Min son ska gå FRA-gymnasiet

Ett drömyrke…

Min yngste son har alltid önskat sig ett småsyskon. Han är trött på att vara den yngsta i syskonskaran.

Men på FRA lär han få ingå i det stora brödraskapet. Att få vara den storebror som ser dig, som hör dig och som känner dina behov innan du känner dem själv – det har varit lillebrors dröm länge nog…

Att arbeta på försvaret är inget nytt i vår familj, min morfar jobbade på försvaret och min mamma har vuxit upp med något som fanns i hemmet och som var så hemligt att man aldrig fick nämna det – varken för vänner eller släktingar. Telefonen stod i ett eget rum eftersom morfar visste att en telefon gick att avlyssna även när ingen talade i den.

Senare engagerade sig min mamma socialt. Vilket ansågs som något suspekt – både bland borgerligheten – som morfar och mormor tillhörde – och bland socialdemokraterna – som majoriteten av Sveriges befolkning tillhörde.

Om hon hade nöjt sig med välgörenhet – som östermalmstanterna – eller gått med i Socialdemokraternas tåg – som grannarna. Men nej – min mamma gick både i Vietnamdemonstrationer, Grupp 8-demonstrationer och bland de homosexuella på 1 maj (längst bak i Vänsterpartiets tåg – efter barnstugearbetarna – att hon hamnade bland de homosexuella hade sin grund i två orsaker – dels att vi barn gick så långsamt att vi alltid halkade efter och dels att min mamma hade rätt många bög- och flatkompisar). Obskyrt!

Tommie Smith och John Carlos kom på första och tredje plats i 200-metersloppet under OS 1968 i Mexico. Men eftersom de höjde sina knutna nävar, klädda med svarta handskar, fråntogs de omedelbart sina medaljer och uteslöts ur den amerikanska olympiska komittén. En knuten näve med handske på, är Black Powerrörelsens/De svarta pantrarnas symbol.

Ett tag i slutet av 1960-talet var min mamma engagerad i de Svarta Pantrarnas sak – men vissnade när hon fick klart för sig att de ansåg att kvinnans kamp skulle föras i horisontalt läge – i sängen.

Hon engagerade sig också i Verdandi, för ”gubbarnas” sak. Men ”gubben” – dvs a-lagarn – som min mamma uppmanats att adoptera var rörande överens med De svarta Pantrarna i fråga om var kvinnans kamp skulle föras. När gubben hade vägrat lämna vårt hem – och mamma ringde till andra verdandister för att få hjälp – fick hon kalla handen. En granne kom in och hjälpte min mamma att kasta ut honom.  Mamma tackade grannen och adopterade bort gubben.

Egentligen hörde hon kanske inte hemma någonstans. Hennes arbetskamrat Lisa var med i SKP – ett Kina-vänligt parti.  Medlemmarna i SKP var minst sagt paranoida. De hade möten på olika hemliga platser för att hålla avlyssnarna och klassfienden borta. Min mamma var en klassfiende – eftersom hon var föreståndare på fritids – inte vanlig barnskötare. Lisa motarbetade sin klassfiende så gott det gick. Efter några år sa min mamma upp sig och en ny klassfiende fick ta upp kampen med Lisa.

 

Nå – vi var i alla fall avlyssnade.

Inget konstigt med det – det var det många som var. Man blev inte så förvånad när Bratt och Guillou avslöjade Socialdemokraternas spionorganisation IB – Informationsbyrån. Min mamma prenumererade på Folket i Bild Kulturfront. Inte för att hon var kinavän – utan för att tidningen var rätt bra. Sist i tidningen brukade tecknaren Jan Lööf ha en serieföljetong; Bellman – en fattig lodis. 

Jan Lööf hade också en serieföljetong i tidningeng Vi: Ville – och där var kungen och Olof Palme med. Vilket hallå – Palme blev arg och sa upp prenumerationen – men kungen tyckte serien såg skojig ut.

Undrar om Hasse och Tage blev inspirerade av serien när de gjorde sin film S.O.P.O.R.?

Filmaffisch Sopor

Brasse Brännström spelade kungen och Sven Lindberg spelade Palme i filmen som kom 1981 och handlade om svenska barn som kände sig onödigförklarade och om kärnkraftsfrågan – där man var rädd att Palme skulle svika. I filmen lyfter han huvudet och tar en annan väg…

~

 

Hur vet jag att vi var avlyssnade?

Ibland när man pratade i telefon blev det rundgång – strax därpå hördes en röst som meddelade att ”samtal väntar”. Min mamma pratade ofta rätt länge i telefon – så det hände då och då att någon ville komma fram.

Ibland blev det rundgång utan att telefonisten meddelade ”samtal väntar”. Och då frågade vi vem det var som kom in på linjen. Inget svar – men ett klick – och rundgången försvann. Televerkets avlyssningsmetoder var inte så sofistikerade på den tiden.

Jag ärvde några av televerkets avlyssnare när jag flyttade hemifrån. Och det var väl inte så konstigt – jag hade ju gått med min mamma i demonstrationerna!

Och inte nog med det – jag engagerade mig för katolikerna på norra Irland, söp ihop med Gerry Adams (Sinn Féins ledare) och brevväxlade med en förmodad IRA-soldat. Eller jag vet faktiskt inte vad han var. Bara att han satt i fängelse. Inte varför. Det var väl mitt sätt att engagera mig socialt – utan att ha gubbarna i sovrummet. Min brevvän satt emellertid i County Maze Prison – eller The H-blocks – som fängelset kallades – efter formen på byggnaderna. Det var ett fängelse främst för de som var aktiva i, eller på något sätt stödde IRA. Jag brukade skriva om ditt och datt – inget personligt. Våra brev censurerades och ett stort antal kom aldrig fram. Orsakerna var oftast att vi använt ”förbjudna ord”. Vilka dessa förbjudna ord var, kunde man inte veta – för listan ändrades från dag till dag. Oftast handlade det om ord som relaterade till friheten – som blommor och fåglar. För då kunde det vara kodord som egentligen betydde rymning och fritagningsförsök.

Plastic Bullet

 

 

Jag vet som sagt inte varför han satt där och jag ville heller inte veta. Frågade mest om hans familj – han var 40 och hade både barn och barnbarn. Flera hade dödats av den brittiska polisen, oftast med så kallade plastic bullets – som polisen kunde skjuta åt alla håll. Min brevväns dotter hade suttit i bilen på väg till affären för att köpa mjölk när hon träffades av en plastic bullet och dödats.

Ibland fick man skicka gåvor, ibland inte. Pocketböcker var oftast okej – om de inte innehöll antibrittisk propaganda. Jag skickade Frans G. Bengtssons ”Röde Orm” på engelska – ”The Long Ships”. Den handlar ju om vikingar som bland annat kommer till Irland. Tänkte att den kanske kunde intressera en man som inte var så läsvan. Och det gjorde den! Och inte bara honom. Alla killarna på hela fängelset läste min bok. De ville ha mer! Jag visste bara inte vad som skulle kunna matcha Röde Orm. Så det blev inga fler böcker.

Fångarna fick inte spara sina brev, de skulle läsas och sedan kastas bort. Ett brev sparade min brevvän hela tiden – ett med en teckning av en älg som jag gjort. Han är fri sedan många år – undrar om han har teckningen kvar?

Vykort fick man spara. I alla fall ett begränsat antal. Jag reste till Sovjet 1987 och åkte transsibiriska järnvägen. Skickade flera vykort till min irländske vän.

1988 fick jag min första son. Fångarna skickade ett gemensamt grattiskort. Ett gulligt kort med en bebis – där alla tuffa typer skrivit med liten, liten handstil för att få plats – och gratulerade mig till min förstfödde.

Sen blev det inte så många brev till. Sonen krävde sitt av sin mor – och min vän frigavs. Jag fick inte hans adress hem och ska inte heller ha den. Mitt uppdrag var slut.

~

 

Men i många år efter detta var jag avlyssnad.

Jag hade ju som sagt inte bara skrivit brev till en förmodad IRA-soldat (ja, huruvida han var det eller ej visste nog avlyssnarna bättre än jag) – jag hade även varit i ett riktigt kommunistland – visserligen under perestrojkan – men i alla fall. Och faktum är att jag under några år höll kontakt med den ryska värdinnan – som bodde i Sovjet.

Så kanske matas filen på med uppgifter om mig fortfarande?

Och inte vet jag om yngste sonen kan få jobb på FRA – han är ju trots allt en son till en säkerhetsrisk. Att mormors far arbetade på Försvaret är nog en alltför fjär merit för att hålla i sammanhanget.

3 kommentarer

  1. Intressant läsning. Du verkar vara en spännande människa.

  2. glurm:
    Tack
    ;-)

  3. Ett spännande fullt utvecklat trauma.


Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s