Konsums bananpolitik är ett litet steg framåt

Konsum på Mårtenstorget i Lund bestämde för en tid sedan att de endast skulle sälja KRAV-märkta bananer. Dessutom har de rättvisemärkta – men aldrig konventionellt odlade.

Googlade och såg att det gällde för flera av Coops butiker.

Jag tycker det är STORT!

Visserligen måste målet bli att allt – inte bara bananer – är rättvisemärkt. Vem vill att människor ska bli orättvist behandlade?

Genom att köpa sånt som inte är rättvisemärkt – och kommer från länder med stor fattigdom, liten eller ingen demokrati och utbredd korruption så ger vi vårt ekonomiska stöd till orättvisorna i världen.

Svenskarna är storkonsumenter av bananer – om vi ändrar våra köpvanor kommer vi att märkbart bidra till förbättringen för några av våra fattigaste bröder och systrar.

Kaffe är vi också duktiga på att dricka – som god tvåa på kaffedrickarlistan i världen – på första plats ligger Finland. Rättvisemärkt kaffe är försumbart dyrare än konventionellt kaffe. Och det gör skillnad.

Choklad är gott. Och ännu godare om vi vet att kakaobönorna inte är plockade av barnslavar. Det finns rättvisemärkt choklad som är mycket god. God i dubbel bemärkelse. Chokladfabrikens barnslavar

~

Bilden från Dick Emanuelssons blog – upptäckte bloggen först idag – den är mycket läsvärd.

Dick Emanuelsson om Banankompaniets erbjudande till skadade bananarbetare:

TEGUCIGALPA / 071120 / Det transnationella företaget Dole Food Co. Inc. dömdes av en jury i Los Angeles, USA, den 5 november att betala sex nicaraguanska lantarbetare skadestånd på mellan 311,200 till 834,000 dollar, sammanlagt cirka 22 miljoner svenska kronor. Och det är bara en början för Dole på tusentals andra fall.

—

Jag minns Armando, en äldre bananarbetare vid den honduranska atlantkusten som tvingades till att amputera sin penis efter att han hade i flera år hade stått i bananplantagernas diken med vatten upp till midjan och arbetat med dränering. Pesticiderna hade trängt in i urinröret och gett honom cancer. Han och 2.500 skadade bananarbetare i Honduras erbjöds 100 dollar i ”sveda och värk” av Standard Fruit.

Bild härifrån

Bananer i uniform – Patrik Svensson skriver i Sydsvenskan om Chiquitas stöd till colombiansk terroristgrupp.

”Vad har Usama bin Ladin och Chiquitas bananer gemensamt?”, frågade den amerikanska journalisten Amy Goodman i en kolumn förra veckan. ”Båda har använt sina miljoner till att finansiera terrorism.”

Det är ett bokstavligt sant faktum. Det amerikanska justitiedepartementet bötfällde nyligen fruktjätten Chiquita för brott mot de amerikanska terrorlagarna sedan det framkommit att företaget under flera år betalat miljonbelopp till den colombianska paramilitära högermilisen AUC.

~

Något är ruttet – Patrik Svensson fick ett brev från Chiquitas PR-byrå Hill & Knowlton på grund av sin artikel om Chiquitas stöd till den colombianska terroristgruppen AUC:

Jag kontaktade några av de svenska tidningar och journalister som på senare tid uppmärksammat Chiquitas samröre med högermilisen i Colombia. Alla hade blivit kontaktade av Hill & Knowlton eller Chiquita.

Denna subtila skrämseltaktik är naturligtvis inte brottslig på något sätt, frågan är om den ens är särskilt framgångsrik. Men den säger något om hur vissa företag försöker – och tillåts – hantera sina snedsteg.

—
Situationen får en ofrånkomligen att tänka på Union Carbide, företaget som 1984 i indiska Bhopal orsakade tidernas största industrikatastrof, när giftig gas läckte ut från fabriken och dödade minst 15 000 människor (krishanteringen efteråt sköttes för övrigt av Hill & Knowlton).

—

Om normala regler gällt hade pr-byråns trovärdighet varit för evigt havererad redan efter att man på femtiotalet på uppdrag av amerikanska tobaksbolag författade den ökända rapport som förklarade att rökning överhuvudtaget inte är hälsofarligt. För att inte tala om när man hjälpte till att sälja in det första Irak-kriget genom uppdiktade vittnesmål inför den amerikanska kongressen.

Action Aid om bananarbetarna i Costa Rica:

Arbetarna på bananplantagen arbetar ofta upp till 12-15 timmar om dagen för att tjäna minimilönen som är 67 Kronor.

DN:s Eva-Maria Bengstsson om sjyssta bananer:

För varje kartong Rättvisemärkta bananer betalar man en dollar ext­ra, berättar Anders Cottrell. Pengarna går till de anställda i form av en ”social fond”. som används till olika projekt , förbättringar av skolor till exempel.

LO-tidningen om rättegången mot Dole-Food:

För Dole är domslutet i Los Angeles ett stort bakslag men bara en början på något mycket större. Liknande fall ska tas upp till prövning i USA-domstolarna för tusentals bananarbetare från Costa Rica, Panama, Honduras och Guatemala. Dole kallar domen orättvis och uppger till Los Angeles Times att företaget ska överklaga.

Andra bloggar om sjyssta och osjyssta bananer (bland mycket mer läsvärt):

Syrran

Vida latina

Till Dick Emanuelsson: Hej, jag hoppas att det var okej att låna bilder från din blogg. Jag hittade ingenstans där jag kunde skriva en kommentar – eller skicka ett meddelande till dig. Har dock skrivit i min blogg varifrån bilderna kommer.

Tidigare inlägg om mördarbananer.

Mördarbananerna

Svenskar är storkonsumenter av bananer – vi ligger i tätposition bland de länder som inte har någon egen produktion.

Så det gör skillnad om svenskarna väljer en konventionellt odlad banan, en KRAV-märkt banan eller en rättvisemärkt banan.

Det gör också skillnad om vi protesterar mot de förhållanden som arbetarna lever under i de traditionella odlingarna och mot det sätt naturen behandlas där. Naturskyddsföreningar och människorättsorganisationer världen över har protesterat mot förgiftade marker och illa behandlade människor inom banaproduktionen – förhållandena har förbättrats litegrann.

Påsarna som ska sitta på bananstockarna samlades inte in för några år sedan – de är oerhört giftiga – och om människor och djur kommer i kontakt med dem blir de sjuka. Ofta spolades påsarna ut till havs under skyfallen, många havssköldpaddor fastnade i dem och dog. Nu samlas de flesta giftpåsar in.

Man hade bananodlingar ända ute vid havsranden, där tidigare ett rikt djurliv funnits. Bananodlingarnas gifter spreds rakt ut i havet, korallreven började försvinna. Mycket av det har ändrats – bananplantagen har flyttat in en bit mot land, en bit mark har lämnats orörd.

Förhållandena har förbättrats.

Men mycket återstår ännu.

Man gör fortfarande besprutningar från luften medan arbetarna är på plantagen.

Arbetarnas bostäder ligger i nära anslutning till plantagen – vilket leder till att deras brunnar besprutas, barnens lekytor blir fulla av gifter och ibland hinner folk inte inomhus när planen med växtgifter kommer.

Svenska Naturskyddsföreningen skriver:

Det finns ingen säker användning av kemiska bekämpningsmedel. Heltäckande skyddskläder är svåra att använda i den tropiska hettan. Olyckor händer ofta. Daglig kontakt med de giftimpregnerade plastpåsarna orsakar nervskador och i bananpackningen riskerar kvinnor och män att drabbas av hudproblem. Kemikalierna som sprids i odlingarna finns också i bananarbetarnas bostäder (det finns till och med giftrester i madrasserna de sover på) och även i andra byggnader i närheten av plantagerna, som t ex barnens skolor.

Dessutom tillåts inte arbetarna att organisera sig fritt i fackligt arbete. De ersätts inte på ett rimligt sätt när de skadats under arbetstid. Löneavdrag görs när de går till läkaren.

DN och SvD skriver:

”Chiquita har gått med på att betala böter på 25 miljoner dollar (cirka 175 miljoner kronor) för brottet mot USA:s terrorlagar.

Den federala åklagarmyndigheten i USA lämnade på onsdagen in ett åtal som visar hur Chiquita betalat ut pengar till högermilisen Förenade självförsvarsstyrkorna (AUC). Totalt har bolaget mellan 1997 och 2004 betalat över 1,7 miljoner dollar (cirka 12 miljoner kronor) till AUC. Chefer på hög nivå i koncernen ska ha godkänt utbetalningar som doldes i bokföringen.

I april 2003 erkände Chiquita för justitiedepartementet att ett dotterbolag i Colombia tvingats att betala terrorstämplade grupper för ”beskydd”. Utbetalningarna gjordes enbart för att skydda de hotade anställda, enligt bolaget.”

Bloggaren Vida Latina tvivlar på att det skulle röra sig om att ”skydda sina anställda”.

Snarare handlar det om att skydda sina egna intressen. Vida Latina skriver:

”Mord på fackföreningsledare är nämligen också de vanligt förekommande i Colombia, och colombianska fack hävdar att det inte bara är armén, utan även storföretag och land- och boskapsägare som betalar paramilitärerna för att försvaga den politiska oppositionen genom våld, terror och mord. Allt för att slippa ge de anställda anständiga arbetsvillkor och rimliga löner och kunna maximera vinsten.

Colombias nuvarande president är en högerman vid namn Álvaro Uribe, som hyllas av många västledare som en kompetent politiker som lyckats ”få bukt med våldet” i Colombia. Under hans mandatperiod har razzior och husundersökningar mot fackliga kontor och ledare, utförda av de colombianska säkerhetsorganen och den militära underrättelsetjänsten, ökat starkt. FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter i Colombia, Pablo Corlazzoli, utpekade nyligen armén som ansvarig för att antalet ”utomrättsliga avrättningar inte ser ut att vara isolerade händelser utan tenderar att bli allmänna”.”

Många tror kanske att företag är helt blinda och döva inför människors protester. Men att det inte stämmer finns det otaliga bevis för.

Bland annat har en annan bloggare – Syrran – fått ett brev från ett av företagen som hon citerar i sin blogg. Företagen är uppenbarligen rädda för bloggare och ber Syrran att inte skriva så kritiskt om deras företag. Hon hade i ett tidigare inlägg skrivit om två arbetare som inte fått den ersättning de hade rätt till och uppmanat folk att skriva på en protestlista.

Hon skrev den 24 maj 2007:

”Alexander Reyes Zuniga och Marco Gonzalez Borge är plantagearbetare inom Chiquitas filial COBAL i Costa Rica. De två fackanslutna männen rapporterade till sina chefer att det maskdödande gift som används på odlingarna gjorde dem sjuka. Och sparkades, utan varningar.

Man kan skicka ett protestbrev till Chiquita, om man nu tror att det fungerar.”

Den 11 juni 2007 återkom hon i ämnet med ett inlägg som handlade om hur storföretagen skräms av bloggarna.

Hon fick ett mejl från en Account Executive på företaget Hill & Knowlton tyckte att hon borde ha tagit kontakt med dem innan hon publicerade sitt inlägg:

”Hej Kristina. Jag noterade att du skrivit om Chiquita och de två sparkade medarbetarna. Bara man letar och frågar så finns det ofta mer information att tillgå. Vi skulle uppskatta om detta skedde i framtiden, enligt god publicistisk sed.” 

Syrran fortsätter i sitt inlägg med att citera vad Fair Trade Center skrivit om fallet:

”Alexander Reyes Zuniga, Jaime Blanco Juarez och Marco Gonzalez Borge som arbetar på ett bananplantage på Costa Rica rapporterade till sina arbetsledare att det sprayats ett giftigt bekämpningsmedel i samma område som de skördade bananer. De tre blev illamående och yra av ämnet som sprayades. Jamie Blanco var tvungen att gå direkt till läkaren där han blev kvarhållen i flera timmar för tester. Alexander Reyes märkte av förgiftningssymptom nästa dag, men blev tillsagd att återgå till arbetet trots sina besvär.

När de klagade hos ledningen anklagades de för att ha gått in på området som skulle sprayas trots att de blivit tillsagda att inte gå dit. Alexander Reyes and Marcos Borge avskedades för tjänstefel och avskedades. Chiquita lät inte genomföra någon medicinsk undersökning av de bägge, gav inte heller de lagstadgade tre varningarna innan avskedet och företaget fortsätter att hävda att arbetarna ljuger om vad som hänt.”

Arbetarna har slutligen fått en viss upprättelse – de har blivit återanställda – med löneavdrag för att de brutit mot säkerhetsföreskrifter.

Och vad är anledningen till att man har återanställt dem? Företagets goda vilja? En plötslig insikt? Eller kanske det faktum att ca 4000 människor skrev på en protestlista?

Det går kanske att påverka multinationella företag till ett bättre beteende mot människor och natur..?

Och som sagt vi är storkonsumenter i Sverige. Enligt SNF åt vi under år 2004 ca 19 kg bananer per person – dvs ungefär en bananlåda var. 2004 var ca 3,5 % av dem ekologiska – men andelen ekologiskt har stigit. Jag har inte de nya siffrorna. KRAV innebär inte automatiskt att de också är Fair Trade – men det omvända gäller. Dvs i Sverige är alla Fair Trade-bananer KRAV-märkta.

Skillnaden i pris mellan en konventionellt odlad banan och en Fair Trade-banan är inte så stor – men effekten är mycket stor.

Bloggar om Chiquita

Rättvisemärkt

SNF om bananer

Matälskaren om Chiquita

Jag blev så spirituell när jag skrev en kommentar på Syrrans blogg – att jag kopierar och klistrar in den här:

Mr Account Executive [som skrivit till Syrran  och bett henne kontakta dem innan hon skrev sin blogg] kan dock bespara sig mödan att mejla mig.
Skriv budskapet direkt på kommentarsplats istället…
Eller så kan Mr Account Executive skapa en egen blogg och berätta om hur goda de är – inte bara bananerna då – utan även företagsledningen. Berätta om allt fint ni gjort. Tex att ni återanställt de personer som orättmätigt sparkats från sina skitjobb för att de blivit sjuka på arbetstid och påtalat detta.
Att återanställa dem var fint gjort. Jag blir lite tårögd när jag tänker på era goda gärningar.
Tips på namn till bloggen: S:ta Banana eller S:ta Chiquita…