Om fattigdom, jag i TV4:s Nyhetsmorgon

Lena Kronberg talar om fattigdomen bland barnfamiljer i Sverige idag.

Lena Kronberg talar om fattigdomen bland barnfamiljer i Sverige idag.

I morse blev jag intervjuad med anledning av en krönika jag skev för tre år sedan för Ordfront Magasin. En krönika som blev viral igen för två veckor sedan. Över tiotusen personer läste den, per dygn. Tio tusen per dygn.

 

Folk har hört av sig och velat hjälpa mig med utflyktspengar, och jag är så oerhört rörd över den kärlek och solidaritet som finns i Sverige, men det bästa vore om man satte ner foten och förbjöd insamlingar på förskolor och skolor. Om skolan delade ut ett papper, en uppförandekod för föräldrar, där de lovar att inte samla in pengar till utflykter, skolresor och presenter till lärarna. Att gå i skolan i Sverige ska vara gratis. Vill föräldrarna ge något så kan de ge teckningar eller något annat som inte kostar något. Varje förälder hade kunnat rita ett porträtt av sitt barn och skrivit namnet under, på barnet och på konstnären (föräldern) och sedan bundit ihop det till en bok och ge läraren. Hade varit mycket roligare än dyra blomsteruppsättningar och fula vaser.

I slutet av inslaget uppmanar jag folk att berätta om sina upplevelser av barnfattigdomen i Sverige. Gör det på sociala medier, på twitter, instagram, bloggar, facebook och så vidare, under hashtagen #fattigsverige, så ser vi att vi är många och att vi inte behöver må dåligt eller skämmas för vår fattigdom.

För fattigdomen är ett strukturellt fenomen, inte ett individuellt. Det är samhällets strukturer som skapat alla dessa fattiga, genom att avskeda, ge låga löner, höja hyrorna…

Här är min krönika, finns på Ordfront Magasins blogg numera.

Och här är intervjun i TV4:s Nyhetsmorgon.

Bloggen #fattigsverige, hör av dig dit om du vill publicera något, anonymt eller under ditt eget namn.

Tidningen ETC om Giving People

Svenskarna vill ha en mer rättvis fördelning av resurserna.

Social Housing

En broderad svastika

I natt var det kristalnatten. Jag lyssnade på reprisen av Åsa & Gertruds radioteaterpjäs Turkudden.

Ett nästan dokumentärt nedslag i den svenska myllan.
   Linda är en alldeles vanlig småbarnsmamma som går hemma med havandeskapspenning. Hon har kommit på en jättebra affärsidé! På sin egen sajt valkyriabutiken.se säljer hon prydnadskuddar och böcker av Astrid Lindgren. Kuddarna har en alldeles särskild lyckosymbol – en svastika, en broderad gul svastika mot en vackert blå botten. SR

Gertrud Larsson och Åsa Asptjärn är oerhört skickliga – och pjäsen låter som en dokumentär – där Linda låter sig intervjuas och menar att Hitler var till stor belastning för nazismen. Han skulle inte ha gått så hårt ut och pratat om den här rasgrejen. Barnomsorgen låter bättre – och barnomsorg är något som nazisterna är bra på.

Radioteaterpjäsen är bra – därför att den är en parodi på något som hade kunnat hända och nästan har hänt. De nazistiska kvinnorna är inga monster – det är inte nazisterna – och dessa är helt vanliga ”fiffiga tjejer”. Och det är det som gör pjäsen både skrämmande och rolig. Man sätter nästan skrattet i halsen. Men bara nästan.

När jag läste Justitiekanslerns utalande i ett liknande mål – då skrattade jag inte.

”Vid mikroskopiska undersökningar påvisades färgavlagringar som skulle kunna tyda på att motivet är påfört med screentryck, vilket måste anses som en konventionell tryckmetod där färgen överförs från tryckmedlet till tyget genom direktkontakt och fysiskt tryck dem emellan. Dock framställs motiv på tyg i dag även på digital väg, vilket ger liknande resultat, varför något säkert uttalande inte kan göras.”

Finns i pdf här.

Åsa & Gertruds hemsida.

För övrigt undrar jag hur Anette och Linda skulle firat kristallnatten? Dagen, SvD, Aftonbladet, Sydsvenskan Lund, Malmö, DN, Intressant

Islam is the light!

Den här dockan från Fisher Price påstås rabbla proislamska och satanistiska budskap – enligt föräldrar som Fox news talat med.

Och visst – man hör vad man vill höra. Om jag frågar: Säger dockan ”Islam is the light?” så är det troligen det du kommer att höra. Men om du inte läst detta och fått frågan om dockan säger ”Mommy godnight” – så hade du troligen svarat jakande på det istället.

Egentligen skulle man be dessa amerikanska föräldrar att de bandade sina egna telingars joller – och se om de kan hitta några hemliga budskap. Kanske om de kör banden baklänges kan ”Satan is the king” höras tydligt…

Då gäller det att snabbt som attan skjuta ungen med tre silverkulor, krossa skallen med ett krucifix och strypa barnet med en vitlöksfläta – eller något sånt. Har för mig att vigvattnet skulle in någonstans där också. Kanske är det där de styckade kvarlevorna ska slängas i och flyter de så måste de brännas på bål.

Men tror man på allvar att det det multinationella företaget Fisher Price skulle sprida pro-islamsk propaganda och satanism? Och tror någon att de som på allvar tror det har rätt?

Eller kan det vara så att rädda och okunniga människor lätt hemfaller åt paranoia? Nu påstår jag inte att alla amerikaner är dumma – men vissa är uppenbarligen inte så smarta – och därmed mycket lätta att manipulera.

De flesta har väl vid det här laget hört Ansiktsburk, Hatten är din och den sovjetiska nationalsången. Dahler Mendis ägiga balle hade jag inte hört tidigare. Men uppenbarligen hör man vad man vill. Så om alla språk egentligen är svenska – så kan väl amerikanska dockor prata religion med sina unga ägare. Inget konstigt med det – ljudlikheter är något som redan Olof Rudbeck – på 1600-talet hade som vetenskaplig grund – när han kom på att Uppsala var det sjunkna Atlantis.

Den kristna tidningen Dagen om dockan.

Vad jag kan se Dagen den enda svenska tidning som rapporterar om den amerikanska paniken – Aftonbladet Wendela varnar bara för PVC som finns i två av Fisher Prices produkter. Men herregud – vad är väl en förgiftad och sjuk unge – mot en som skulle kunna bli muslim/satanist för att de växt upp med ett joller som kan tolkas som religiös propaganda…

Jinge om dockan.

Intressant.se

Telegraph UK om dockan.

Daily Mail UK om dockan och tidigare historier om pratande dockor.

Urban Legends slaktar på ett härligt sätt myten om den sataniske muslimdockan från Fisher Price.

David Emery på Urban Legends berättar dessutom att:

Folks, this is craziness. And you know what? We’ve seen it before:

Something needs to be done to keep these toys out of the wrong hands . . . adults’ hands, I mean, not kids’. They clearly are not safe.

Bildens makt

När jag såg det här fotot tänkte jag att jag sett det tidigare. Bilden är tagen av Paul Hansen – publicerad i DN i en artikel om flykten undan kriget i Sudan. Artikeln skriven av Anna Koblanck.

Fotot är vackert och suggestivt – och lockade mig att läsa en artikel som jag annars troligen missat.

Jag har inte sett det förut – men kompositionen liknar Julius Kronbergs skolplansch ”Jesus vid 12 års ålder predikar i templet” utförd 1903 för Norstedts.

Paul Hansens fotografi har verkligen något sakralt över sig. Läraren – Hamid Najeer Joma ser ut som en ängel – inte så som vi ser dem idag – söta små bokmärkesänglar – utan mer de dömande demonliknande ärkeänglarna – eller något ur Gustave Dorés läskiga Bibel (ja, jag var jätterädd för de bilderna som barn). Den pekande läraren hade också kunnat vara Gud i Sixtinska kapellet – Gud som ger livsgnistan till Adam. Fast denna bild har en mer karismatisk Gud – en som verkligen omges av en mäktig ljusaura och pekar med ett knotigt finger.

För övrigt är det en läsvärd, välskriven och sorglig historia om flyktingar i Darfur.

Ord som återigen får mig att tänka på faran med rädslan för det okända och främlingsfientligheten.

Bakhata Issa Arja Haroom har förlorat hela sin familj, sina föräldrar och syskon, alla utom 11 årige systersonen Jallal. Ur Bakhatas berättelse:

Det tog henne tre dagar att nå fram till gränsen. På vägen såg hon flera döda kvinnor och barn – några offer för utmattning och törst, andra brutalt ihjälslagna. Själv attackerades hon av janjaweed och en grupp beväpnade män i ett militärt fordon.

– De skar upp mina trosor och de skar upp min klänning och de våldtog mig. Det var många, många män, jag vet inte hur många, berättar hon.

Men Bakhata har svårt att få hjälp eftersom hennes mor hade arabiskt ursprung. Många i flyktinglägret anser att araberna har hela skulden i det som sker.  Och att de har skuld stämmer delvis – men att anklaga alla araber och alla med arabiskt ursprung för det som några araber gör, är det som gör rädda människor till farliga människor.

För rebellerna råder ingen tvekan om att det är ett folkmord som pågår i Darfur, riktat mot regionens mörkhyade afrikanska folkslag som zaghawa, fur och masalit. Förövarna är den sudansiska regimen och den arabiska janjaweedmilis den utrustat. Upp emot 300.000 människor har dödats och 2 miljoner drivits på flykt under fem år.

De som våldtog Bakhata, var den arabiska janjaweedmilisen. Hon är alltså ett offer för dubbelbestraffning.

Jag ser en parallell mellan denna historia och människor som kommer till Sverige på flykt undan fanatiska muslimska regimer. Och här möts de av fanatiska antimuslimer som vill stoppa flyktingströmmen. Fantiska antimuslimer som anser att den växande skara pojkar som ges namnet Muhammed i Malmö skulle vara något att frukta. Om vi inte vore så rädda för varandra, om vi öppnade ögonen, vidgade vår horisont och lät dessa traumatiserade människor få leva på en plats utan konflikter så skulle denna jord vara en lite bättre plats att bo på.

Läs artikeln i DN.

Beware of the livsfarlig bebisarmé

Den skrämmande sanningen om indier illustreras i detta fotografi från verkligheten.

Indierna är kända för att vara så många. Det är för att de skaffar en jäkla massa ungar – om man inte steriliser dem förstås.

Alla indier skaffar mellan 8-12 ungar, men för enkelhetens skull säger vi att de skaffar tio ungar. Indier gifter sig när de är unga. Mellan 8-12 års ålder är en lämplig ålder, men för enkelhetens skull säger vi att de gifter sig när de är tio.

De tillber heliga kor på våra gator

Indierna tillber heliga kor på våra gator

 

Tio barn med ett års mellanrum gör att en indisk man och en indisk kvinna blir 12 indiska hinduer som tillämpar kastsystemet och tillber heliga kor på våra gator efter bara tio års tid i Sverige.

Efter ytterligare tio år har alla tio barnen gift sig med importerade hinduiska indier som tillämpar kastsystem och tillber heliga kor på våra gator.

Det blir tolv plus tio hinduiska indier som tillämpar kastsystem och tillber heliga kor på våra gator.

Indierna får barn

Dessutom har de fått barn.

Nummer ett har fått tio hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer två har fått nio hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer tre har fått åtta hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer fyra har fått sju hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer fem har fått sex hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer sex har fått fem hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer sju har fått fyra hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer åtta har fått tre hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer nio har fått två hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator.

Nummer tio har också fått två hinduiska barn som tillämpar kastsystem och tillber kor på våra gator. De fick tvillingar.

Innan vi vet ordet av har indierna skapat fruktansvärda trafikproblem i den fjällhöga Nord!

Detta betyder att om vi tillåter indier i fertil ålder att bosätta sig här i vår fjällhöga nord så kommer vi inom kort att få både kastsystem och ett jävla trafikproblem – med de förbannat heliga korna. Eller skulle de få en egen fil på gatan? Va? Va? Va?

Min son ska gå FRA-gymnasiet

Ett drömyrke…

Min yngste son har alltid önskat sig ett småsyskon. Han är trött på att vara den yngsta i syskonskaran.

Men på FRA lär han få ingå i det stora brödraskapet. Att få vara den storebror som ser dig, som hör dig och som känner dina behov innan du känner dem själv – det har varit lillebrors dröm länge nog…

Att arbeta på försvaret är inget nytt i vår familj, min morfar jobbade på försvaret och min mamma har vuxit upp med något som fanns i hemmet och som var så hemligt att man aldrig fick nämna det – varken för vänner eller släktingar. Telefonen stod i ett eget rum eftersom morfar visste att en telefon gick att avlyssna även när ingen talade i den.

Senare engagerade sig min mamma socialt. Vilket ansågs som något suspekt – både bland borgerligheten – som morfar och mormor tillhörde – och bland socialdemokraterna – som majoriteten av Sveriges befolkning tillhörde.

Om hon hade nöjt sig med välgörenhet – som östermalmstanterna – eller gått med i Socialdemokraternas tåg – som grannarna. Men nej – min mamma gick både i Vietnamdemonstrationer, Grupp 8-demonstrationer och bland de homosexuella på 1 maj (längst bak i Vänsterpartiets tåg – efter barnstugearbetarna – att hon hamnade bland de homosexuella hade sin grund i två orsaker – dels att vi barn gick så långsamt att vi alltid halkade efter och dels att min mamma hade rätt många bög- och flatkompisar). Obskyrt!

Tommie Smith och John Carlos kom på första och tredje plats i 200-metersloppet under OS 1968 i Mexico. Men eftersom de höjde sina knutna nävar, klädda med svarta handskar, fråntogs de omedelbart sina medaljer och uteslöts ur den amerikanska olympiska komittén. En knuten näve med handske på, är Black Powerrörelsens/De svarta pantrarnas symbol.

Ett tag i slutet av 1960-talet var min mamma engagerad i de Svarta Pantrarnas sak – men vissnade när hon fick klart för sig att de ansåg att kvinnans kamp skulle föras i horisontalt läge – i sängen.

Hon engagerade sig också i Verdandi, för ”gubbarnas” sak. Men ”gubben” – dvs a-lagarn – som min mamma uppmanats att adoptera var rörande överens med De svarta Pantrarna i fråga om var kvinnans kamp skulle föras. När gubben hade vägrat lämna vårt hem – och mamma ringde till andra verdandister för att få hjälp – fick hon kalla handen. En granne kom in och hjälpte min mamma att kasta ut honom.  Mamma tackade grannen och adopterade bort gubben.

Egentligen hörde hon kanske inte hemma någonstans. Hennes arbetskamrat Lisa var med i SKP – ett Kina-vänligt parti.  Medlemmarna i SKP var minst sagt paranoida. De hade möten på olika hemliga platser för att hålla avlyssnarna och klassfienden borta. Min mamma var en klassfiende – eftersom hon var föreståndare på fritids – inte vanlig barnskötare. Lisa motarbetade sin klassfiende så gott det gick. Efter några år sa min mamma upp sig och en ny klassfiende fick ta upp kampen med Lisa.

 

Nå – vi var i alla fall avlyssnade.

Inget konstigt med det – det var det många som var. Man blev inte så förvånad när Bratt och Guillou avslöjade Socialdemokraternas spionorganisation IB – Informationsbyrån. Min mamma prenumererade på Folket i Bild Kulturfront. Inte för att hon var kinavän – utan för att tidningen var rätt bra. Sist i tidningen brukade tecknaren Jan Lööf ha en serieföljetong; Bellman – en fattig lodis. 

Jan Lööf hade också en serieföljetong i tidningeng Vi: Ville – och där var kungen och Olof Palme med. Vilket hallå – Palme blev arg och sa upp prenumerationen – men kungen tyckte serien såg skojig ut.

Undrar om Hasse och Tage blev inspirerade av serien när de gjorde sin film S.O.P.O.R.?

Filmaffisch Sopor

Brasse Brännström spelade kungen och Sven Lindberg spelade Palme i filmen som kom 1981 och handlade om svenska barn som kände sig onödigförklarade och om kärnkraftsfrågan – där man var rädd att Palme skulle svika. I filmen lyfter han huvudet och tar en annan väg…

~

 

Hur vet jag att vi var avlyssnade?

Ibland när man pratade i telefon blev det rundgång – strax därpå hördes en röst som meddelade att ”samtal väntar”. Min mamma pratade ofta rätt länge i telefon – så det hände då och då att någon ville komma fram.

Ibland blev det rundgång utan att telefonisten meddelade ”samtal väntar”. Och då frågade vi vem det var som kom in på linjen. Inget svar – men ett klick – och rundgången försvann. Televerkets avlyssningsmetoder var inte så sofistikerade på den tiden.

Jag ärvde några av televerkets avlyssnare när jag flyttade hemifrån. Och det var väl inte så konstigt – jag hade ju gått med min mamma i demonstrationerna!

Och inte nog med det – jag engagerade mig för katolikerna på norra Irland, söp ihop med Gerry Adams (Sinn Féins ledare) och brevväxlade med en förmodad IRA-soldat. Eller jag vet faktiskt inte vad han var. Bara att han satt i fängelse. Inte varför. Det var väl mitt sätt att engagera mig socialt – utan att ha gubbarna i sovrummet. Min brevvän satt emellertid i County Maze Prison – eller The H-blocks – som fängelset kallades – efter formen på byggnaderna. Det var ett fängelse främst för de som var aktiva i, eller på något sätt stödde IRA. Jag brukade skriva om ditt och datt – inget personligt. Våra brev censurerades och ett stort antal kom aldrig fram. Orsakerna var oftast att vi använt ”förbjudna ord”. Vilka dessa förbjudna ord var, kunde man inte veta – för listan ändrades från dag till dag. Oftast handlade det om ord som relaterade till friheten – som blommor och fåglar. För då kunde det vara kodord som egentligen betydde rymning och fritagningsförsök.

Plastic Bullet

 

 

Jag vet som sagt inte varför han satt där och jag ville heller inte veta. Frågade mest om hans familj – han var 40 och hade både barn och barnbarn. Flera hade dödats av den brittiska polisen, oftast med så kallade plastic bullets – som polisen kunde skjuta åt alla håll. Min brevväns dotter hade suttit i bilen på väg till affären för att köpa mjölk när hon träffades av en plastic bullet och dödats.

Ibland fick man skicka gåvor, ibland inte. Pocketböcker var oftast okej – om de inte innehöll antibrittisk propaganda. Jag skickade Frans G. Bengtssons ”Röde Orm” på engelska – ”The Long Ships”. Den handlar ju om vikingar som bland annat kommer till Irland. Tänkte att den kanske kunde intressera en man som inte var så läsvan. Och det gjorde den! Och inte bara honom. Alla killarna på hela fängelset läste min bok. De ville ha mer! Jag visste bara inte vad som skulle kunna matcha Röde Orm. Så det blev inga fler böcker.

Fångarna fick inte spara sina brev, de skulle läsas och sedan kastas bort. Ett brev sparade min brevvän hela tiden – ett med en teckning av en älg som jag gjort. Han är fri sedan många år – undrar om han har teckningen kvar?

Vykort fick man spara. I alla fall ett begränsat antal. Jag reste till Sovjet 1987 och åkte transsibiriska järnvägen. Skickade flera vykort till min irländske vän.

1988 fick jag min första son. Fångarna skickade ett gemensamt grattiskort. Ett gulligt kort med en bebis – där alla tuffa typer skrivit med liten, liten handstil för att få plats – och gratulerade mig till min förstfödde.

Sen blev det inte så många brev till. Sonen krävde sitt av sin mor – och min vän frigavs. Jag fick inte hans adress hem och ska inte heller ha den. Mitt uppdrag var slut.

~

 

Men i många år efter detta var jag avlyssnad.

Jag hade ju som sagt inte bara skrivit brev till en förmodad IRA-soldat (ja, huruvida han var det eller ej visste nog avlyssnarna bättre än jag) – jag hade även varit i ett riktigt kommunistland – visserligen under perestrojkan – men i alla fall. Och faktum är att jag under några år höll kontakt med den ryska värdinnan – som bodde i Sovjet.

Så kanske matas filen på med uppgifter om mig fortfarande?

Och inte vet jag om yngste sonen kan få jobb på FRA – han är ju trots allt en son till en säkerhetsrisk. Att mormors far arbetade på Försvaret är nog en alltför fjär merit för att hålla i sammanhanget.

Landet Afrika

Karta över landet Afrika.

Huvudstaden ligger någonstans mitt i landet – men landets största stad ligger någonstans vid kusten.

Man försörjer sig på jakt och fiske. Ibland hittar man guld, olja eller ädelstenar – men det bryr man sig inte om. Invånarna är glada om de blott ha sin maniok, som portugiserna planterat åt dem.

I Afrika finns en stor skog som heter djungel, en öken som heter Sahara, en flod som heter Nilen – det var Belgiens Kung Leopolds kompis Henry Stanley som hittade den. Och så finns det ett högt berg som heter Kilimanjaro. Först upp på toppen var en tysk och en österrikare. Vägvisaren räknas inte – för han var afrikan och fuskklättrade i smyg innan de riktiga bergsbestigarna hade kommit.

Vår lilla afrikanska vän har fått långväga gäster…

I landet Afrika har de massor av djur – men tigrarna bor i Indien.

Rasistisk skulptur

Om inte vi vita hade kommit dit så hade afrikanerna sprungit nakna fortfarande – men nu har de fått fina skynken att skyla sig med. Vissa vita köper afrikanskt hantverk för att visa att de är solidariska med de fattiga. Vita vill inte köpa svarta träskulpturer för skulpturerna ser ut som negrer och vita vill inte vara rasister.

Vita kvinnor vill gärna dansa afrikanskt – det är frigjort. Vita män vill inte dansa afrikanskt – det är pinsamt.

Vita och svarta som är kompisar.

Afrikaner i landet Afrika är intressanta och exotiska och vi studerar dem och vill visa att vi kan vara jämställda med dem. Många vita tar afrikanerna i hand och blir fotograferade.

Vita och svarta som inte är kompisar

Afrikaner hos oss är lite läskiga och hotfulla, man vet aldrig var man har dem. Ibland kommer de med båtar om nätterna till våra stränder, då är vi glada och tacksamma för att det finns polisen som tar hand om dem innan de börjar sälja skärp och halsband på våra gator.

En pedagogisk film om landet Afrika – producerad i samarbete med läromedelsförlaget.