Humor i P1

Som bekant är vi trogna P1-lyssnare mycket misstänksamma mot alltförmycket flams och trams i vår intellektuella pratkanal.

”Låt humoristerna häcka på P4 och andra bondkomiska hemvister!” – skulle ha kunnat vara vår devis.

Men av någon underlig anledning har ”På minuten”, ”Spanarna” och ”Public service” i ”God Morgon världen” bitit sig kvar rätt länge i pratkanalen. Inte har jag hört mycket gnäll om dessa fnitter- och flamsprogram.

Jag tycker om ”På minuten” – skulle bara vilja höra slutet av varje historia – vilket inte ingår i konceptet – tvärtom. ”På minuten” får mig att längta efter ett gammalt favoritprogram: ”Sena skrönikörer”. Någon mer som blir salig och sakta suckar av längtan; sena skrönikörer..?

Programmet var ca 60 minuter långt. Tre berättare var inbjudna, det kunde vara författare, skådespelare eller helt enkelt goda berättare med annan profession. De hade cirka 15 minuter var på sig att ostört berätta en skröna. Jag minns att jag för säkerhets skull spelade in programmen – var så rädd att bli störd mitt i.

En av de historier jag minns bäst var en dramatiker som fått den kryptofascistiska organisationen EAP efter sig. Han hade kallat dem ”jävla CIA-agenter” och hade blivit anmäld för ärekränkning.

En vän till dramatikern rekommenderade en oerhört duktig advokat från Göteborg. Advokaten anlände till Stockholm dagen innan rättegången – men han verkade inte ha koll på någonting överhuvudtaget. Han tappade sina papper, rökte som en borstbindare och påstod att han inte rökte, såg dåligt och hade inget lokalsinne och gick därför fel hela tiden.

Dramatikern insåg att detta försvar skulle han få sköta helt på egen hand. EAP:aren och hans kritstreckrandige ombud var så säkra på att ha vunnit fallet att de gick och skrockade i korridorerna utanför salen.

Så började det hela. Dramatikerns advokat samlade ihop de papper som återigen hade fallit på golvet och bad om en ordningsfråga.

”CIA-agent. Är det en ärekränkning att bli kallad CIA-agent? Vad skulle USA:s regering och säkerhetspolis anse om en person i Sverige blivit dömd för ärekränkning därför att han kallat någon CIA-agent? Är det inte en yrkesgrupp? Precis som SÄPO?”

Rättegången avbröts med omedelbar verkan.

Tyvärr minns jag inte vad dramatikern hette – och jag hittar inte det gamla kasettbandet med historien.

Vet inte om det var i detta program jag första gången hörde om Jan Jönsson och hans möte med Becket. Mötet ledde till att Beckets pjäs ”I väntan på Godot” spelades på San Quentin. Att några fångar rymt från Kumla tyckte Becket var oerhört lustigt. Direktören för San Quentin såg till att missödet inte upprepades. Om du någon gång får möjlighet att höra Jan Jönssons historia från början till slut – ta chansen – även om han skulle behöva en hel natt – eller kanske särskilt då. Historien är underbar.

SR sände dessutom en dokumentär om Jan Jönsson och pjäsen – den hette ”Kumla – San Quentin Tur och Retur”. Det är en repris jag ser fram emot.

Hoppas dessutom att SR plockar upp det gamla programmet ”Sena skrönikörer” igen.

Angående det ännu existerande programmet ”På minuten” – så är det alltid Hans Rosenfeldt som vinner.

Spanarna” är ett spännande och underhållande program – jag får ofta tips om artiklar i tidningen Times som kan vara nog så matnyttiga – nu senast om antiflatulence pants (Jessika Gedins tips). Vad jag har emot programmet är att det är en manlig programledare och tre gäster, varav två alltid är män. Varför?

Och varför avbryter Jonas Hallberg de övriga gästerna? Och varför är Helena von Zweigbergk så snäll när han gör det. Henne gillar jag för övrigt rätt mycket. Skriver kul, smart och bra. Sissela Kyle (som aldrig är där samtidigt som Helena von Zweigbergk) är den som bäst biter av herr Hallberg.

God morgon världen” är ett bra program – mycket varierande. Vad jag har svårt för är dock humordelen: ”Public service”. Jag tycker inte att det är kul att några människor är duktiga på att härma Göran Persson och Gudrun Schyman. Ibland får de till det – men oftast är det pajkastning och bondkomik.

För några år sedan blev det ramaskri när Annika Lantz skulle in genom P1:s finkulturella port. Jag gillar henne och hade svårt att förstå hatet som P1-folket visade.

Om det hade gällt den allmänna omläggningen av programmen så hade jag förstått.

SR har dragit ner oerhört mycket på programkostnaderna – repriser går inte bara en gång – utan minst två. Ibland återigen. Och det är ju trevligt – så att man inte missar något – men det kan ju bli lite tjatigt. Om det dessutom är ett program man inte tycker om – som ”Ring P1” – som av någon anledning går varje dag – måndag till fredag – och då dessutom som förkortad repris två gånger till samma dag. Ja – då är man beredd att helt svika sin favoritkanal.

Mycket P2 har det blivit. Och det är också trevligt.

Lantz i P1 tycker jag om. Och Magnusson i P1– men det går inte längre. Nordegren i P1 tycker jag inte om. Nordegren ska alltid spela så cynisk, cool och avslöjande – men han är en fjant. Om jag inte minns fel så var det han som ”avslöjade” att statyn av Lennart Hyland blivit flyttad så att folk som inte arbetar på radion inte kan se den. Och? Vad spelar det för roll. Men upprörd och arg skulle han ställa de ansvariga inför radiodomstolen. I-landsproblem.

Selimovic i P1 hade jag också svårt för.

I dag skrev Bo Hansson en dikt om kulturbråken i direktsändning i Lantz i P1 – lyssna på diskussionen mellan Annika Lantz, Ulrika Knutsson, Pål Hollender – och på den fina dikt detta ledde till här. Lyssna också på vad Carl Bildt har att säga om vad ÖB tycker. Underbart! Sen pratar de om Lars Norén och DN-bråket.

Vem Lantz sidekick är tror jag inte vi får veta – möjligen är det gårdagens sidekick som återanvänds – Anders G Carlsson. Namnet Ulf återkommer dock. Så sidekicken kan heta Ulf.

5 kommentarer

  1. För mig är På minuten liktydigt med gamla upplagan. Jarl Borssén, Hasse Alfredsson och Margareta Krook…

  2. Mig med! Reglerna var bättre, talarna var bättre, programmet var bättre.

    det var bättre förr, helt enkelt.

    (ja inte allt då)

  3. kontakt och meta:
    Jarl Borssén har jag alltid haft lite svårt för, men Hasse Alfredsson och Margareta Krook älskar jag.

    Synd att Krook dog så ung. 75 år är ingen ålder…

  4. I dag vann Kajsa Ingemarsson…

    :-)

  5. Åsa:
    En revolution!
    Jag kastar mig genast över P1:s 30-dagarsarkiv…


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s