En broderad svastika

I natt var det kristalnatten. Jag lyssnade på reprisen av Åsa & Gertruds radioteaterpjäs Turkudden.

Ett nästan dokumentärt nedslag i den svenska myllan.
   Linda är en alldeles vanlig småbarnsmamma som går hemma med havandeskapspenning. Hon har kommit på en jättebra affärsidé! På sin egen sajt valkyriabutiken.se säljer hon prydnadskuddar och böcker av Astrid Lindgren. Kuddarna har en alldeles särskild lyckosymbol – en svastika, en broderad gul svastika mot en vackert blå botten. SR

Gertrud Larsson och Åsa Asptjärn är oerhört skickliga – och pjäsen låter som en dokumentär – där Linda låter sig intervjuas och menar att Hitler var till stor belastning för nazismen. Han skulle inte ha gått så hårt ut och pratat om den här rasgrejen. Barnomsorgen låter bättre – och barnomsorg är något som nazisterna är bra på.

Radioteaterpjäsen är bra – därför att den är en parodi på något som hade kunnat hända och nästan har hänt. De nazistiska kvinnorna är inga monster – det är inte nazisterna – och dessa är helt vanliga ”fiffiga tjejer”. Och det är det som gör pjäsen både skrämmande och rolig. Man sätter nästan skrattet i halsen. Men bara nästan.

När jag läste Justitiekanslerns utalande i ett liknande mål – då skrattade jag inte.

”Vid mikroskopiska undersökningar påvisades färgavlagringar som skulle kunna tyda på att motivet är påfört med screentryck, vilket måste anses som en konventionell tryckmetod där färgen överförs från tryckmedlet till tyget genom direktkontakt och fysiskt tryck dem emellan. Dock framställs motiv på tyg i dag även på digital väg, vilket ger liknande resultat, varför något säkert uttalande inte kan göras.”

Finns i pdf här.

Åsa & Gertruds hemsida.

För övrigt undrar jag hur Anette och Linda skulle firat kristallnatten? Dagen, SvD, Aftonbladet, Sydsvenskan Lund, Malmö, DN, Intressant

Judas – Jesus smartaste lärjunge?

NYHETER-14s18gospelFRI_438

Judasevangeliet – som legat och torkat sönder i ett bankfack i 17 år.

Jag lyssnade på Människor och tro på P1. Ett av mina favoritprogram faktiskt. Kanske man inte skulle tro – med tanke på att jag inte är reigiös. Men jag tycker att religioner och frågor om religioner är spännande. De är en del av kulturarvet. Och alla religioner är tätt sammanflätade.

Religioner och kulturer har alltid påverkat varandra. Folk har rest långt. Man har vandrat och färdats över stora hav. Vikingarna arbetade länge långt bort från sina hem – både i det moriska Spanien (Iberiska halvön) – och Mindre Asien – nuvarande Turkiet. Och de tog intryck.

Spår av Gilgamesheposet är lätt att hitta i Bibeln. Och Bibeln – vad är det? Ett evigt ommöblerande av texter – skrivna av olika författare under vitt skilda epoker.

Ibland har vissa manuskript ratats – ibland har de tagits till nåder igen.

Artemisia Gentileschi Susanna och Gubbarna

Susanna och gubbarna, målad av Artemisia Gentileschi 1610

Några av dem – bland annat de Apokryfiska böckerna – är mer kända än andra – de som hela tiden stått i någon av de godkända Biblarna. För visst har ni hört om Joakim uti Babylon – hade en hustru Susanna? Och nog har ni sett minst en målning som avbildar händelsen då de två gubbarna smyger på henne – för att snart hoppa fram och försöka våldta henne?

Då och då hittar man gamla undangömda manuskrip i grottor i öknen. Vissa är rena falsarier. Vissa är äkta – men kommer i små, små bitar – eftersom bönderna och de fattiga herdarna får så lite betalt – och gamla manuskript och annat som kan hittas vid gravplundringar ger en större inkomst än den som jordbruk och boskapsskötsel i torra klimat ger. Säljer man en bit i taget -som visar sig  vara äkta så ger det mersmak – både hos samlare och forskare och museer. Små bitar trissar upp priserna.

Att sedan oseriösa mellanhänder ytterligare fuskar, mörkar och skarvar i – gör inte saken bättre för de forskare som eventuellt är seriösa. De som verkligen vill veta om det finns mer som skulle kunna fogas till historien om Jesus och hans lärjungar.

Fragment från Maria Magdalenas evangelium.

Maria Magdalenas evangelium hittades för lite mer än hundra år sedan – men publicerades inte förrän 1983. Sidorna är bitvis fragmentariska och vissa sidor fattas helt. Dessutom kan man tvista om tolkningen. Vissa gamla skrifter är på grekiska. Jesus talade arameiska – men många av Jesussällskapen talade koptiska. Detta beror bland annat på att de kristna förföljdes av romarna – och Palestina var ett romerskt protektorat. Så många kristna flydde till Egypten – där det talades en blandning av gammal egyptiska och grekiska – koptiska.

När de kristna fått fotfäste i Egypten började de i sin tur förfölja ”hedningarna”. Alexandria var en kulturell smältegel där flera religioner och kulturer levde sida vid sida.

År 346 grundades det första kristna klostret i Alexandria. År 391 beordrade kejsar Theodosius att alla hedniska tempel skulle förstöras, det vill säga även ”Museion” – eftersom det var ett tempel helgat åt muserna – Museion var Alexandrias stora forskningscentrum, med bibliotek och undervisning.

Påven Theofilos av Alexandria var den som utförde ordern. Troligen förstördes inte alla bibliotek på en gång, med tanke på att Hypatia arbetade vid forskningscentret. Theofilus är den som står bakom förstörandet av Serapeum. År 415 kastade sig en grupp kristna över Hypatia, släpade henne till en byggnad som gjorts om till en kristen kyrka, skar av henne allt kött och brände kroppsdelarna.

Mer om Hypatia och Alexandria här.

Det koptiska språket är fortfarande den koptiska kyrkans officiella språk – men som talspråk dog det ut för flera hundra år sedan. Kopterna i Egypten talar idag arabiska.

Stone with Coptic inscription

Sten med koptiska inskriptioner.

 

Tomasevangeliet hittades 1945 i Nag Hammadi i Egypten.

Tomasevangeliet skiljer sig från de fyra evangelier vi är är vana att läsa i Nya Testamentet. Här berättas inget om Jesu liv – eller hur han såg ut. Man får läsa Jesu ord – och Jesus verkar mera vara en vishetslärare än en messias. ”Evangeliet finns mitt i bland oss – och den som söker han ska finna”. Den framväxande kyrkan tog därför avstånd från Tomasevangeliet.

 

En sida ur Judasevangeliet

Judasevangeliet ger en annan bild av Judas än vi är vana vid. Judas har alltid stått för den som  sålde sin vän för 30 silvermynt. Den som förrådde Jesus med en kyss. Den som sitter längst ner i inferno och straffas för sitt stora brott.

I Dantes Inferno hittar man Judas längst ner – i den nionde kretsen:

DVinfernoLuciferKingOfHell m.jpg

Nionde kretsen: Förrädarna mot sina nära och vänner är fast till knäna i en frusen sjö, landsförrädarna till midjan, förrädare till sina gäster till halsen och de som förrått sina mästare är helt infrysta i Cocytos is. Judas, Brutus och Cassius tuggas levande av Satan som är fast i sjöns mitt. Illustration av Gustave Doré

Men i Judasevangeliet står något som känns som en förklaring för mig; Var det inte meningen att Jesus skulle dö för våra synder? Var det inte Gud som bestämt att Jesus skulle korsfästas? Var inte Judas endast Guds redskap?

Enligt detta evangelium var Judas den som stod Jesus närmast. Dessutom verkar flera av de övriga lärjungarna vara lite tröga. Judas var den smartaste – den som Jesus anförtrodde uppdraget att befria Jesus från hans kött.

Att lärjungarna var lite tröga kan man även läsa i de fyra evangelier som finns med i Nya Testamentet. När kvinnorna får veta av ängeln att Jesus är uppstånden tror inte de manliga lärjungarna på dem. Varför skulle ängeln och Jesus visa sig för kvinnorna först?

Kvinnorna vid Jesu grav, Julius Kronberg 1893

Läs Lukas kapitel 24 alla verserna. Här är några:

Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra.

Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder.  Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.

Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.

Senare fortsätter Lukas att berätta om att lärjungarna träffar Jesus på vägen, men de känner inte igen honom:

Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!

Tomas, tvivlaren, Jesus lärjunge tvivlar på om det verkligen är Jesus som uppstått

Tomas tvivlaren petar i Jesu sår. Målning av Michelangelo Merisi da Caravaggio år 1600.

Och när Jesus kommer till lärjungarna tvivlar Tomas. Han vill se om Jesus är stigmatiserad och stoppar in handen i såret på Jesu bål.

~

I radioprogrammet Människor och tro – som jag inledde detta inlägg med – pratar de bland annat om detta Judasevangelium (ca 20 minuter in i programmet). Och de intervjuar den svenske översättaren Jörgen Magnusson – som är blind. Han berättar hur han gjorde när han läste manuskripten. För mig var det ett bonusmaterial – att få veta hur man som blind läser texter som inte är inlästa – och som inte finns som punktskrift.

Judasevangeliet: Text, budskap och historisk bakgrund. Utdrag ur boken på Arcus Förlags hemsida. Finns att köpa bland annat på Adlibris och Bokus 

BBC News: Judas ‘helped Jesus save mankind’

AB: Jesus bäste vän – Judas

AB: Judas förhållande till Jesus byggde på önskan om makt och framgång. För Judas var makt och pengar viktigast, viktigare än Gud och hans kärlek, sa påven i sitt påsktal på långfredagen. (2006)

DN: Nytt ljus på Judas (2006)

DN: Fynd och fusk om Judas. Författaren Lars Anderssons essä och boktips.

En av de böcker Lars Andersson nämner – Fiktioner av Jorge Luis Borges finns både på Adlibris och Bokus. Jag har inte läst den – men lagt den till min önskelista.

Fynd och fusk av Per Beskow är tillfälligt slut – både på Adlibris och Bokus. Jag har lagt den på min bevakningslista.

THE GOSPEL OF JUDAS Translated by Rodolphe Kasser, Marvin Meyer, and Gregor Wurst, in collaboration with François Gaudard – pdf-fil

Roger Pearse har skapat en sida om arbetet med Judasevangelierna

National Geographics sida om Judasevangeliet är mycket svår att läsa. Grå text på kornblå bakgrund. Det är NG som var först med en engelsk översättning.

 National Geographic: Bilder på Judasevangeliets originalblad

Min son ska gå FRA-gymnasiet

Ett drömyrke…

Min yngste son har alltid önskat sig ett småsyskon. Han är trött på att vara den yngsta i syskonskaran.

Men på FRA lär han få ingå i det stora brödraskapet. Att få vara den storebror som ser dig, som hör dig och som känner dina behov innan du känner dem själv – det har varit lillebrors dröm länge nog…

Att arbeta på försvaret är inget nytt i vår familj, min morfar jobbade på försvaret och min mamma har vuxit upp med något som fanns i hemmet och som var så hemligt att man aldrig fick nämna det – varken för vänner eller släktingar. Telefonen stod i ett eget rum eftersom morfar visste att en telefon gick att avlyssna även när ingen talade i den.

Senare engagerade sig min mamma socialt. Vilket ansågs som något suspekt – både bland borgerligheten – som morfar och mormor tillhörde – och bland socialdemokraterna – som majoriteten av Sveriges befolkning tillhörde.

Om hon hade nöjt sig med välgörenhet – som östermalmstanterna – eller gått med i Socialdemokraternas tåg – som grannarna. Men nej – min mamma gick både i Vietnamdemonstrationer, Grupp 8-demonstrationer och bland de homosexuella på 1 maj (längst bak i Vänsterpartiets tåg – efter barnstugearbetarna – att hon hamnade bland de homosexuella hade sin grund i två orsaker – dels att vi barn gick så långsamt att vi alltid halkade efter och dels att min mamma hade rätt många bög- och flatkompisar). Obskyrt!

Tommie Smith och John Carlos kom på första och tredje plats i 200-metersloppet under OS 1968 i Mexico. Men eftersom de höjde sina knutna nävar, klädda med svarta handskar, fråntogs de omedelbart sina medaljer och uteslöts ur den amerikanska olympiska komittén. En knuten näve med handske på, är Black Powerrörelsens/De svarta pantrarnas symbol.

Ett tag i slutet av 1960-talet var min mamma engagerad i de Svarta Pantrarnas sak – men vissnade när hon fick klart för sig att de ansåg att kvinnans kamp skulle föras i horisontalt läge – i sängen.

Hon engagerade sig också i Verdandi, för ”gubbarnas” sak. Men ”gubben” – dvs a-lagarn – som min mamma uppmanats att adoptera var rörande överens med De svarta Pantrarna i fråga om var kvinnans kamp skulle föras. När gubben hade vägrat lämna vårt hem – och mamma ringde till andra verdandister för att få hjälp – fick hon kalla handen. En granne kom in och hjälpte min mamma att kasta ut honom.  Mamma tackade grannen och adopterade bort gubben.

Egentligen hörde hon kanske inte hemma någonstans. Hennes arbetskamrat Lisa var med i SKP – ett Kina-vänligt parti.  Medlemmarna i SKP var minst sagt paranoida. De hade möten på olika hemliga platser för att hålla avlyssnarna och klassfienden borta. Min mamma var en klassfiende – eftersom hon var föreståndare på fritids – inte vanlig barnskötare. Lisa motarbetade sin klassfiende så gott det gick. Efter några år sa min mamma upp sig och en ny klassfiende fick ta upp kampen med Lisa.

 

Nå – vi var i alla fall avlyssnade.

Inget konstigt med det – det var det många som var. Man blev inte så förvånad när Bratt och Guillou avslöjade Socialdemokraternas spionorganisation IB – Informationsbyrån. Min mamma prenumererade på Folket i Bild Kulturfront. Inte för att hon var kinavän – utan för att tidningen var rätt bra. Sist i tidningen brukade tecknaren Jan Lööf ha en serieföljetong; Bellman – en fattig lodis. 

Jan Lööf hade också en serieföljetong i tidningeng Vi: Ville – och där var kungen och Olof Palme med. Vilket hallå – Palme blev arg och sa upp prenumerationen – men kungen tyckte serien såg skojig ut.

Undrar om Hasse och Tage blev inspirerade av serien när de gjorde sin film S.O.P.O.R.?

Filmaffisch Sopor

Brasse Brännström spelade kungen och Sven Lindberg spelade Palme i filmen som kom 1981 och handlade om svenska barn som kände sig onödigförklarade och om kärnkraftsfrågan – där man var rädd att Palme skulle svika. I filmen lyfter han huvudet och tar en annan väg…

~

 

Hur vet jag att vi var avlyssnade?

Ibland när man pratade i telefon blev det rundgång – strax därpå hördes en röst som meddelade att ”samtal väntar”. Min mamma pratade ofta rätt länge i telefon – så det hände då och då att någon ville komma fram.

Ibland blev det rundgång utan att telefonisten meddelade ”samtal väntar”. Och då frågade vi vem det var som kom in på linjen. Inget svar – men ett klick – och rundgången försvann. Televerkets avlyssningsmetoder var inte så sofistikerade på den tiden.

Jag ärvde några av televerkets avlyssnare när jag flyttade hemifrån. Och det var väl inte så konstigt – jag hade ju gått med min mamma i demonstrationerna!

Och inte nog med det – jag engagerade mig för katolikerna på norra Irland, söp ihop med Gerry Adams (Sinn Féins ledare) och brevväxlade med en förmodad IRA-soldat. Eller jag vet faktiskt inte vad han var. Bara att han satt i fängelse. Inte varför. Det var väl mitt sätt att engagera mig socialt – utan att ha gubbarna i sovrummet. Min brevvän satt emellertid i County Maze Prison – eller The H-blocks – som fängelset kallades – efter formen på byggnaderna. Det var ett fängelse främst för de som var aktiva i, eller på något sätt stödde IRA. Jag brukade skriva om ditt och datt – inget personligt. Våra brev censurerades och ett stort antal kom aldrig fram. Orsakerna var oftast att vi använt ”förbjudna ord”. Vilka dessa förbjudna ord var, kunde man inte veta – för listan ändrades från dag till dag. Oftast handlade det om ord som relaterade till friheten – som blommor och fåglar. För då kunde det vara kodord som egentligen betydde rymning och fritagningsförsök.

Plastic Bullet

 

 

Jag vet som sagt inte varför han satt där och jag ville heller inte veta. Frågade mest om hans familj – han var 40 och hade både barn och barnbarn. Flera hade dödats av den brittiska polisen, oftast med så kallade plastic bullets – som polisen kunde skjuta åt alla håll. Min brevväns dotter hade suttit i bilen på väg till affären för att köpa mjölk när hon träffades av en plastic bullet och dödats.

Ibland fick man skicka gåvor, ibland inte. Pocketböcker var oftast okej – om de inte innehöll antibrittisk propaganda. Jag skickade Frans G. Bengtssons ”Röde Orm” på engelska – ”The Long Ships”. Den handlar ju om vikingar som bland annat kommer till Irland. Tänkte att den kanske kunde intressera en man som inte var så läsvan. Och det gjorde den! Och inte bara honom. Alla killarna på hela fängelset läste min bok. De ville ha mer! Jag visste bara inte vad som skulle kunna matcha Röde Orm. Så det blev inga fler böcker.

Fångarna fick inte spara sina brev, de skulle läsas och sedan kastas bort. Ett brev sparade min brevvän hela tiden – ett med en teckning av en älg som jag gjort. Han är fri sedan många år – undrar om han har teckningen kvar?

Vykort fick man spara. I alla fall ett begränsat antal. Jag reste till Sovjet 1987 och åkte transsibiriska järnvägen. Skickade flera vykort till min irländske vän.

1988 fick jag min första son. Fångarna skickade ett gemensamt grattiskort. Ett gulligt kort med en bebis – där alla tuffa typer skrivit med liten, liten handstil för att få plats – och gratulerade mig till min förstfödde.

Sen blev det inte så många brev till. Sonen krävde sitt av sin mor – och min vän frigavs. Jag fick inte hans adress hem och ska inte heller ha den. Mitt uppdrag var slut.

~

 

Men i många år efter detta var jag avlyssnad.

Jag hade ju som sagt inte bara skrivit brev till en förmodad IRA-soldat (ja, huruvida han var det eller ej visste nog avlyssnarna bättre än jag) – jag hade även varit i ett riktigt kommunistland – visserligen under perestrojkan – men i alla fall. Och faktum är att jag under några år höll kontakt med den ryska värdinnan – som bodde i Sovjet.

Så kanske matas filen på med uppgifter om mig fortfarande?

Och inte vet jag om yngste sonen kan få jobb på FRA – han är ju trots allt en son till en säkerhetsrisk. Att mormors far arbetade på Försvaret är nog en alltför fjär merit för att hålla i sammanhanget.

Rädslan urholkar själen…

Michael Moores film Bowling for Columbine handlar om en skolmassaker som ägde rum på Columbine High School i  Jefferson County nära Littleton i den amerikanska delstaten Colorado den 20 april 1999.

Den handlar också om de generösa vapenlagarna, om vapenlobbyn NRA – National Rifle Association och om amerikanernas rädsla. De tror de är trygga om de bara har ett vapen eller två. Trots att vapnet kan användas mot dem själva. Fast barnen får tag på dem och skjuter sina kamrater, sina syskon eller sina föräldrar.

Den gamla klyshan ”guns don’t kill people, people kill people” mumlas som ett mantra hemma hos pistolkramarna, trots att de just mist ett barn som skjutits av ett annat barn.

Kan en rädd människa lära sig att lita på sina medmänniskor? På människor de inte känner. Kan man lita på dem?

Eve Ensler – känd för sina vaginamonologer talar på TED (Technology, Entertainment, Design) om Säkerhet och osäkerhet.

Jag ser ett samband mellan Michael Moores film Bowling for Colombine, Eve Enslers föredrag om säkerhet, den svenska titeln på Fassbinders film Angst essen Seele auf och det senaste årets dödsskjutningar i Finland.

För visst handlar det om rädsla? Alla dessa vapen – som vi tror vi behöver för att skydda oss mot något okänt hotfullt. Och ju längre tiden lider och det hotfulla inte dyker upp – ju mer ängslig är du över att det faktiskt ska dyka upp. För den som inte är vaksam är ett tacksamt byte.

Så varför sitter du där på helspänn och väntar på fienden? Du själv och din rädsla är din största fiende. Din rädsla urholkar själen.

DN 2008-09-23: Vanhanen ifrågasätter finska vapenlagar 

2007-11-09 skrev DN: Vapelagen skärps efter skolmassakern Det var efter förra årets massaker i Jokela.

SvD 2008-09-23: Vapenlagarna skärptes aldrig

DN 2008-09-23 700 sökte tröst i kyrkan

SvD skrev också om förra årets massaker: Lätt för finländska tonåringar att skaffa vapen. Massakern skedde den 7 november 2007.

Bredvid artikeln finns en faktaruta:

Skjutvapen per 100 personer enligt Small Arms Survey 2007:

USA: 90

Jemen: 61

Finland: 56

Schweiz: 46

Irak: 39

Serbien: 38

Frankrike: 32

Kanada: 31

Sverige: 31

Saudi Arabien: 26

Några dagar tidigare – den 29 oktober 2007 hade signaturen Strong Khram skrivit på Flashbacks forum att:

Själv bor jag i Finland och har det lite friare, känner många som har mellan 15 och 30 vapen.

USA och Finland – welcome to the countries of freedom…

Flera dödsskjutningar i skolor – de flesta i USA

Bildt och dementimaskinen

 

Utrikesminister Carl Bildt säger i en nyhetsdokumentär från Rapport att det omdiskuterade Försvarets Radioanstalt ,FRA, samarbetar med diktaturer om så krävs. FRA-chefen Ingvar Åkeson å sin sida hävdar i samma dokumentär att FRA bara samarbetar med demokratiska stater. Försvarsminister Sten Tolgfors säger att samarbetet sker med länder ”som är oss nära”. Dagen

Lyssnade på P1:s Medierna i lördags (20 september 2008 – lyssna på 30-dagarsarkivet här).

Handlar om vad Carl Bildt sa exakt och vad Rapport menade vad han sa. Bildt är upprörd över att man påstått att han sagt att FRA samarbetar med diktaturer. Han menar att det är en stor skillnad mellan att FRA samarbetar med diktaturer och att den svenska underrättelsetjänsten samarbetar med diktaturer

Att FRA samarbetar med den svenska underrättelsetjänsten som i sin tur samarbetar med ditaturer spelar ingen roll. För Bildt är det viktigaste i frågan vad det var exakt han sa. Och det spelar ingen roll att det i praktiken är samma sak.

Morgan Olofsson – ansvarig utgivare på Rapport anser inte att en utrikesminister ska styra nyhetsflödet i en demokrati – men blev till slut tvungen att be Bildt och tittarna om ursäkt – eftersom citatet inte var exakt. Han beklagade senare att debatten kom att handla om ordvalet istället för den uppseendeväckande nyheten att vi samarbetar med diktaturer – och den information som FRA samlar in – kan säljas till diktaturer – av den svenska underrättelsetjänsten.

Wilhelm Agell har undervisat i freds- och konfliktforskning, teknikhistoria och underrättelseanalys. 2006 blev han utnämnd till Sveriges första professor i underrättelseanalys. Agrell ombads att analysera situationen. Han menade att det spelar ingen roll om det är den ena myndigheten eller den andra som hanterar saken.

Sen nämner Agrell ett begrepp – dementimaskinen. En medial försvarsstrategi från maktens sida, där man maler sönder kritiken och avslöjandet genom att hitta fel, obetydliga eller obefintliga – för att skjuta sönder kritiken.

Jag hade inte tidigare hört talas om dementimaskinen. Agrell trodde att det kanske var Guillou som myntat begreppet. Möjligen i samband med IB-affären. För den som inte minns – eller har hört talas om den – så handlade den om en hemlig underrättelsetjänst skapat under den socialdemokratiska eran. Många av målen var vänstermänniskor som inte var socialdemokrater.

Dåvarande försvarsministern Sven Andersson tillsammans med P

Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade affären i tidningen FIB Kulturfront. De dömdes till fängelse för att de spionerat på spionerna. Peter Bratt knäcktes av häktningen och ville inte överklaga domen. Guillou blev besviken och kallade Bratt en ”intuitiv salongsbolsjevik” . Aftonbladet skriver om historien och recenserar Bratts bok ”Med rent uppsåt”.

I SvD:s recension kan man läsa om hur Guillou verkade ha gått stärkt ur affären, medan Bratt tagit ganska stor skada.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Googlade dementimaskinen och fick 323 träffar.

Flera av träffarna har antisocialdemokratiskt innehåll. Men en handlar om hur Jan Axelsson – dåvarande chef på Rapport sätter igång dementimaskinen när Rapport avslöjats för fusk när de påstår att den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson i spetsen skulle ha godkänt att Björn Borg fått skattefria pengar. Det är Dan Josefsson som på sin blogg berättar om boken ”Välkommen till dramafabriken”.

Och nu har Carl Bildt adopterat socialdemokraternas dementimaskin. Vårda den ömt – för ni lär behöva den fram till nästa val.

Folke Bernadotte och tystnadens konspiration

Folke Bernadotte

I de totalitära staternas kölvatten följer svek, feghet och outsäglig grymhet.

Men också mod. Tänker bland annat på de personer Eric Silver skriver om i sin bok ”Hjältar i det tysta” (The Book of the Just: The Unsung Heroes Who Rescued Jews from Hitler, 1992). Går att hitta på antikvariaten. Tror jag köpte min på Antikvariat.net eller Bokbörsen. Hittade den också på engelska på Amazon.com (om länken inte fungerar – gå in på Amazon.com och sök på den engelska titeln).

Där finns storheter som Oskar Schindler med. Boken skrevs ett år innan Steven Spielberg gjorde filmen Schindlers list – Schindler var med andra ord en okänd hjälte då boken skrevs.

Georg Ferdinand Duckwitz

Där nämns också Georg Ferdinand Duckwitz – mannen som räddade ca 7700 judar undan koncentrationslägrena. Bland annat min far och hans familj. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg.

Väntar fortfarande på det danska monumentet över Duckwitz gärningar – och en film förstås.

Svenskt "skyddspass" utfärdat i Ungern.

Att Raul Wallenberg förfalskade pass till ungerska judar är något de flesta svenskar känner till och hyllar. (Dagens passförfalskare är inte alls lika hyllade av svenskarna). Vad som blev av Wallenberg har länge varit en viktig angelägenhet. Han har fått monument över hela världen – Sovjet har födömts – för att de förde honom till ett läger i Sibirien. Och för att de mörkat sina handlingar.

Folke Bernadottes vita bussar är också något som de flesta svenskar känner till. Men hur många vet vad som sedan hände? Drog han sig sedan tillbaks till ett liv i stillhet – med sin familj? Kanske ägnade sig åt fotografering, design eller arkeologi – som några av de övriga Bernadottarna?

Nej, han mördades. Har vi i Sverige högljutt protesterat? Har mördarna gripits och straffats? Nej – en av de ansvariga blev så småningom premiärminister i Israel.

Jag har länge velat skriva om mordet på Folke Bernadotte och framförallt mörkandet av mordet, men jag hittade andra bloggar där bloggaren skrivit alldeles utmärkt – och hittat flera intressanta källor.

Läs Motbilders skildring. Mycket välskrivet och tyvärr sant. Folke Bernadotte mördades i Israel. Han var där för att medla. Bredvid sig i bilen hade han André Sérot som ville tacka Folke Bernadotte för att han räddat hustrun, madame Sérot.

Fransk journalfilm om mordet på Folke Bernadotte och André Serót.

Anders Ferm skriver i SvD om mordet och föreslår ett monument över Bernadotte och Dag Hammarsköld. Får jag lägga till en person? Georg Ferdinand Duckwitz.

Anders Ferm skriver också:

Israels ambassadör i Stockholm kontaktade mig underhand efter valet 1982. Han bad mig fråga om den blivande statsministern, Olof Palme, skulle kunna tänka sig att besöka Israel.

Palmes svar kom omedelbart: Säg ambassadören att när jag kommer till Israel tar jag som första punkt upp mordet på Folke Bernadotte. Det kom aldrig någon inbjudan.

Det visste jag inte om Palme – han var visst modigare än jag kan minnas. Ska lägga en ros på trottoaren på Sveavägen och en på Adolf Fredriks kyrkogård nästa gång jag kommer till Stockholm.

Wikipedia om Folke Bernadotte och mordet.

Cordelia Edvardson: ”De goda måste agera oftare”, SvD Om bland annat hjältarna i Eric Silvers bok.

Wikipedia; Danmark under andra världskriget

Wikipedia om Georg Ferdinand Duckwitz

Peter Englund; Recension av Eric Silvers bok ”Hjältar i det tysta”

Bloggaren Tankar i natten skriver om ”Hjältar i det tysta”

Åke Sandin skriver ett mycket bra inlägg på sin blogg ”Förbannad pacifist” om mordet på Folke Bernadotte – och dess eftermäle. Bland annat om historieförfalskningen och svartmålningen av Bernadotte.

Henrik Linde skriver en bra artikel om Folke Bernadotte i tidskriften FiB Kulturfront – En hedersman. Där får man också tips på läsning om Bernadotte och de vita bussarna.

Henrik Lindes boktips:

Vem var Folke Bernadotte? av Stig Hadenius, Adlibris, Bokus

Bryt tystnaden kring Folke Bernadotte, Stig Hadenius och Bengt Westerberg i SvD

A Death in Jerusalem

Döden i Jerusalem av Kati Marton gavs ut på svenska 1995 på Fischer & Co och hittas numera på antikvariaten. Eller på engelska (A Death in Jerusalem) Amazon.com. Här kan man läsa om detaljerna kring mordet på Folke Bernadotte.

Vi åker till Sverige: de vita bussarna 1945 av Sune Persson Adlibris, Bokus

Blind fläck : minne och glömska kring svenska Röda korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945 av Ingrid Lomfors Adlibris, Bokus

En av ”De vita bussarna”. Min far är en av de som har konspirationsteorier kring Folke Bernadotte. Han påstår att Bernadotte var nazist och inte ville rädda några judar. Dessutom ska inte de vita bussarna ha varit svenska – eftersom vi hade vänsterafik 1945 – och bussarna var konstruerade för högertrafik… Är inte denna konstruerad för vänstertrafik? Och visst – man hade ett stort antal bussar. Några kan ju ha varit inköpta i till exempel Danmark – eller annat land med högertrafik. Men varför skulle bussarna göra Folke Bernadotte till nazist? Detta är en av min fars käpphästar – och det går inte att diskutera det med honom.

Vita bussar AB

Folke Bernadotte; fram till mordet 1948 – på Vita Bussars hemsida

Om de gamla vita bussarna

Fokus om Folke Bernadottes okända dotter

SvD om Folke Bernadottes okända dotter:

Men kärleksaffären kan också skänka nytt ljus över Folke Bernadottes historiska gärning. Forskarna har ansett att hans humanitära intresse vaknade sent i livet.

Men i ett brev till Lillie innan de bröt kontakten skrev Folke att han vill göra något för mänskligheten som ett bevis på sin kärlek, berättar grevens barnbarn Jonas Granström.

Under andra världskriget hämtade Folke Bernadottes så kallade Vita bussar hem tusentals skandinaver från tyska koncentrationsläger. Han hyrde då ett fartyg av Salénrederierna. Dess namn var s/s Lillie Matthiessen.

Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt än ett helt – Niezsche

I ”Bookinist” från Nils Holger Moormann hade jag fått plats med det jag läste i augusti. DN:s Pontus Dahlman skriver om fåtöljen och andra bokmöbler.

Under augusti månad läste jag 11 böcker tror jag. Jag hade bara mig själv och familjens två råttor att ta hand om. Arbetade en hel del och var social – men hade varken TV eller Internet.

René Vázquez Díaz Foto: Ordfront

Månaden inleddes med Fredrika i paradis av René Vázquez Díaz. Fick låna boken av min kusin, som köpt och läst den eftersom hon förälskat sig i Kuba. Den är en skönlitterär beskrivning av Fredrika Bremers besök på den karibiska ön Kuba. En fin bok – men jag funderade ideligen på hur mycket som var René Vázquez Díaz författarstoff och vad som var Fredrika Bremers upplevelser och tankar.

Marjaneh Bakhtiari Foto: Ordfront

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari är en rolig bok om en familj som flytt från Iran och hamnat i Sverige. De tror att de är utvandrare – men får snart lära sig att det är invandrare de är. Känns som en film. Påminner lite om Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Om föräldrar som vill bli svenska och barn som vill bli något de inte vet så mycket om. Kanske har barnen någon slags romantiserad bild av ett hemland där allt är bättre än i Sverige.

Sen läste jag Mitt Iran av den persiska Nobelpristagaren (fredspriset) Shirin Ebadi. Intressant att läsa om persiska kvinnors upplevelser av revolutionen, tiden innan revolutionen – och dagens situation. Har tidigare skrivit om Marjane Satrapis seriealbum Persepolis och Azar Nafisis Att läsa Lolita i Teheran.

De båda sistnämnda har lämnat landet och skrivit sina böcker i exil – i Frankrike respektive USA. Men hur gör de som valt att stanna i den muslimska diktaturen? Shirin Ebadi är utbildad domare och har sedan revolutionen först tvingats stanna hemma och sedan accepterats som advokat. Nu engagerar hon sig för journalister som lever under dödshot och för kvinnor och deras familjer som hamnat i kläm med sharian och regeringens tolkning. Shirin Ebadi är påläst. Hon vet hur hon ska använda makthavarnas egna metoder emot dem. Hon kan också sharialagarna… Läs alla dessa böcker. Börja med Persepolis, fortsätt med Att läsa Lolita i Teheran och avsluta med Mitt Iran.

Steget från den persiska juristen Ebadi till den kinesiska juristen Xiao Rundcrantz och hennes bok Röd Åklagare är inte så långt. Böckerna liknar dessutom varandra på så sätt att författarna utelämnat vissa detaljer av hänsyn till de inblandade. Och de handlar inte om äran eller skammen, det handlar om dödsstraff eller inte dödstraff. Xiao Rundcrantz berättar detaljer om den kinesiska ettbarnspolitiken som jag skulle tagit för skrönor om jag läst det i dagpressen. Men jag tror att jag kan lita på det hon skrivit i sin bok. Bland annat om hur hon varit med vid en raid hos en bonde som hade ”för många barn”. Hustrun var återigen gravid och hon skulle skickas på tvångsabort. Hon var i åttonde månaden… Och ja – de tog bort hennes barn och steriliserade henne. 

Sen läste jag Nadia of the Nightwitches av Tom Townsend. Antar att det var en ungdomsbok. Enkelt skriven. Skönlitterär med dokumentär grund. Spännande. Rekommenderas till den som vill läsa lite mer om Natthäxorna på ett lättsamt sätt.

Mitt vågräta liv av komikern Chelsea Handler var intressant på så sätt att här behandlades män på samma sätt som kvinnor brukar behandlas – som förbrukningsvaror. Något man roar sig med en natt – men sedan undviker att stöta ihop med igen. Intressant som sagt – men inget jag kan identifiera mig med. Jag förbrukar inte människor. Dessutom har jag så svårt för hennes supande – och ännu svårare för att hon envisas med att köra bilen när hon är så gott som plakat. Trafiksäkerhet och nykterhet i trafiken är en av mina käpphästar. Det här är en bok jag ger bort utan saknad. Jag skrattade inte ens åt hennes skämt – om det nu var skämt i boken.

margueriteduraswriterparismay211993richardavedon.jpg

Marguerite Duras, Paris, 21 maj 1993

Foto : Richard Avedon

Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll. Den var riktigt bra! Och jag ser fram emot att få läsa den igen –  denna korta och mycket spännande skildring av ett olycklgt par, en blivande älskarinna och en man som skjutit sin unga hustru och hennes älskare. Huvudpersonen är en alkoholiserad kvinna. Hon kör visserligen också bil – men i denna bok känns det mer ”rätt”. Allt är ändå så sjaskigt. Boken är på endast 112 sidor – jag läste den i ett streck. Vacker och hemsk och jag såg allt som i en film. Har den filmats?

Googlade och såg att den blivit film 1966 med titeln 10:30 P.M. Summer. Vet inte om den är bra, men skulle gärna se den om jag fick tillfälle.

Hittills har jag tyckt om allt som Jeanette Winterson skrivit. Mest älskad är Fyrväktaren. Den är som en saga, där historiska skeden vävts in. Den är som Tusen och en natt och en vindpinad udde i havet. Den är en bok som jag vill läsa snart igen. I somras läste jag Passionen. Och om Fyrväktaren är en vindpinad variant av Tusen och en natt, så är Passionen en Venetiansk variant, genombruten av magiska kanaler.

En dag på Skansen hade jag glömt min bok hemma. Det var en grå och regnig dag. Inte många turister. Jag fick låna en bok hos grannen – Brofästet. Läste Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Kände igen texten och kom på att den sänts i dramatiserad form på radion i somras. En tunn bok som jag snabbt läste ut. Lånade August Strindbergs Röda rummet. Så nu har jag äntligen läst den! En bok som vi fick i uppdrag att läsa när jag gick på mellanstadiet. Märkligt – den är inte så lätt för en vuxen person som läser mycket att ta sig igenom. Hur skulle en 11-12-åring kunna läsa den och dessutom kunna njuta?

Nå jag läste och jag njöt. Han är kul han Strindberg. Även om en hel del av innehållet måste gått mig förbi. Mycket var daterat. Men beskrivningen av huvudpersonen Arvid Falks bror var så på pricken. En hemsk människa. Och beskrivningen av en byråkrati som inte fungerar, och av filantropiska damer som förfasar sig över de fattigas osedliga leverne, och beskrivningen av kappvändarna…

Ja, jag rekommenderar den – även om den kan kännas lite tung för den som är ovan vid 1800-talssvenska.

Fick av en arbetskamrat låna en bok om Sofie Sager – den första svenska kvinna som anmält en våldtäkt – eller ett våldtäktsförsök för att vara korrekt. Boken är skriven av Maj Olsen i skönlitterär form, men bygger på historiska källor – bland annat utdrag ur det Sagerska målet. Märklig kvinna. Och beundransvärd. Så modig. Jag är glad över att jag fick göra hennes bekantskap i somras.

Citatet i titeln till detta inlägg kommer från en skrift jag fick på världens längsta bokbord på Drottninggatan i somras. Det är Vetenskap och Folkbildnings skrift Folkvett nr 3 2001. Marianne Rasmuson citerar Nietzsche i sin artikel om ”Intelligent design”.

Hela citatet lyder:

”Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt än ett helt: det uppfattar allt som enklare än det är och gör därför sin uppfattning mer begriplig och övertygande.” och hela artikeln kan du läsa här.

Fler boktips och mer info om Marjane Satrapi och Azar Nafisi.