämner. Däremot skriver han:

”Till detta kommer ett problem som är av mera privat och personlig karaktär.

Även i fullt moderna uppslagsböcker brukar man kringgå saken. På ett ställe skriver man så här – och lyssna nu noga på ordens valörer, de små nyanserna: ”Kung Gustav III var en påfallande oerotisk person”. På ett annat ställe hittar jag följande formulering: ”Gustav hade en bristande erotisk anläggning”.

Alltså.

Rakt på sak.

Kungen är homosexuell.”

Jag förstår inte riktigt varför det ska med i en bok om den svenska kolonin i Västindien – men Skytte skriver om Gustav III:s homosexualitet på flera ställen, samt berättar att kungen troligen hade förhudsförträngning. Dessutom är en bristande erotisk läggning inte samma sak som att man är homosexuell. Inte heller förhudsförträngningen har med sexuell läggning att göra.

Efter ett ha beskrivit det kungliga könsorganet berättar Skytte om en middag med några kulturpersonligheter – men Skytte bryter upp tidigt: ”Tycker inte om att umgås med detta finkammade etablissemang i Stockholm. Står inte ut med själva stilen. Jag är inte som de. Kommer aldrig att bli en av dem. Vill stå utanför. Det är sådana där som sprayar rosenvatten på pitten när de har pissat.”

Nu blev hans bok lite rörig – var han inte på resa i Västindien på en båt med fula feta amerikaner? Eller poppade kulturpersonligheterna upp i någon västindisk hamn..? Och sorry Skytte – du blev en av dem. Du står inte utanför. Du tillhör det hatade etablissemanget, har tjänat massor på aktier, på böcker och på krönikor. Sprayar du rosenvatten på pitten också? Eller nej förresten – jag vill inte veta.

Sen berättar Skytte några intressanta detaljer om det Västindiska kompaniet – som kungen äger 10 % av aktierna i – men han ska ha 25 % av förtjänsten. Lustig matematik.

Och efter detta återvänder Skytte till sitt dravel, en Per Herman von Rosenstein blir kommendant på S:t Barthélemy – trots att han är en person som alltid kommer i skymundan – ”han är liten och tjock och har ingen framgång bland kvinnorna”.

Sen får Skytte en i sitt tycke ”briljant idé”. Han ska göra ett reportage om hur det känns att bli piskad. Han ska kontakta P O Skerup i Malmö – som är fastighetsägare och ”Sveriges största grossist när det gäller penisatrapper och gummidockor och han har säkert ett parti sadistpiskor på lager”. Boxningsreportern Staffan Wictorin ska få piska Skytte (”han har svart tjockt hår på bröstet”). En läkare ska närvara och Jan Guillou ska anteckna hur Skytte reagerar på piskrappen.

Jo det vill jag kalla sann Wallraff-journalistik!

Skytte berättar om Fredrik Hansen och Jacob Röhl som är bland de viktigaste svenska slavhandlarna. Intressant – men han ger återigen upplysningen en märklig och omotivierad upplysning när han berättar att Röhl återvänder till Sverige när han är 39 år, bildar ett företag; Röhl & Co, gifter sig, får en dotter; Maria som blir konstnärinna.

Skytte skriver: ”Hon finns på fotografisk bild, hon är ohyggligt ful och hon dör ogift.”

Frågan är vad Skytte egentligen vill med sin bok. Är han rädd att den ska bli alltför tunn om han bara fyller den med relevant information om vår svenska koloni och vår inblandning i slaveriet? Eller försöker han antyda att bara homosexuella, fula och feta män sysslar med slaveri. Och att i dess utkant finns en ful kvinna som dog ogift?

Vill Skytte beskriva allt han inte är? Ful, fet, bög, kvinna och kulturelit? Nu har han i alla fall blivit en del av kultureliten. Ful- och fetheten lämnar jag därhän. Jag tycker inte om att döma någon efter dennes utseende.

Homofob är han ännu, många smygbögar är starkt homofobiska. I stället för att gladeligen delta i Pride-paraderna, står de vid sidan om och gör fula grimaser. Hur gick det förresten med Staffan Wictorin och pisktestet? Har Guillou några rafflande anteckningar om hur Skytte reagerade på piskandet?

Guillou och Skytte hade ett program på TV – men de blev ovänner. Vet inte om de försonats än och om det kan ha varit pisktestet som är den ursprungliga orsaken till gnabbet.

För övrigt: Om jag hade haft tillgång till Internet när jag läste Skyttes bok så hade jag nog inte blivit så förvånad över Skyttes nedlåtande tonfall.

Om man vill veta någon om S:t Barthélemy rekommenderar jag:

Lena Jonssons; ”1784-1878 St Barthélemy – svensk koloni i 94 år” Ett tunt men informativt häfte. Lena Jonsson bor på ön.

Bengt Sjögren i Västindien – ”Ön som Sverige sålde”.

Jan-Öjvind Swahn; ”Saint-Barthélemy”.

S:t Barthsällskapets hemsida

Kolonins hemsida

——

Skytte

Skytte – inte ful, inte fet, inte bög, inte kvinna…

Den som vill veta mer om Skytte kan läsa:

Wikipedia om Skytte

Skytte om Skytte

Vad Skytte skrivit – bland annat:

En otydlig krönika om genusforskning i djurriket. Vad vill Skytte säga här då?

Här är programmet som Skytte lyssnat på. Om någon förstått vad han menar – så skriv gärna det som kommentar till detta inlägg.

Skytte och hotellbiblarna

Skytte tycker att det är viktigt att det finns en Bibel på varje rum på hotellen. Har inte de som vill ha en Bibel – en egen med sig? Precis som muslimer som gärna vill ha sin Koran – de tar väl med den? Den unge Skytte hade nog bra gärna velat haft en Das Kapital i hotellrummets lilla nattygsbordslåda…

Christer Enander om Skytte och hotellbiblarna

Detta skulle ju handla om S:t Barthélemy – jag får börja om från början – när jag läst lite mer god litteratur i ämnet.

Den 4 augusti är det invigning på ön. Huset kommer att vara öppet varje dag mellan 11-17. Fri entré. 31 augusti är sista öppetdagen.

Gå in på http://www.kolonin.com/ för mer info om föredrag samt adressen till ön. Jag har även skrivit en artikel här.

En ny artikel relaterad till S:t Barthélemy finns här. Den handlar om kvinnorna kring ön.

Länkar till media som redan gjort reportage:

SVT om kolonin

SR P4

DN om kolonin

Östermalmsnytt sidan 5

Patti Smith

Horses 

På måndag – den 18 juni klockan 20:00 spelar Patti Smith på Cirkus i Stockholm. Det ser jag fram emot.

Jag har fått hennes senaste skiva – Twelve – och den är bra. Mycket bra. Tack Bo.

DN:s skivrecensent Johanna Paulsson tyckte dock inte om den. Jag vet inte vad hon tycker om för musik i övrigt – men här går våra åsikter isär totalt. Jag älskade skivan direkt. Och alla låtar.

Skivan består av 12 olka covers – bland annat Rolling Stones Gimme Shelter – som man kan lyssna på, på Patti Smiths sida på MySpace.

Joakim Idering skriver i Revolver en fin artikel om Patti Smith – men artikel är från 2002 och Twelve släpptes i år. Jag har letat efter en bättre recension än DN:s.

Robert Christgau på The Rolling Stones Magazine ger skivan bara 3,5 stjärna – men han verkar gilla den:

It takes a poet to extract the lyricism of Jimi Hendrix’s ”Are You Experienced?” from its guitaristics and an avant-gardist to validate a middlebrow tour de force like Paul Simon’s ”The Boy in the Bubble.” And though other winners are more obvious, you’ll be convinced that this woman felt ”Gimme Shelter” very deeply — and many years later, ”Smells Like Teen Spirit,” too.

Om du bor i USA kan du lyssna via Rolling Stones sida. Du kan också gå in på Patti Smith on Rhapsody och lyssna – om du befinner dig i USA.

Vi övriga får nöja oss med Patti Smith på MySpace, egna skivor eller lyssna på bibliotek, skivbutiker – och live på måndag på Cirkus.

Senare i veckan spelar hon i Danmark; den 19 och 20 juni spelar hon på den Grå hall i Köpenhamn. Turnéplanen finns på hennes hemsida och på hennes MySpacesida.

Så nästa vecka kommer jag inte att skriva några inlägg – eftersom jag är i Stockholm då.

Mördarbananerna

Svenskar är storkonsumenter av bananer – vi ligger i tätposition bland de länder som inte har någon egen produktion.

Så det gör skillnad om svenskarna väljer en konventionellt odlad banan, en KRAV-märkt banan eller en rättvisemärkt banan.

Det gör också skillnad om vi protesterar mot de förhållanden som arbetarna lever under i de traditionella odlingarna och mot det sätt naturen behandlas där. Naturskyddsföreningar och människorättsorganisationer världen över har protesterat mot förgiftade marker och illa behandlade människor inom banaproduktionen – förhållandena har förbättrats litegrann.

Påsarna som ska sitta på bananstockarna samlades inte in för några år sedan – de är oerhört giftiga – och om människor och djur kommer i kontakt med dem blir de sjuka. Ofta spolades påsarna ut till havs under skyfallen, många havssköldpaddor fastnade i dem och dog. Nu samlas de flesta giftpåsar in.

Man hade bananodlingar ända ute vid havsranden, där tidigare ett rikt djurliv funnits. Bananodlingarnas gifter spreds rakt ut i havet, korallreven började försvinna. Mycket av det har ändrats – bananplantagen har flyttat in en bit mot land, en bit mark har lämnats orörd.

Förhållandena har förbättrats.

Men mycket återstår ännu.

Man gör fortfarande besprutningar från luften medan arbetarna är på plantagen.

Arbetarnas bostäder ligger i nära anslutning till plantagen – vilket leder till att deras brunnar besprutas, barnens lekytor blir fulla av gifter och ibland hinner folk inte inomhus när planen med växtgifter kommer.

Svenska Naturskyddsföreningen skriver:

Det finns ingen säker användning av kemiska bekämpningsmedel. Heltäckande skyddskläder är svåra att använda i den tropiska hettan. Olyckor händer ofta. Daglig kontakt med de giftimpregnerade plastpåsarna orsakar nervskador och i bananpackningen riskerar kvinnor och män att drabbas av hudproblem. Kemikalierna som sprids i odlingarna finns också i bananarbetarnas bostäder (det finns till och med giftrester i madrasserna de sover på) och även i andra byggnader i närheten av plantagerna, som t ex barnens skolor.

Dessutom tillåts inte arbetarna att organisera sig fritt i fackligt arbete. De ersätts inte på ett rimligt sätt när de skadats under arbetstid. Löneavdrag görs när de går till läkaren.

DN och SvD skriver:

”Chiquita har gått med på att betala böter på 25 miljoner dollar (cirka 175 miljoner kronor) för brottet mot USA:s terrorlagar.

Den federala åklagarmyndigheten i USA lämnade på onsdagen in ett åtal som visar hur Chiquita betalat ut pengar till högermilisen Förenade självförsvarsstyrkorna (AUC). Totalt har bolaget mellan 1997 och 2004 betalat över 1,7 miljoner dollar (cirka 12 miljoner kronor) till AUC. Chefer på hög nivå i koncernen ska ha godkänt utbetalningar som doldes i bokföringen.

I april 2003 erkände Chiquita för justitiedepartementet att ett dotterbolag i Colombia tvingats att betala terrorstämplade grupper för ”beskydd”. Utbetalningarna gjordes enbart för att skydda de hotade anställda, enligt bolaget.”

Bloggaren Vida Latina tvivlar på att det skulle röra sig om att ”skydda sina anställda”.

Snarare handlar det om att skydda sina egna intressen. Vida Latina skriver:

”Mord på fackföreningsledare är nämligen också de vanligt förekommande i Colombia, och colombianska fack hävdar att det inte bara är armén, utan även storföretag och land- och boskapsägare som betalar paramilitärerna för att försvaga den politiska oppositionen genom våld, terror och mord. Allt för att slippa ge de anställda anständiga arbetsvillkor och rimliga löner och kunna maximera vinsten.

Colombias nuvarande president är en högerman vid namn Álvaro Uribe, som hyllas av många västledare som en kompetent politiker som lyckats ”få bukt med våldet” i Colombia. Under hans mandatperiod har razzior och husundersökningar mot fackliga kontor och ledare, utförda av de colombianska säkerhetsorganen och den militära underrättelsetjänsten, ökat starkt. FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter i Colombia, Pablo Corlazzoli, utpekade nyligen armén som ansvarig för att antalet ”utomrättsliga avrättningar inte ser ut att vara isolerade händelser utan tenderar att bli allmänna”.”

Många tror kanske att företag är helt blinda och döva inför människors protester. Men att det inte stämmer finns det otaliga bevis för.

Bland annat har en annan bloggare – Syrran – fått ett brev från ett av företagen som hon citerar i sin blogg. Företagen är uppenbarligen rädda för bloggare och ber Syrran att inte skriva så kritiskt om deras företag. Hon hade i ett tidigare inlägg skrivit om två arbetare som inte fått den ersättning de hade rätt till och uppmanat folk att skriva på en protestlista.

Hon skrev den 24 maj 2007:

”Alexander Reyes Zuniga och Marco Gonzalez Borge är plantagearbetare inom Chiquitas filial COBAL i Costa Rica. De två fackanslutna männen rapporterade till sina chefer att det maskdödande gift som används på odlingarna gjorde dem sjuka. Och sparkades, utan varningar.

Man kan skicka ett protestbrev till Chiquita, om man nu tror att det fungerar.”

Den 11 juni 2007 återkom hon i ämnet med ett inlägg som handlade om hur storföretagen skräms av bloggarna.

Hon fick ett mejl från en Account Executive på företaget Hill & Knowlton tyckte att hon borde ha tagit kontakt med dem innan hon publicerade sitt inlägg:

”Hej Kristina. Jag noterade att du skrivit om Chiquita och de två sparkade medarbetarna. Bara man letar och frågar så finns det ofta mer information att tillgå. Vi skulle uppskatta om detta skedde i framtiden, enligt god publicistisk sed.” 

Syrran fortsätter i sitt inlägg med att citera vad Fair Trade Center skrivit om fallet:

”Alexander Reyes Zuniga, Jaime Blanco Juarez och Marco Gonzalez Borge som arbetar på ett bananplantage på Costa Rica rapporterade till sina arbetsledare att det sprayats ett giftigt bekämpningsmedel i samma område som de skördade bananer. De tre blev illamående och yra av ämnet som sprayades. Jamie Blanco var tvungen att gå direkt till läkaren där han blev kvarhållen i flera timmar för tester. Alexander Reyes märkte av förgiftningssymptom nästa dag, men blev tillsagd att återgå till arbetet trots sina besvär.

När de klagade hos ledningen anklagades de för att ha gått in på området som skulle sprayas trots att de blivit tillsagda att inte gå dit. Alexander Reyes and Marcos Borge avskedades för tjänstefel och avskedades. Chiquita lät inte genomföra någon medicinsk undersökning av de bägge, gav inte heller de lagstadgade tre varningarna innan avskedet och företaget fortsätter att hävda att arbetarna ljuger om vad som hänt.”

Arbetarna har slutligen fått en viss upprättelse – de har blivit återanställda – med löneavdrag för att de brutit mot säkerhetsföreskrifter.

Och vad är anledningen till att man har återanställt dem? Företagets goda vilja? En plötslig insikt? Eller kanske det faktum att ca 4000 människor skrev på en protestlista?

Det går kanske att påverka multinationella företag till ett bättre beteende mot människor och natur..?

Och som sagt vi är storkonsumenter i Sverige. Enligt SNF åt vi under år 2004 ca 19 kg bananer per person – dvs ungefär en bananlåda var. 2004 var ca 3,5 % av dem ekologiska – men andelen ekologiskt har stigit. Jag har inte de nya siffrorna. KRAV innebär inte automatiskt att de också är Fair Trade – men det omvända gäller. Dvs i Sverige är alla Fair Trade-bananer KRAV-märkta.

Skillnaden i pris mellan en konventionellt odlad banan och en Fair Trade-banan är inte så stor – men effekten är mycket stor.

Bloggar om Chiquita

Rättvisemärkt

SNF om bananer

Matälskaren om Chiquita

Jag blev så spirituell när jag skrev en kommentar på Syrrans blogg – att jag kopierar och klistrar in den här:

Mr Account Executive [som skrivit till Syrran  och bett henne kontakta dem innan hon skrev sin blogg] kan dock bespara sig mödan att mejla mig.
Skriv budskapet direkt på kommentarsplats istället…
Eller så kan Mr Account Executive skapa en egen blogg och berätta om hur goda de är – inte bara bananerna då – utan även företagsledningen. Berätta om allt fint ni gjort. Tex att ni återanställt de personer som orättmätigt sparkats från sina skitjobb för att de blivit sjuka på arbetstid och påtalat detta.
Att återanställa dem var fint gjort. Jag blir lite tårögd när jag tänker på era goda gärningar.
Tips på namn till bloggen: S:ta Banana eller S:ta Chiquita…

The only man who could ever reach me

Jag ska genast lära mig British Sign Language (BSL).
Inte alls för att jag tycker att killen är så ohemult söt och att jag på något sätt skulle inbilla mig att han skulle vilja prata teckenspråk med mig om jag kunde ett ord eller två – utan bara för att jag är så intresserad av språkvetenskap, och mitt intresse är helt teoretiskt och jättvetenskapligt – jag har redan börjat öva…

Handalfabet

För övrigt är jag också döv – tondöv…


Son of a preacher
– Aretha Franklin

Billy Ray was a preacher’s son
And when his daddy would visit he’d come along
When they gathered around and started talkin’
That’s when Billy would take me walkin’
Out through the back yard we’d go walkin’
Then he’d look into my eyes
Lord knows, to my surprise

The only one who could ever reach me
Was the son of a preacher man
The only boy who could ever teach me
Was the son of a preacher man
Yes he was, he was, ooh, yes he was

Bein’ good isn’t always easy
No matter how hard I try
When he started sweet-talkin’ to me
He’d come’n tell me ”Everything is all right”
He’d kiss and tell me ”Everything is all right”
Can I get away again tonight?

The only one who could ever reach me
Was the son of a preacher man
The only boy who could ever teach me
Was the son of a preacher man
Yes he was, he was, ooh, yes he was (yes he was)

How well I remember
The look that was in his eyes
Stealin’ kisses from me on the sly
Takin’ time to make time
Tellin’ me that he’s all mine
Learnin’ from each other’s knowin’
Lookin’ to see how much we’ve grown and

The only one who could ever reach me
Was the son of a preacher man
The only boy who could ever teach me
Was the son of a preacher man
Yes he was, he was, oh yes he was

(The only one who could ever reach me)
He was the sweet-talkin’ son of a preacher man
(The only boy who could ever teach me)
Was the son of a preacher man

(The only one who could ever reach me)
Was the sweet-talkin’ son of a preacher man
FADE
Texten härifrån

We have President Bush’s stolen watch

DN dementerar – klockan inte stulen!

SvD om Bush i Albanien

PS: Det verkar som om Vita huset talade sanning man ser faktiskt – om man tittar noga på den albanska filmen  – att Bush tar av sig klockan. Är han rädd att den ska bli stulen?