Ris och Ros om Rosa

Grynet hos Rikard Palm

Grynet hos Rikard Palm

Grynet – som inte är rädd för rosa – praoar hos Rikard Palm på SVT. Bilden härifrån.

feminetik pågår just nu en debatt om färgen rosa. Signaturen lynx berättar bland annat att:

Det är förresten märkvärdig att ens ha rosa till sin hanhund, t.ex. på koppel, kläder och tillbehör, jag har haft något enstaka rosa någon gång. Vissa tycker synd om honom, förnedrande på något sätt, han är ju en pojkhund. En del skojar lite och säger att hundar kan väl vara bögar också förstås och det är inget fel med det.

hund med rosa

Blir hanhundar i rosa mobbade av sina hundkompisar? Eller är det bara människor som mår dåligt av att inte kunna skilja pojkar och flickor åt?

Grynet tar ingen skit

Grynet tar ingen skit

Diskussionen startade med att Petter Lundgren skrev en artikel i tidningen Aftonbladet – Leve det rosa! – om en lågstatusfärg och den urbana medelklassens identitetsprojekt.

Det är en bra och intressant artikel. Petter Lundgren hänvisar till en föreläsning av Fanny Ambjörnsson – som hölls under Centrum för barnkulturforsknings fria föreläsningar på Stockholms universitet, på temat barn och konsumtion.

Hennes föreläsning går att läsa som ett paper i pdf-format – Den rosa overallen.

Fanny Ambjörnsson skriver där bland annat att:

När föräldrarna säger sig försöka undvika rosa på flickor för att rosa både könsbestämmer och förpassar flickor till en gammeldags och förtryckande passivitet, undviks rosa på pojkar för att de inte ska framstå som flickor.

Trots att flertalet föräldrar i mitt material motiverar sin skepsis till rosa med feministiska argument (som att det är förtryckande och fastlåsande för flickor), blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blåa framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat (jfr. Sparke, 1995).

Det faktum att det upplevs som just degraderande och förlöjligande att klä en pojke i rosa antyder dessutom något ytterligare. Man kan nämligen anta att det inte enbart är rädslan att pojken ska framstå som en flicka som ligger bakom dylika känslor. Snarare antyder själva flickigheten även ett möjligt avvikande sexuellt begär – att sonen helt enkelt skulle kunna vara eller bli bög (se t.ex. Segal, 1990, Connell, 1996). Så berättar exempelvis Susanne om en vän vars femårige son är galen i kvinnokläder. ”Han snor gästers högklackade skor i entrén och vill gärna gå i mammas klänningar och det går inte över”, berättar hon. ”Så de har gått till PBU och psykolog och allt. Pappan säger direkt: ‘han är bög, han är bög, vi måste stävja det. Gå in och ändra medan det är tid’.”

Men det är inte enbart föreställningar om sexualitet som, genom nyckelsymbolen rosa, vävs in i föräldrarnas förståelser av genus. Här artikuleras även andra maktordningar i samhället, som kan knytas till klass, etnicitet och möjligen ålder. För medan en av de första 7 orsaker föräldrarna angav till sin skepsis mot rosa var dess associationer till förtryck och begränsning, hänvisade man också så gott som alltid till personligt tycke och smak. Mattias säger, i ett tidigare citat, att han och Stina gillar mer stilrent och enkelt, och därför väljer bort rosa. På liknande sätt förklarar flertalet föräldrar att de själva inte klär sig i rosa och spetsar och därför inte heller vill klä sina döttrar så – att de helt enkelt inte gillar när det blir ”för mycket”.

I Att bli respektabel (1999) diskuterar Beverly Skeggs kopplingarna mellan klass och femininitet. Med utgångspunkt i Bourdieu visar Skeggs hur hänvisning till smak och stil är en central aspekt av hur klass urskiljs och upprätthålls. De engelska arbetarklasskvinnor Skeggs undersökte upplevde hur deras val av kläder, smink och färger ständigt utsattes för bedömning utifrån – hur de, genom att välja vissa kläder framför andra kodades som vulgära, överdrivna och arbetarklass (jfr. Walkerdine, 1997, Ambjörnsson, 2004).

Den jämställdhetsmodell föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus och relationen mellan ”manligt” och ”kvinnligt”. Den är också en sorts identitetspolitisk markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk, medelklass.

Petter Lundgren avslutar sin artikel med: Själv kommer jag hädanefter att klä mig själv och mina två pojkar enbart i rosa. Rosa for president!

Grynet for president!

Grynet for president!

I Historien om rosa och blått skriver Gerda Christenson:

Den 29 mars 1914, kunde oroliga mammor läsa i den amerikanska tidningen The Sunday Sentinel, om hur de skulle klä sina barn enligt könens olika färgkod:
”Om du vill ha färgmarkering på den lilles klädesplagg, så använd rosa för pojken och blå för flickan, om du vill vara traditionell.”

Rosa är alltså inte så självklart för flickor – historiskt sett. Det var ljusblått för flickor och rosa för pojkar – enligt den relaterade artikeln.

~

Amalia Lindegren, Lillans frukost 1866.

Flicka klädd i blått och gräddvitt.

Gerda Christenson letade efter bilder på pojkar och flickor från förr – och hittade mycket riktigt många ljusblå flickor – däremot hade hon svårare att finna de rosa pojkarna.

En rosa triangel på homosexuella män i koncentrationslägren

En rosa triangel på homosexuella män i koncentrationslägren

Wikipedia skriver om färgen rosa att:

Prior to WWII, pink was historically a male colour as an offshoot of red, and pink was chosen not because it meant the wearer was feminine, but because they liked other men.

Den rosa triangeln ser lite mer orange än rosa ut.

Den rosa triangeln ser lite mer orange än rosa ut.

Endast manliga homosexuella märktes ut. Annars hade färgen rosa varit malplacé. Kvinnliga homosexuella brukar inte föredra män. Wikipedia skriver vidare att det inte verkar som som lesbiska kvinnor stigmatiserats för sin läggning – endast en lesbisk kvinna bar en särskild markör – men hennes största ”brott” var att hon var judinna.

Frågan är varför och när rosa blev en flickfärg. Enligt Christenson verkar detta ha skett på 1950-talet. Men varför? Har det med nazisternas markörer att göra? Är det inte en lite långsökt tanke?

Rosa herrskjorta från Opalona för € 45

Rosa herrskjorta från Opalona för € 45

För cirka tio år sedan började det bli populärt bland yngre män att klä sig i rosa skjorta. De gjorde det inte i någon slags protest. Merparten av de rosa männen var varken uttalade feminister eller uttalat homosexuella. Bland dessa män var dessutom färgen en högstatusmarkör – till skillnad från den lågstatusmarkör färgen verkar ha bland flickor och till viss del kvinnor.

Ceriserosa herrskjorta från Tailorstore, för 399 kronor

Ceriserosa herrskjorta från Tailorstore, för 399 kronor

Ekonomitidningar verkar också föredra den rosa färgen. Jag har inte analyserat vad detta kan bero på. Dagens Industri är en av dessa tidningar.

Skulle rosa ha fått en statushöjande effekt i och med att bratsmännen klädde sig i rosa för tio år sedan?

Nej – ekonomitidningarna har varit rosa längre än så.

Dagens industri är rosa

Dagens industri är rosa

I Thailand har färgen inte reclaimats. Onödigt otrevliga poliser får bära klarrosa armbindlar med den tecknade figuren Hello Kitty på.

– Jag valde den här symbolen för att den är rosa och lätt att se. Det här är tänkt att förstärka deras (polisernas) skuldkänslor, förklarar polisen Pongpat Chayaphan.

Nyheten kommer från TT-AFP och stod i DN:s nätupplaga i augusti 2007.

A police officer wears a pink armband featuring 'Hello Kitty

Det står om den i BBC News nätupplaga också.

The New York Times skriver:

Ten of the armbands have been prepared, but so far none have actually been issued, according to an officer who declined to give his name while discussing this sensitive topic.

”After this policy came out, the police are scared,” the officer said. ”It will be very embarrassing to walk around with Hello Kitty on your arm.” It is a step down from the Crime Suppression Division’s official motto: ”When you have no one to turn to, come to us.”

Flicksymboler är inget för stora tuffa poliser. Uppenbarligen något mycket pinsamt. Värre än kroppslig bestraffning kanske?

15 kommentarer

  1. Intressant.

    Det där med rosa är komplext. För mig är ”rosa” först ljusrosa, sen tänker jag på Grynet och 80-talets cerise-plast-rosa.

    Jag är fascinerad över att en färg kan signalera så mycket och skapa så mycket känslor. (Ja jag vet att färger gör det, men inte på det här viset.)

  2. Jag fick inte ha rosa som liten. Min mamma anser nämligen att rosa på rödhåriga är det fulaste som finns. Min äldre syster tjatade, och fick till slut en chockrosa pyjamas – ett plagg som hon ju aldrig skulle visa sig ute bland folk i. Själv hade jag aldrig någon konkret upplevelse av det rosa förbudet, eftersom jag inte längtade särskilt efter rosa men ändå har färgen för mig idag en laddning av något lite lätt förbjudet. Min mest rosa pryl är en knallrosa filofax, det har något att göra med Rosa bandet. Den är skitful men mycket praktisk, för den ropar ut var någonstans i rummet den befinner sig på långt håll.

    Din blogg får mig att undra i hur hög grad förbudet mot rosa hade något att göra med att vår mor inte ville uppfostra oss till traditionell flickighet. Faktiskt blev hela det överdrivet kvinnliga med spetsar och rysch lockande just för att det nästan inte fanns i min värld. En sådan skillnad mot idag, när alla småtjejer har minst en uppsättning prinsesskläder!

  3. meta:
    Jag är inte särskilt förtjust i någon ljus färg – varken ljusrosa – eller ljusblått – eller ljusgult.

    Tyckte det var svårt att hitta snygga kläder till mina barn.
    Färgade en hel del – bland annat svart – vilket upplevdes som chockerande hos omgivningen.
    Mina söner har – liksom dottern burit rött – en fin färg som små barn anses uppskatta – eftersom det påminner om deras tid i magen.
    Och – ja – alla tre betraktades som flickor av sin omgivning.
    Men de verkar inte ha tagit skada av att ha burit svart och rött.

  4. kontakt:
    Jag tror jag förstår din mammas intentioner.
    Om det nu handlade om att hennes döttrar inte automatiskt skulle placeras i ett ”flickfack”. Det är väl ungefär vad föräldrarna i de relaterade artiklarna och uppsatserna sa.
    Frågan är om din mamma skulle uppmanat en son att bära rosa och rysh och spetsar?

    Det tråkiga i fördömandet av rosa – är att det fördöms på frund av sin flickaktighet – att vissa föräldrar – troligen omedvetet – ryggar inför flickkulturer – både när döttrar och när söner dras till dem.

    Men att döttrarna troligen uppmuntras att leka cowboys och gå i jeans.

  5. Hittade hit tack vare kontakt. Det var en mycket intressant text som jag nog behöver fundera ett tag på. Sedan kanske det blir fler rosa blogginlägg…

    Just att rosa är förknippat med manlighet är intressant, för så har jag alltid uppfattat den. Fast då kanske snare utifrån att det inte finns något manligare än en bög:

    http://trollhare.wordpress.com/2008/03/20/om-sexuellt-avvikande-farger/

  6. Jag älskar rosa! ;)

  7. trollhare:
    Då får jag tacka kontakt för kontakten (så lustig jag blev mot min vilja nu då).
    Jag kommenterade på ditt inlägg – men är inloggad som min andra identitet – tusan också – den där andra ska ju inte vara så grov i munnen. Det är en kulturellt förfinad människa…

    Att köna en färg är intressant – liksom att lägga värderingar i den -att småflickor är whitetrash i rosa – medan män är medel- och överklass i rosa.

  8. Bimbo Boy:
    Jag gillar rosa på andra.
    Och jag uppskattar andras sätt att klä sig.
    Min garderob är tyvärr mest svart – det är enklast så – svart går så bra med svart…

    Har ibland perioder av kulört – och det är kul. Men jag vill ha starka färger.

  9. Jag vet ju nu inte riktigt vilka avsikter min mor hade, men tänker att jo. Det ligger nog en del i det där med att vi systematiskt nedvärderar allt som på något sätt anses/ansetts kvinnligt.

  10. Idag har jag sett en kvinna hjälpa en annan shoppa bikini, och uttala sig emot rosa bikini. ”Rosa är så flickigt”, sagt med starkt negativt tonfall.

  11. kontakt:
    Ja, det är kanske dags att reclaima rosa…

  12. Johan Rheborg och Kenny Starfighter har tydligen reclaimat rosa: http://rheborg.blogspot.com/2008/05/kenny-som-frisr.html

  13. I tisdags – på fäktningen – hade en av de manliga fäktarna med en liten rosa vattenflaska med Bambi på.
    Det visade sig att flaskan egentligen var hans sons. Sonen är galen i rosa just nu.
    Alla kläder är rosa, allt är rosa.
    Och jag blev så glad och sa det till pappan – att vilken tur din son har som är född i din familj – där ni tillåter honom att älska det han verkligen älskar: ROSA!

  14. […] räkning. De får inte bli för tjejiga och för rosa, det är inte bra på något sätt som Kronberg bloggade om för ett bra tag sedan. Jag undrar: hur många pappabloggare skulle reagera negativt om […]

  15. Mkt intressant!


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s