So you think you can tell, Heaven from Hell…

So you think you can tell, Heaven from Hell… 

Så satt jag och nynnade i bilen i morse på väg till Malmö – där jag hade en statistroll som tjackhora i Sound of Noise av Ola Simonsson & Johannes Stjärne Nilsson.

Men det irriterande var att jag inte kom mycket längre.

So, so you think you can tell, Heaven from Hell – blue skies from… earth? Ground? Vad kommer sen?

Nå – jag sjöng första meningen om och om igen hela vägen till Malmö.

Och sen hela vägen till Landskrona – där jag skulle ha en guidning för pensionärer. När jag skulle köra av motorvägen såg jag en fruktansvärd krock – eller följderna av en krock. Brandkåren var där – en bil såg ut att vara uppsågad.

Hittade nyheten i Sydsvenskan – det var tydligen inte så farligt som det såg ut. Men jag blir alltid berörd av olyckor. Ju mer jag kör bil – desto värre tycker jag att bilkörningen är. Så många kör så omdömeslöst – varje dag – fulla, för fort och alldeles för nära framförvarande bil.

Guidningen gick bra – jag vandrade som vanligt runt i min 1500-talsinspirerade outfit.

Sen var det ett snabbt byte – för att åter åka till Malmö och statera som white trash-kvinna i närheten av Industrigatan/Nobelvägen. Men då började det att regna – så filmandet ställdes in.

Träffade lite trevligt folk (som vanligt trevliga människor på filminspelningar) – och körde sjungande hem.

Satte på Pink Floyds Wish You Were Here – och sjung för full hals:

So, so you think you can tell, Heaven from Hell,
blue skies from pain.
Can you tell a green field, from a cold steel rail?
A smile from a veil?
Do you think you can tell?
Did they get you to trade your heroes for ghosts?
Hot ashes for trees?
Hot air for a cool breeze?
Cold comfort for change?
Did you exchange a walk on part in the war for a lead role in a cage?
How I wish, how I wish you were here.
We’re just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year,
Running over the same old ground.
Have you found? The same old fears.
Wish you were here.

 

 

Annonser