Kristallen

Hade tänkt att förändra världen till det bättre genom att rösta på Rapports bästa manliga programledare – Rikard Palm – men han finns inte ens med bland de nominerade.

Jag drar duntäcket över huvudet och somnar om – mitt hopp om mänskligheten har fått sig en svår törn…

Uppdatering: Här är ett bevis på att Rikard Palm är en viktig människa – en man som lyssnar på folkets röst. Ska han då inte få folkets röst?

Detta är programmet som skall bojkottas – det sänds ikväll… Eller ring in och klaga. Detta är upprörande!

Annonser

Julkalendern – bakom luckorna…

I årets julkalender spelar radarparet Anders och Måns tillsammans med Sandra Huldt i en trio som påminner om Magnus, Brasse och Eva – i ”Fem myror”. Anders spelar den snälle men inte så smarta Lage (Brasse), Måns den lite elake och något smartare Klas (Magnus) och Sandra spelar Renée smartast av dem alla (Eva).

Om man tittar på bilden på Ystad Allehanda så ser man till och med fem-myror-molnen – på Lages tröja och Renées klänning. Men utseendemässigt är Lage mer lik Tage Danielsson än Brasse Brännström.

Klas med sitt svarta bakåtslickade hår och kostym har en viss likhet med Magnus (och med Ville Vessla i Ture Sventon).

Men Renée ska inte vara så förståndig och mammig som Eva. Det är annars lätt att roller för kvinnor i TV-serier och barnprogram är en mammig kvinna (eller en riktigt elak – som sagans styvmödrar och häxor).

Kläder och interiörer har starka färger – så som barnprogrammen såg ut på 1970-talet och så som ett seriealbum kan se ut. Serier är vad Anders och Måns pratar om när de anger inspirationskällan.

Skånska Dagbladet är de som avlöjar att där finns en hemlig organisation med – det trodde jag var hemligt.

Lägg där till SvD:s Wallrafflande…

Corren berättar att Anders Johansson är från Linköping. Men de berättar inte att Tage Danielsson också kom därifrån… Mystiskt…

Kort sagt – alla stora Svenska tidningar och duktiga fotografer har skrivit och publicerat foton från presskonferensen.

Ny Teknik skriver dessutom att det är trevligt att ingenjören blir hjälte i årets julkalender. Kanske kan det locka fler unga till teknikutbildningarna?

Nja – säger manusförfattaren Karl Lind. Ingenjören Renée (Sandra Huldt) har mer gemensamt med Skalman och professor Balthasar än med en verklig ingenjör.

Anders, Måns och Rikard Palm om smuts

Årets julkalender görs av Anders och Måns – det ser jag fram emot…

och så undrar jag vart Rikard tagit vägen…

Ris och Ros om Rosa

Grynet hos Rikard Palm

Grynet hos Rikard Palm

Grynet – som inte är rädd för rosa – praoar hos Rikard Palm på SVT. Bilden härifrån.

feminetik pågår just nu en debatt om färgen rosa. Signaturen lynx berättar bland annat att:

Det är förresten märkvärdig att ens ha rosa till sin hanhund, t.ex. på koppel, kläder och tillbehör, jag har haft något enstaka rosa någon gång. Vissa tycker synd om honom, förnedrande på något sätt, han är ju en pojkhund. En del skojar lite och säger att hundar kan väl vara bögar också förstås och det är inget fel med det.

hund med rosa

Blir hanhundar i rosa mobbade av sina hundkompisar? Eller är det bara människor som mår dåligt av att inte kunna skilja pojkar och flickor åt?

Grynet tar ingen skit

Grynet tar ingen skit

Diskussionen startade med att Petter Lundgren skrev en artikel i tidningen Aftonbladet – Leve det rosa! – om en lågstatusfärg och den urbana medelklassens identitetsprojekt.

Det är en bra och intressant artikel. Petter Lundgren hänvisar till en föreläsning av Fanny Ambjörnsson – som hölls under Centrum för barnkulturforsknings fria föreläsningar på Stockholms universitet, på temat barn och konsumtion.

Hennes föreläsning går att läsa som ett paper i pdf-format – Den rosa overallen.

Fanny Ambjörnsson skriver där bland annat att:

När föräldrarna säger sig försöka undvika rosa på flickor för att rosa både könsbestämmer och förpassar flickor till en gammeldags och förtryckande passivitet, undviks rosa på pojkar för att de inte ska framstå som flickor.

Trots att flertalet föräldrar i mitt material motiverar sin skepsis till rosa med feministiska argument (som att det är förtryckande och fastlåsande för flickor), blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blåa framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat (jfr. Sparke, 1995).

Det faktum att det upplevs som just degraderande och förlöjligande att klä en pojke i rosa antyder dessutom något ytterligare. Man kan nämligen anta att det inte enbart är rädslan att pojken ska framstå som en flicka som ligger bakom dylika känslor. Snarare antyder själva flickigheten även ett möjligt avvikande sexuellt begär – att sonen helt enkelt skulle kunna vara eller bli bög (se t.ex. Segal, 1990, Connell, 1996). Så berättar exempelvis Susanne om en vän vars femårige son är galen i kvinnokläder. ”Han snor gästers högklackade skor i entrén och vill gärna gå i mammas klänningar och det går inte över”, berättar hon. ”Så de har gått till PBU och psykolog och allt. Pappan säger direkt: ‘han är bög, han är bög, vi måste stävja det. Gå in och ändra medan det är tid’.”

Men det är inte enbart föreställningar om sexualitet som, genom nyckelsymbolen rosa, vävs in i föräldrarnas förståelser av genus. Här artikuleras även andra maktordningar i samhället, som kan knytas till klass, etnicitet och möjligen ålder. För medan en av de första 7 orsaker föräldrarna angav till sin skepsis mot rosa var dess associationer till förtryck och begränsning, hänvisade man också så gott som alltid till personligt tycke och smak. Mattias säger, i ett tidigare citat, att han och Stina gillar mer stilrent och enkelt, och därför väljer bort rosa. På liknande sätt förklarar flertalet föräldrar att de själva inte klär sig i rosa och spetsar och därför inte heller vill klä sina döttrar så – att de helt enkelt inte gillar när det blir ”för mycket”.

I Att bli respektabel (1999) diskuterar Beverly Skeggs kopplingarna mellan klass och femininitet. Med utgångspunkt i Bourdieu visar Skeggs hur hänvisning till smak och stil är en central aspekt av hur klass urskiljs och upprätthålls. De engelska arbetarklasskvinnor Skeggs undersökte upplevde hur deras val av kläder, smink och färger ständigt utsattes för bedömning utifrån – hur de, genom att välja vissa kläder framför andra kodades som vulgära, överdrivna och arbetarklass (jfr. Walkerdine, 1997, Ambjörnsson, 2004).

Den jämställdhetsmodell föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus och relationen mellan ”manligt” och ”kvinnligt”. Den är också en sorts identitetspolitisk markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk, medelklass.

Petter Lundgren avslutar sin artikel med: Själv kommer jag hädanefter att klä mig själv och mina två pojkar enbart i rosa. Rosa for president!

Grynet for president!

Grynet for president!

I Historien om rosa och blått skriver Gerda Christenson:

Den 29 mars 1914, kunde oroliga mammor läsa i den amerikanska tidningen The Sunday Sentinel, om hur de skulle klä sina barn enligt könens olika färgkod:
”Om du vill ha färgmarkering på den lilles klädesplagg, så använd rosa för pojken och blå för flickan, om du vill vara traditionell.”

Rosa är alltså inte så självklart för flickor – historiskt sett. Det var ljusblått för flickor och rosa för pojkar – enligt den relaterade artikeln.

~

Amalia Lindegren, Lillans frukost 1866.

Flicka klädd i blått och gräddvitt.

Gerda Christenson letade efter bilder på pojkar och flickor från förr – och hittade mycket riktigt många ljusblå flickor – däremot hade hon svårare att finna de rosa pojkarna.

En rosa triangel på homosexuella män i koncentrationslägren

En rosa triangel på homosexuella män i koncentrationslägren

Wikipedia skriver om färgen rosa att:

Prior to WWII, pink was historically a male colour as an offshoot of red, and pink was chosen not because it meant the wearer was feminine, but because they liked other men.

Den rosa triangeln ser lite mer orange än rosa ut.

Den rosa triangeln ser lite mer orange än rosa ut.

Endast manliga homosexuella märktes ut. Annars hade färgen rosa varit malplacé. Kvinnliga homosexuella brukar inte föredra män. Wikipedia skriver vidare att det inte verkar som som lesbiska kvinnor stigmatiserats för sin läggning – endast en lesbisk kvinna bar en särskild markör – men hennes största ”brott” var att hon var judinna.

Frågan är varför och när rosa blev en flickfärg. Enligt Christenson verkar detta ha skett på 1950-talet. Men varför? Har det med nazisternas markörer att göra? Är det inte en lite långsökt tanke?

Rosa herrskjorta från Opalona för € 45

Rosa herrskjorta från Opalona för € 45

För cirka tio år sedan började det bli populärt bland yngre män att klä sig i rosa skjorta. De gjorde det inte i någon slags protest. Merparten av de rosa männen var varken uttalade feminister eller uttalat homosexuella. Bland dessa män var dessutom färgen en högstatusmarkör – till skillnad från den lågstatusmarkör färgen verkar ha bland flickor och till viss del kvinnor.

Ceriserosa herrskjorta från Tailorstore, för 399 kronor

Ceriserosa herrskjorta från Tailorstore, för 399 kronor

Ekonomitidningar verkar också föredra den rosa färgen. Jag har inte analyserat vad detta kan bero på. Dagens Industri är en av dessa tidningar.

Skulle rosa ha fått en statushöjande effekt i och med att bratsmännen klädde sig i rosa för tio år sedan?

Nej – ekonomitidningarna har varit rosa längre än så.

Dagens industri är rosa

Dagens industri är rosa

I Thailand har färgen inte reclaimats. Onödigt otrevliga poliser får bära klarrosa armbindlar med den tecknade figuren Hello Kitty på.

– Jag valde den här symbolen för att den är rosa och lätt att se. Det här är tänkt att förstärka deras (polisernas) skuldkänslor, förklarar polisen Pongpat Chayaphan.

Nyheten kommer från TT-AFP och stod i DN:s nätupplaga i augusti 2007.

A police officer wears a pink armband featuring 'Hello Kitty

Det står om den i BBC News nätupplaga också.

The New York Times skriver:

Ten of the armbands have been prepared, but so far none have actually been issued, according to an officer who declined to give his name while discussing this sensitive topic.

”After this policy came out, the police are scared,” the officer said. ”It will be very embarrassing to walk around with Hello Kitty on your arm.” It is a step down from the Crime Suppression Division’s official motto: ”When you have no one to turn to, come to us.”

Flicksymboler är inget för stora tuffa poliser. Uppenbarligen något mycket pinsamt. Värre än kroppslig bestraffning kanske?

Me love Rikard Palm!

Träffade Rikard första gången 1987 – vi åkte transsibiriska järnvägen – jag har berättat om resan i min gamla blogg – tror jag ska omposta inlägget här någon gång. Det var en rätt galen resa – med galna medresenärer…

Rikard körde taxi på den tiden – nu jobar han på TV och förgyller svenskarnas vardag.

Det är så skönt när han bjuder på sig själv och sina brister. Här är två inslag som lagts ut på Youtube:

Han paroderar på sig själv – men han är minst lika rolig när han vill vara seriös och få fram fakta om en allvarlig jordbävning i Tokyo.