Trubbel, Monica Zetterlund

Trubbel 

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.
Nu surrar bin och fåglar sjunger överallt.
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor,
men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt
och lika hopplöst grått och trist som i mitt bröst.
Där ute doftar det av sommarns alla dofter,
där är det sommar, men här inne är det höst.

Jag levde lycklig här med dig och mina katter,
ett liv i synd, förutan omsorg att bli frälst.
Försonad med min karaktär för jag har aldrig
förmått att säga nej till någonting som helst,
och inte nekat mig det ena eller andra,
och levat livet tills jag krossades en dag.
Det börja med att du bedrog mig med en annan,
en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten,
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän,
tills du bekände att hon givit dig på båten.
Då blev det dödstyst här i trädgården igen.
Ifrån den stunden var den kvinnan dubbelt hatad.
Hon hade lekt med dig, med oss, ett litet slag,
och jag, jag kände det som även jag var ratad.
Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag.

Jag kom med hammaren beredd under min kappa
när hon kom ut i sidenpumps och sa ”Goddag,
kom in och slå er ner en stund så får vi prata.”
Jag bara stammade, nu minns jag inte vad.
Och jag blev bjuden på likör och cigariller
och kunde inte få mig till att säga nej,
och när vi skildes var vi bästisar och bundis,
och jag tog saker som du glömt med hem till dig.

Jag går omkring i mitt Pompeiji bland ruiner,
jag traskar runt i resterna utav vårt liv,
och du ska aldrig ge mig pikar om sekiner,
och aldrig ska du bli nån annans tidsfördriv.
Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är,
för trots all kärleksbrist och trasighet och fransar,
dig ska jag älska livet ut, ty dig har jag kär.

Jag saknar Olle Adolpson och Monica Zetterlund. Hoppas ni har det bra i era paradis.

Och jag saknar Tage Danielsson – som beskrev Monica Zetterlund som:

En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund. En jazzpaschas,
en sång som hejdar sej, till hälften hunnen,
och drar den där när Fröding satt på dass.
En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.
Men märk det vemodsdraget över munnen:
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.

(ur dikten ”Det eviga”, Samlade dikter 1967-1967)

Låt det finnas en plats där jag kan träffa alla de jag saknar…

3 kommentarer

  1. Såg din farfars (?) tavla på Nationalmuseum i söndags! Häftigt. Utställningen Modärna kvinnor, har du sett den? Jag var inte så imponerad. Kanske missade jag något.

  2. Eva:
    Morfarsfar. Ja, jag såg att den var uppe igen i somras. Men de hade inte ramen till, den var på renovering. Hoppas bara att de inte renoverar den för mycket. Där finns ett sågmärke som måste finnas kvar…
    Jaktnymfen finns med som urna på utställningen ”Förfärligt härligt” också.

    Jag såg Moderna kvinnor – och nej – jag blev inte så imponerad. Förstod inte riktigt syftet, hade de satt någon att plocka ut några verk som skulle hänga tillsammans – och sedan satte man ett namn på samlingen?
    Det var manliga och kvinnliga konstnärer blandat – och vad jag såg inga kommentarer. Men jag kanske tittade slarvigt.
    Jag tycker att det är intressant att fundera på hur man gestaltar en kvinnlig konstnär.
    Gör men det med hennes pensel och palett, eller sätter man henne i en traditionellt kvinnlig aktivitet, att sy, brodera, sticka, ta hand om barn – och låtsas glömma bort storheten i hennes profession – som vore det pinsamt att hon främst är en skicklig konstnär.
    Tänker på Richard Berghs porträtt av konstnärinnan Eva Bonnier, hon har en sax i handen – som ser klolik och läskig ut.
    Varför får hon inte stå vid sitt staffli? Och jämför målningen med ett porträtt där han gestaltar en manlig konstnär.
    Så hade Nationalmuseum kunnat arbeta.
    Kanske hade de en röd tråd, ett tema – något som jag måste ha missat i så fall.

  3. Det var ju skönt att höra, att du hade samma bild av utställningen. Det kändes hafsigt! Och de stavade faktiskt som jag gjorde – Modärna. Jag tror kanske att det stavades så då.

    Nej, vad jag störde mig mycket på var att det stod en massa tjusiga ord som skulle visa på det feministiska perspektivet i utställningen men det var mest tomma ord för det var inte alls genomarbetat. Om det när något jag ogillar i offentliga sammanhang så är det tomma ord! Jag tittade faktiskt på Richard Bergs bild och noterade just det du beskriver! Jag såg också Eva Bonniers bild av Hanna Marcus. Mycket fin bild. Kvinna målar kvinna. Jaja, det är mycket åthävor emellanåt, utan att det är så genomtänkt.

    Synd att jag missade nymfen i Förfärligt härligt som jag njöt av att sel Har skrivit om den i JAHAJA.


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s