En modig man i Tredje Rikets tjänst

Flykten

Fiskebåt med flyktingar anländer till Sverige. Foto: Öresundstid. 

Vissa av oss lyssnar till vår inre röst och går emot strömmen, om vi anser att strömmen leder åt fel håll.
 
Hur kom det sig att så många personer i Danmark med judiskt ursprung lyckades fly till Sverige i tid?
Hur kom det sig att de förstod att det var dags?

De hade ju levt i ett Danmark ockuperat av tyskarna, men hittills hade inte en enda av dem deporterats. Hur kom det sig att alla – som en man gick under jorden de två första dagarna i oktober 1943, tog sig till den danska kusten och i de flesta fall lyckade ta sig över sundet på bara några dagar?

Vem, eller vilka låg bakom detta?

Den 9 april 1940 gick tyska trupper till anfall mot Danmark. Cirka 16 danska soldater dog under de första morgontimmarna, men det danska försvaret var inte starkt nog att stå emot det tyska anfallet.

Målet med invasionen var för tyskarnas del att man ville säkra malmtransporterna från Sverige, samt att få flygbaser i Danmark som skulle kunna komma till användning i tyska räder mot Storbritannien.

Den danska regeringen hade kapitulerat, ställt sig under tysk administration och bildat en samlingsregering.

Werner Best

Här ser man Werner Best (till höger), tillsammans med den danske statsministern Scavenius på audiens hos Kronprins Fredrik den 6 februari 1943. Foto från Öresundstid.

I november 1942 hade Nazityskland utnämnt Werner Best till riksfullmäktig i Danmark.
I december samma år satte danska nazister eld på en synagoga.

Den danske kungen Kristian X beklagade dådet offentligt, och mordbrännarna anhölls av den danska polisen.
De fick tre års fängelse.
Kung Kristian X skriver i ett brev till Werner Best:

”Jag önskar starkt betona för Er – och jag gör det inte endast av mänskliga hänsyn till mitt lands medborgare, utan även på grund av de farhågor jag hyser för de ytterligare konsekvenser det kan få för de framtida förbindelserna mellan Tyskland och Danmark – att en särbehandling av en grupp människor som har åtnjutit fullständiga medborgerliga rättigheter under mer än etthundra år skulle få de allra allvarligaste följder.”

Werner Best och hans överordnade tolererade detta och andra utslag av antinazistiska aktioner, eftersom tyskarna var beroende av danskarnas goda vilja och av danskt livsmedel.

Av samma anledning sköt man på beslutet om den slutgiltiga lösningen för Danmarks judiska befolkning.

Werner Best var övertygad nazist, men ville av strategiska skäl bevara lugnet i Danmark.

Rigsbefuldmaegtige

Rigsbefuldmægtiget i Danmark
Foto från Frihedsmuseet

Men under sommaren 1943 skedde flera händelser som ändrade hans syn på saken.

Bland annat upplopp, efter att de danska nazisterna lidit stort nederlag i valet.

Motståndsrörelsen växte sig starkare i Danmark.

Hitler höll på att tappa tålamodet med Werner Best, han ville ersätta honom med en man som kunde ta i med hårdhandskarna.

Den 29 augusti 1943 infördes undantagstillstånd i Danmark och Hermann von Hanneken tog över Werner Bests arbete.

Cirka 27 fartyg ur den danska flottan sänktes av de danska besättningsmännen för att de inte skulle hamna i tyskarnas händer. 13 fartyg seglades över till Sverige.

Armbind

Danska Nazistiska armbindlar
Foto: Frihedsmuseet.

Werner Best kämpade fortfarande för att få tillbaks sitt ämbete, han höll kontakt med Berlin och föreslog ett sätt där ”judefrågan” skulle kunna lösas med en blixtaktion.

Best informerade sin underordnade, Georg Duckwitz om saken.

Duckwitz blir rasande och hotar att avgå. Han försöker på olika sätt avstyra aktionen, men misslyckas.

Georg Duckwitz

Georg Ferdinand Duckwitz. Foto från Öresundstid

Den 19 september 1943 skriver Duckwitz i sin dagbok:

”Jag vet vad jag måste göra”

Vad han menade var att han måste stoppa transporterna av danska judar till koncentrationslägren.

Duckwitz hade bott i Danmark sedan 1928. Han arbetade på en tysk kaffefirma.

Efter invasionen i april 1940 blev han rekryterad som sjöfartsattaché.

Duckwitz hade tidigare känt sig dragen till nazismen, men vid tiden för invasionen började han vända sig mer emot partiets politik och den terror och det våld de utövade i de ockuperade länderna.

Han tyckte särskilt illa om nazisternas behandling av judarna.

Efter att Duckwitz blivit informerad av Werner Best reser han till Sverige. Duckwitz stämmer i hemlighet möte med den svenske statsministern Per-Albin Hansson och informerar honom om situationen i Danmark.

Hansson gick med på att öppna gränserna för de danska judarna om tyskarna gick med på saken. Sverige var ju ett neutral land.

Naturligtvis skulle man inte gå med på det i Tyskland, men Duckwitz visste i alla fall att svenskarna inte skulle bli förvånade när de danska judarna började anlända till Sverige.

Den 28 september informeras Best om när deporteringarna ska verkställas.
Återigen berättar han för Duckwitz.

Mellan den 1 och 2 oktober kommer det att ske. Man kan undra varför Best informerar Duckwitz. 
Best vet att Duckwitz är starkt kritisk till nazisternas behandling av judar.

Duckwitz går raka vägen till de danska Socialdemokraternas högkvarter och berättar vad som är på gång. Han är rasande.
Det har berättats att Duckwitz var vit i ansiktet av vrede och skam.

Inom 72 timmar skulle tyska fartyg lägga till i Köpenhamns hamn.

Socialdemokraterna larmade C. B. Henriques, advokat vid högsta domstolen och ledare för det judiska samfundet i Danmark som först inte ville tro på nyheten.

Det gjorde däremot rabbinen Marcus Melchior, han var övertygad om att Duckwitz information var korrekt.

Dagen därpå, den 29 september, som var dagen före Rosh Hashana, det judiska nyåret, begav sig rabbinen till morgonbönen i synagogan och meddelade församlingen att det inte skulle bli någon gudstjänst i samband med Rosh Hashana.
Han rekommenderade dessutom alla judar att hålla sig hemifrån de närmaste dagarna.

Denna information spreds snabbt, även i ickejudiska kretsar och många ickejudar erbjöd logi i sina hem till vänner och bekanta endast några timmar efter rabbinens varning.

En liten tioårig pojke berättar:
”En aften gik vi alle fem, far og mor, Miriam og Kurt og jeg hen til Hellerup station, hvor mor bad om to voksne og tre barn tur og retur til Frede­riksvaerk.
Og så skyndte mor sig at sige, at vi bare skulle på en lille efterårsferie [höstlovsresa], men det var slet ikke sandt, at vi havde efterårsferie, og da manden i billethullet rynkede panden og kiggede hen över sine briller, så blev jeg så flov [jag skämdes] at jeg drejede hovedet bort [vände bort huvudet].

Men jeg hørte, at han sag­de til mor, at hun godt kunne spare på pengene og nøjes med at købe enkeltbilletter, og det syntes jeg var noget underligt noget, og så ønskede han os alle en god rejse. Nu er jeg sikker på, at han havde gaettet [gissat], at vi skulle til Sverige.”

Pojken som heter Henri berättar om vistelsen i Frede­riksvaerk, och om att några nazister kommer till hotellet där de bor, så att värden rekommenderar dem att byta hotell.

Frede­riksvaerk ligger nordväst om Köpenhamn, men det uppstår något problem som gör att de får resa tillbaks och försöka ta sig över via Dragør istället.

Den lille pojken tycker att allt är så spännande, ett äventyr, och de skulle resa till Sverige det hade han länge drömt om. Han var upprymd och glad.
En polis kommer till lägenheten där de håller sig gömda och berättar att just nu är det farligt att gå ut, vänta tills måndag eftermiddag klockan fyra, då vilar tyskarna ut efter nattens räd.

De kommer så småningom ner till hamnen i Dragør, där de först gömmer sig i en fiskebod, Henri och hans syskon, Kurt och Miriam måste hålla sig gömda under en massa nät. Henri tycker att det luktar äckligt och är arg på pappa som lägger näten över hans ansikte så att han inte kan andas.

Efter en lång väntan kommer mannen som skulle ta dem till fiskebåten. Han förklarar för dem att de bara ska gå efter honom och inte vara rädda för de två tyska soldaterna som håller vakt. Tyskarna var bara där för att se sig om, de skulle inte upptäcka någon.

Och de möter tyskarna, med järnskodda stövlar, de kommer rakt emot dem, och så tror de att allt hopp är ute, men tyskarna gör helt om och marscherar tillbaks.
Tyskarna går sedan i marschtakt längs kajen tätt följda av nio personer som de ”inte lägger märke till”.
Det var Henris familj och en familj till. Den lilla flickan i den andra familjen hade fått sömnpiller, så att hon inte skulle skrika och avslöja dem. Pappan bar sin lilla flicka.
När de kom till båten som skulle ta dem med så fortsatte tyskarna bara vidare, som om de inte märkt någonting.
Henris mor ville helst att barnen skulle komma i säkerhet först, vilket tyvärr ledde till att barnen hamnade underst i lastrummet.
Fiskebåtens motor slogs på och de gick ut, men stoppades strax, en man kom ombord, han skulle kontrollera att inga passagerare var med.

Han öppnade luckan till lastutrymmet, stack ner sin hand och sa att här nere var ingen, samt önskade god tur, och välkommen tillbaks till ett fritt Danmark.

Resan var inte så lång, så det hade kanske inte spelat så stor roll att barnen låg underst, men den var desto stormigare, och alla blev sjösjuka och började spy…
Värst blev det då för barnen, som låg underst.

En av de vuxna ville gå upp och kräkas, men då kom ett tyskt flygplan och han måste ner igen.

Båtflyktingar

Flykten över sundet. Foto: Öresundstid

I Limhamn blev de vänligt mottagna av den svenska polisen, och alla fick kaffe, även lille Henri.

Sen fick de åka polisbuss in till Malmö och Henri minns att hans familj och den andra familjen stank förfärligt av gammal fisk och färska spyor.

De blev först inkvarterade på en skola, sedan bodde de hos en familj på landet och Henri gick i skola i Lund. De danska judarna hade fått upprätta skolor för sina barn, där undervisningen hölls på danska.

   

Av Danmarks ca 7700 judar hamnade endast 472 i Gestapos händer (siffrorna varierar i olika källor).

Teresienstadt

Transportvägen till Teresienstadt. Bild Öresundstid.

De som inte hann fly skickades via båtar och boskapsvagnar till Theresienstadt, det koncentrationsläger som ansågs ”bäst” – mest humanitärt. Där hade judarna bland annat en egen orkester.
Cirka 60 danska judar dog i lägret.
En av dem som sändes dit var Henris farmor.
Henne hade Gestapo fått tag på.
Hon var en av de som dog.

Henris far kunde aldrig förlåta sig själv för att han inte lyckats rädda sin mor. Och han hatade tyskarna i resten av sitt liv.

Att endast 60 personer av 7700 danskar av judisk börd dog, är till stor del Georg Ferdinand Duckwitz förtjänst.

G F Duckwitz

Georg Duckwitz,
foto från Wikipedia
 

Georg Ferdinand Duckwitz föddes i Bremen den 29 september 1904 och gick bort den 16 februari 1973.
Hade jag vetat då, som barn, vad jag vet nu, som vuxen, så hade jag skrivit ett brev till honom och tackat honom för mitt liv.
Henri – det är min far.

Källor:
Eric Silver; Hjältar i det tysta, 1992
Peter Englunds recension av Hjältar i det tysta
Köpenhamns Frihedsmuseum
Danmarks historia på Internet Öresundstid
Wikipedia om Georg Ferdinand Duckwitz
Wikipedia om Danmark under andra världskriget
Wikipedia om Marcus Melchior
Judiska museet

Min far, Henri

Det finns en bok jag inte läst:
Svante Lundgren: I hjältens tid : berättelser om mod och civilkurage under förintelsen
Jag vet inte om den är bra, men jag är nyfiken på den.

Bilderna är från Frihedsmuseet och Öresundstid.

PS: När kommer Monumentet över Georg Ferdinand Duckwitz insatser i Danmark? Att rädda 7700 personer är värt ett monument kan man tycka.

7 kommentarer

  1. […] En modig man i tredje rikets tjänst […]

  2. Fascinerande historia.
    Min mammas familj kom också hit på flykt undan kriget – fast från Tyskland. MIn morfar var präst och blev inkallad i tyska armén som fältpräst. Blev tillfångatagen av ryssarna och tillbringade 10 år i Gulag.
    MIn mormor och mamma och min morbror flyddde från Östra tyskland då ryssarna närmade sig och åkte till Sverige där de hade vänner.
    Nästan ingen annan släkt finns kvar än min mamma och min morbror.

    På sät och vis pågår det där kriget fortfarande, i vår föräldragenerations minne. Tycker du inte?

  3. Henrik:
    Jag kan tänka mig att du – liksom jag – hela tiden letar efter minnen efter familjen.
    Jag är intresserad av det mesta som handlar om förintelsen – och frågor om fanatism och totalitära stater.
    Har jobbat i några dagar på ett inlägg om fanatiker och har just publicerat det.

    Läste både Anne Franks dagbok och ”Ulrike och kriget”, ”Ulrike och freden” som tonåring.
    Jag vill verkligen veta vad som hände och varför. Är inte nöjd med att endast få den enes version.
    Känner du till böckerna om Ulrike? Hon var aktiv inom Hiteljugend och drabbades svårt av freden. Boken skrevs av Vibeke Olsson – som endast var 17 när hon skrev den första boken. Jag tyckte det var intressant att få en annan bild av Tyskland än den jag hela tiden fick höra.
    Att få lära sig att både judar, tyskar och ryssar led under kriget.
    Att alla kan älska och alla kan hata.

    Och de flesta kan en dag stå inför samma val som tyskarna under andra världskriget. Ska jag sätta på mig skygglapparna och därmed kanske rädda min famlij?
    Ska jag rädda flyktingar och därmed utsätta mina barn för livsfara?

    Jag antar att mitt intresse för konst och historia är arv från mina föräldrars historier.
    Min mammas, där alla var konstnärer, arkitekter och framstående hantverkare.
    Min pappas där så mycket utplånats, både människorna och deras historia. Där vi ständigt letar efter spår i ett krigshärjat Europa.

    Och vi instämmer med den tyska konstnärinnan Käthe Kollwitz: Nie wieder Krieg! Aldrig mera krig!

  4. Hej Lena. Har först idag läst om din pappa. Gripande historia. Min pappa arbetade i mosaiska församlingen i Malmö under eller strax efter kriget (han dog redan 1969), kanske träffade han lille Henri? Pappa var född -06, din måste ha varit född kanske -32?

  5. Eva:
    Kanske det. Världen är mycket mindre än vi tror.
    Men det fanns en synagoga i Lund också – i Nöden.
    Nöden sägs ha varit Sveriges enda shetl, en fjärdedel av de boende där var judar för ca 100 år sedan.
    Synagogan – som låg på Prennegatan 5 – revs så sent som på 1970-talet.

    Jag tror att min far och hans familj gick till den synagogan.
    Men att din far och min farfar kände till varandra – det är högst troligt.

    För övrigt har min morfars morfar – F. W. Scholander – som inte var jude – ritat synagogan vid Berzelii park i Stockholm.

  6. […] Där nämns också Georg Ferdinand Duckwitz – mannen som räddade ca 7700 judar undan koncentrationslägrena. Bland annat min far och hans familj. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg. […]

  7. […] 22 november berättade jag om min fars familjs flykt undan nazismen, oktober 1943. Jag berättade på de Antirasistiska dagarna, på Moriskan i […]


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s