Konsten att stryka en skjorta

A stryker AH hämtar mig.

– Kan jag låna strykjärn?

Vi letar efter strykjärnet, det finns hos FA. FA har också symaskinen på sitt rum.

AH ber mig visa hur man stryker, han ska stryka sin skjorta.

– I morgon ska jag till en gymnasieskola på studiebesök. Jag vill vara fin, säger AH och granskar sin nystrukna skjorta. Några ställen är fortfarande lite skrynkliga, AH sprutar vatten på och stryker försiktigt. Skrynklorna är kvar och jag visar honom hur man kan pressa lite hårdare så att det blir slätt.

– Jag är orolig att jag bränner då, säger AH. Men jag trycker lätt på hans hand, han är vänsterhänt som jag, och skjortan blir slät och fin, nästan som ny och inte alls bränd.

När FA kommer in i rummet frågar jag honom om han är färdig med symaskinen.

Så ser det ut bland killarna hos oss. De syr och stryker och lagar mat. Och de är mellan 14-18 år. Ibland tänker jag att svenska tonåringar borde komma hit och bli lite integrerade. Lära sig att sköta ett hem. Som killarna från Syrien, Afghanistan, Etiopien, Eritrea och Somalia gör. För när såg jag senast en svensk tonåring frivillig sy eller stryka sina kläder?

Mina biologiska barn stryker aldrig.

Reflexiva pronomen

Pronomen

AM vill ha hjälp med läxan.

Fyll i mig, dig, sig, oss de och dem. Han kammar sig, vi tvättar oss, hon sminkar sig.

Jag noterar att det fattas något.

– AM, det finns ett pronomen till. När du inte vet om det är en man eller kvinna, pojke eller flicka så kan du säga hen.

AM lyser upp.Pronomen

– Det är ju jättebra. Svenska namn, jag vet inte om det är ett pojknamn eller flicknamn. Jag kan säga hen då. Det är ju jättebra.

AM skriver hen. Sen skriver han hen igen.

AM ska berätta för sin lärare om hen på måndag. Om det bästa svenska ordet. Om ett pronomen de glömt.

Hen är glad.

A vaknar

En fågel sjunger i februarigryningen

En fågel sjunger i februarigryningen

Jag sitter på sängkanten och stryker A lätt över kinden.
– Vakna A, klockan är sex.
A börjar inte skolan förrän klockan åtta, men han ville att jag skulle väcka honom tidigt.

A sover. Nej han sover inte, han blundar bara. Det är kallt i rummet, fönstret står öppet, luften är frisk.
– Jag går nu, säger jag och reser mig upp.
– Nej, sitta här, svarar A och pekar på platsen jag just rest mig från.
Jag sätter mig igen. Fågelsång hörs plötsligt utanför fönstret. Fågeln sjunger så hjärtat vill brista. Som koltrast, men inte koltrast. Inte i gryningen. Inte klockan sex en februarimorgon. A och jag tittar på varandra.
– Det är en hälsning från Aleppo, säger jag. Din Ami och och Abi, din mamma och pappa har skickat hälsningar från Syrien. Hör du?
A lyssnar. Ja, det är en lång och vacker hälsning om mammas och pappas kärlek, om deras längtan efter sin son.
– Jag hade två fåglar i bur, säger A. Två fåglar och två katter innan jag reste.
– Det kanske är din fågel? Berätta något för den nu, skicka en hälsning till Ami och Abi och hälsa från oss. Hälsa från Sverige och skicka din kärlek och din längtan och berätta om skolan som du älskar, hälsa från mig och berätta att jag ska läsa läxor med dig, se till att du inte gör dumheter och att du får kramar när du vill. Hälsa att vi alla älskar dig och att Ami och Abi ska vara försiktiga.

När jag kommer hem hör jag på radion att Putin och Assads regeringsstyrkor bombar Aleppo och att syriska familjer flyr till den turkiska gränsen. Jag hoppas att A inte lyssnar på radion, jag hoppas att fågeln inte oroar honom idag.