Mongofritt samhälle?

Pierre Björkman – skådespelare på Moomsteatern

Vill vi ha ett samhälle där alla är stöpta i samma form? Eller är det okej att vi är lite individuellt utformade? Charmigt rentav? Kanske en förutsättning för liv?

För den som är ute efter enhetlighet vore inavel mellan enäggstvillingar kanske det optimala, men eftersom de är av samma kön – så behövs det två par – två ”perfekta” par.

Eller kloning – ännu bättre – vi klonar en enda människa – så slipper vi de udda, de oslipade, de kantiga.

En människa – en Malkovich kanske? John Malkovich möter sig själv – ”I huvudet på John Malkovich”.

Jag vill ha olika människor omkring mig. Bra om vissa är organiserade – medan andra är drömmare. Bra också om de organiserade kan stå ut med drömmarna och vice versa…

Vissa är intelligenta, andra har en enorm social kompetens.

Några är lite snustorra, andra födda med stor portion humor.

Som medlemmarna i Moomsteatern. Tyvärr verkar det som om de drabbats av sjukdom – annars hade jag rekommenderat ett teaterbesök. De håller till i Malmö. Ser nu att alla föreställningar är slutsålda…

Skådespelarna har nyligen beviljats lön. Tidigare hade de bara en dagpenning på 26 kronor om dagen!

Moomsteatern är kända internationellt – Sydsvenskan var med när de åkte på turné till Slovenien:

Alla är lite tagna, inte minst av det översvallande mottagandet på scenen kvällen innan. Efter den två och en halv timme långa föreställningen ville applåderna aldrig ta slut. Inte heller det fortsatta nattliga firandet.

Moomsteatern vann kunskapspriset

Schlaug skriver på sin blogg angående en artikel på brännpunkt i Svenska Dagbladet:

1953 lyckades James Watson och Francis Crick presentera en modell över DNA-molekylens uppbyggnad. Nio år senare fick de nobelpris.

Fransic Crick, en på många sätt ärans man, har hävdat att barn som inte har tillräckligt goda arvsanlag mycket väl kan mördas:

”Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag”. James Watson förklarar närmare: ”Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville…”

För tio år sedan ansåg han att om det visar sig att homosexualitet är genetiskt betingat, vilket han trodde att det var, så borde alla gravida kvinnor ges rätt till abort. Så sent som för några månader sedan hävdade han att svarta hade gener som gjorde dem mindre intelligenta än vita, och att detta var förklaringen till varför Afrika var fattigt… Detta föranledde obskyra ogransiationer att jubla…

Artikeln i SvD är skriven av professor Svante Linusson – vars yngsta dotter är född med Downs syndrom. Han är rädd för det samhälle vi skapar på grund av att:

Idag, onsdag, beslutar landstingsfullmäktige om budgeten för hälso- och sjukvården i Stockholm. I den ingår en av sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydbergs (fp) käpphästar: att rensa bort icke önskvärda människor så effektivt som möjligt redan i fosterstadiet.

och vidare:

Man ska börja med massutbildning av barnmorskorna. Det självklara att samtidigt informera om vad Downs syndrom innebär nämner politikerna ingenting om.

Det ger ett eko av vad Schlaug skriver på sin blogg om nazisternas utrensningar av icke önskvärda spädbarn. Barnmorskan gavs den dubbla rollen att både välkomna nya liv och att skicka dem till bödeln.

Jag anser att aborträtten ska vara fri. Men om vi pressas att göra abort – för att samhället anser att barn med Downs syndrom inte är välkomna – då är aborten inte en frihet – utan ett tvång.

Hur känner sig en förälder som tackat nej till en abort? En förälder som valt att behålla sitt barn – med extra kromosom och extra charm – och kanske extra arbete? Vågar man be samhället om hjälp? Eller ska man skylla sig själv? Stå sitt kast, bita ihop, härda ut…

Och precis som Svante Linusson undrar jag; är det värt att lägga två miljoner per foster för att ta reda på om de har Downs syndrom? Finns det inget viktigare att lägga pengarna på?

Och var ska vi dra gränsen? Ska vi abortera på grund av kön, vänsterhänthet, sexuell läggning, allergier, kortväxthet, fel hårfärg..?

Annonser

Helpdesk

Skitsnacksbingo!

 

Hörde på P1:s Vetandets värld – Språket – med Anna Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson.

De pratade bland annat om s.k. modeord. Lyssnare har fått skicka in förslag på ord som de ansåg vara modeord.

Det verkade som om de flesta lyssnare retade sig på modeorden. Och en lyssnare hade tips på skitsnacksbingo som man kan hitta på nätet och ladda ner.

Meningen är att när man går på möten ska man lyssna efter de i förväg nedskrivna orden – och när man fått fem i rad ska man resa sig upp och för full hals ropa: SKITSNACK!

Skitsnacksbingo går att skriva ut från Yttermeras sida, och Floskelbingo – flera varianter går att få när man uppdaterar.

En användare påstod att föredragshållaren blivit mycket förvånad när åtta personer skrek skitsnack för tredje gången på två timmar. För min del hade det räckt om en person rest sig upp en gång under något av mina föredrag och ropat skitsnack. Nu är jag inte en direkt missbrukare av modeord – och när de dyker upp i min mun vill jag oftast svälja tungan. Jag är lite allergisk mot modeord.

Men visst, om man kokar ner det det så känner jag nånstans att det finns där, på en skala, typ och de tenderar att öka i frekvens – beroende på i vilken kontext jag befinner mig…

Den som har ett överskott av modeord i sin ryggsäck kan knyta ihop den och skicka till Språkpolisen. Vet inte om man även kan anmäla språkmissbrukare där. Lotten – har dessutom skapat Språktidningen.

Jag kan rekommendera en SvD-artikel i ämnet – och – Susen Schultz tar orden från min mun…

”Man borde se över sina rutiner (men eller hur?!) och kommunicera ut behovet av att skapa en dialog för att lyfta frågan. Det blir en utmaning men man får ta tillvara de resurser som finns för en hållbar utveckling. Varför då? Därför att det ligger i pipelinen och agerar vi inte på det så sänder det ut fel signaler. Det vi därför måste göra är att hacka i oss att inget är ristat i sten och greppa att vi snackar skarpt läge i nuläget: det är dags att äga frågan, komma in i matchen, ta på sig sparkbyxan, vända jumbon och sätta den på kartan. Bara på det sättet kan vi hämta hem och kvalitetssäkra ett mångfaldsgenererat koncepttänk som bottnar i behovet av att skapa ett integrerat mervärde – face to face.”

Peter Eriksson – krönikör på tidningen Hennes – tycker att kvinnor ska aktivera männen-soffpotatisarna – med bland annat floskelbingo. Vilket får Fröken Look att önska död åt trögstartade killar. Och jag kan bara hålla med. Varför ska ansvaret för ett förhållande bara ligga hos den ena parten?

Kanske skulle Peter Eriksson gå på konferens om jämställdhetens floskelbingo.

För den som är intresserad av språk kan kanske Ulf Karl Olov Nilsson: ”Synopsis” vara en behållning.

ICA-Kuriren: Modeord – statusmarkör och finslang

Floskeltoppen

PS: Polisen spelar också floskelbingo…

Tack Martin för tipset om Inkscape…

Och för detta och för detta. Varför ska narkomaner få sjuk vård – kan de inte få vanlig sjukvård istället?

Scarlet Pimpernel

They seek him here, They seek him there,
Those Frenchies seek him everywhere.

Is he in heaven?
-Is he in hell?

That demmed, elusive Pimpernel.

Boken som filmen bygger på är skriven av  Baronessan Orczy (Emmuska Magdalena Rosalia Maria Josefa Barbara Orczy 1865-1947).

Den Röda Nejlikan i tysk filmtidskrift

Leslie Howard – som spelar huvudrollen – den Röda Nejlikan (1935) spelade några år senare in Pimpernel Smith – en film som baseras på den förra filmen.

I Den Röda Nejlikan spelar Leslie Howard en engelsk aristokrat – Sir Percy Blakeney – som är engagerad i ett hemligt sällskap vars syfte är att rädda dödsdömda franska aristokrater undan giljotinen.

Med fara för sitt eget liv reser han över den Engelska kanalen, tar sig in i Paris och utklädd lyckas han forsla flera av de dödsdömda till ett liv i frihet i England.

I den efterförljande filmen – Pimpernel Smith (1941) – spelar Lesley Howard en brittisk historielärare (professor Horatio Smith) som reser till Tyskland med sex av sina elever under 1930-talet för att ta reda på om det funnits en tidig arisk civilisation i Tyskland.

När han pratar med en av gestapoledarna (General Von Graum) om sitt uppdrag, försöker han övertyga honom om att han läst i The Jabberwocky av Lewis Carroll att William Shakespeare verkligen var ”the Earl of Oxford”.

Smiths elever känner först inte till hans verkliga avsikter – men när han såras – kommer de på att han egentligen är där för att hjälpa judar undan förintelsen. Eleverna funderar på hur de ska göra – men kommer sedan överens om att slutföra sin lärares uppdrag.

Filmen är regisserad och producerad av Leslie Howard – som ett led i propagandan mot nazismen. Howard var starkt patriotisk och arbetade i det brittiska försvaret.

1943 hade han varit på en föreläsningstur i Spanien och Portugal – men troligen hade han i hemlighet också mött motståndsmän.

När han flög hem till England sköts hans plan ner av Luftwaffe. Det spreds ett rykte om att tyskarna trodde att Winston Churchill skulle ha befunnit sig på planet – att det i själva verket var han som var måltavlan. Bland annat skrev Churchill själv ner detta i sina memoarer. Men Leslie Howards son undersökte själv saken och kom fram till att tyskarna omöjligt kan ha trott att Churchill skulle ha flugit ett litet plan och med endast en livvakt. Det var Leslie Howard man var ute efter. Tyskarna visste mycket väl att propaganda var ett effektivt vapen. Och Howard var Englands mest effektiva ”propagandaminister”.

Vem har skrivit denna recension? Kliv fram ur mörkret – o du pinsamme…

Terminus

Jag och min äldste son funderar på vad figurerna ska symbolisera. Har alla en följeslagare? De ser inte likadana ut. En liten flicka – som ser ut att vara tyngd av funderingar släpar en mycket stor och ändå förskrämd och hopkrupen följeslagare.

Är det våra bekymmer? Vår stress? Skulle vi slippa dem om vi dansade med dem?

Hur ser min följeslagare ut?

Tack Herr Klokbok för tipset – som jag hittde på Ninas blogg.

OBS: Nina tyckte inte om filmen.

Diamonds are forever a girls best friend?

För några veckor sedan tittade jag och barnen på ”Gentlemen prefer blondes” med Marilyn Monroe och Jane Russell.

Den mest kända scenen är troligen den där Marilyn Monroe/Lorelei sjunger ”Diamonds are a girls best friend”. Vet inte om jag egentligen har sett hela filmen tidigare – inte som vuxen i alla fall.

Nu noterade jag att den var oerhört queer. I denna scen där några svartklädda kvinnor agerar kristallkrona och kandelabrar associerar jag till bondage. De ser fastbundna ut – och är ganska lättklädda i sina svarta dräkter. Ser också att de är barfota – inte ofta man ser bara fötter i amerikanska filmer – om de inte går på stranden – eller ligger i sängen. Vet inte varför – men jag reagerar ganska starkt på de bara fötterna i denna miljö.

De rosa dansöserna har svarta sorgflor för sina ansikten. Varför? Om de skulle ha något borde det vara rosa flor. Ser också lite – udda ut – i sammanhanget. Som bankrånare i rosa fluffklänningar.

De manliga dansarna har en dandy-look – med polkagrisrandiga skört eller ordensband. Loreleis (f.d.) pojkvän är en rik pappas pojke. Inga ”rikitiga karlar”. Inte egentligen någonstans i hela filmen.

I en annan scen – inte lika känd – letar Jane Russell/Dorothy efter ”riktiga” karlar men konstaterar besviket att de stiliga gymnasterna går och lägger sig när det roliga börjar. ”Ain’t There Anyone Here For Love?” Männen är klädda i hudfärgade badbyxor med bruna band kring låren och inga tröjor – det ser ut som om de endast är iförda bruna strumpeband.

Och de är mycket gay.

När jag ser detta tänker jag på de ursprungliga olympiska spelen – där deltagarna var nakna. De var nakna dels för att man ansåg manskroppen vara vacker (kvinnokroppen ansågs inte vacker – den var ofullkomlig) – dels för att avslöja eventuella kvinnliga deltagare – detta var bara för män.

I rummet där dessa gymnaster befinner sig finns en ”trojansk” krigare i kort kort kjol, sköld och svärd målad på väggen. Brottningsscenen är dansant och vacker – männen har i stort sett bara ögon för varandra. I flera rörelser står de och putar så sött med stjärtarna.

Lorelei är ute efter en miljonär – inte av kärlek – men därför att:

”A kiss may be grand
But it won’t pay the rental
On your humble flat
Or help you at the automat.”

Den roll som Monroe spelar påminner lite om Bizets Carmen. Man kan tro att Lorelei är svag och dum – men det är en roll hon spelar. Hon är beräknande. Sjuger att ”Men grew cold as girls grew old – and we all lose our charms in the end…” Hon kommer från tuffa förhållanden och vet att kärlek är inte för evigt. Det är diamanter hon behöver – inte vackra gossar och fagra ord.

Dorothy är mer ute efter spänning – hon vill verkligen inte ha en miljonär. De är tråkiga.

Nå – jag gillar filmen – musiken – Marilyn Monroe och Jane Russell – som visst fortfarande är i livet. Mina barn – särskilt min dotter blev väldigt entusiastisk.

Vi pratade om fler sånger om diamanter – ”Diamonds are forever” med Shirley Bassey – som fanns med i James Bond-filmen med samma namn.

Texten till Diamonds are forever påminner mycket om Diamonds are a girls best friend. Shirley Bassey sjunger:

I don’t need love,
For what good will love do me?
Diamonds never lie to me,
For when love’s gone,
They’ll luster on.

Så enligt denna inställning skulle diamanter vara ”godare” än män. Och rent krasst kan man ju sälja sina diamanter när man övergivits av sin man – om det är det man räknar med. Och kanske är det så man ska tänka – jag har dock aldrig varit så beräknande – inte heller har jag åtrått diamanter. Ännu mindre gör jag det nu när jag vet lite om förhållanden som diamantarbetare tvingas arbeta i. Men det är en annan historia. Och ja – jag ska skriva den.

Hittade en annan film med Shirley Bassey på Youtube Get the party started – min dotter sa att Pink också sjunger den. Jag tänkte att Pink gjorde en cover på Basseys hit – men det visade sig vara tvärtom.

Pink – inte rädd att göra bort sig i sin video… Bensinen tar slut, hon och hennes väninna snor/charmar till sig varsin skateboard, de flirtar med några snyggingar i bil, krockar med fotgängare och kommer slutligen inte in på stället dit de tänkt sig. Så de får ta en byggarbetarhiss:

I’m comin’ up
So you better
Get this party started…

Jag gillar båda varianterna. Basseys är en Bondliknande goth-variant – vars kläder och interiör hade platsat i filmen ”Gentlemen prefer blondes” – och notera alla skräckdetaljer – en galge i en av de kvinnliga dansarnas hattar.

Bassey har fyllt 70 – så hon har rätt mycket girlpower kvar hon med… Hon har svårt att hålla sig för skratt när hon sjunger ”I’ll be burning rubber – you’ll be kissing my ass”.

För övrigt nämns en guldring med diamant även i denna sång…

Men som sagt – mer om diamanter i ett annat inlägg.

Aung San Suu Kyi & Benazir Bhutto

Jag ville så gärna skriva något bra om dem och om andra människor som slåss för demokrati och frihet.

Jag ville skriva om alla som arresterats för sina åsikters skull.

Jag ville skriva om de som redan dött.

Jag ville inte att de skulle fängslas eller dö förgäves – bortglömda av oss som njuter av frihetens lyx. Bortglömda av oss som kan uttrycka vårt missnöje utan att fänglas, torteras eller avrättas.

Varför skriver jag inte då?

Jag ville att det skulle bli så bra – men det tar tid – och under tiden sitter de där. Inte vet jag om det hjälper – men nu skriver jag: Glöm inte bort dem!

Att gå i en röd tröja i en dag för de burmesiska munkarnas skull är bra – men det hjälper inte. Vi måste göra mer.

Gå med i Amnesty, engagera dig i Human Rights Watch, skriv ett brev, skriv två! Skriv en blogg eller en insändare. Låt dem veta att vi inte har glömt dem.

Aung San Suu Kyi

Världen behöver sina hjältar – SvD

”Situationen i Burma är en intern angelägenhet” – SvD 

Lång kö till Burmas ädelstenar – DN

Benazir Bhutto

Polisen i Karachi grep mer än hundra journalister – DN

Pervez Musharraf undrar om han blivit Dr Jekyll och Mr Hyde – DN

Musharraf godkänd för omval – SvD

Tack Annika för videotipset.