Pojken och vakten

Emil och Ida, två andra busungar

Idag har ilskan ersatts av en djup sorg hos mig. Klumpen i magen är kvar, och chocken över hur denna händelse överhuvudtaget kunde hända, och hur folk har reagerat på det. Att man inte ser barnet. Den avhumaniserade synen på barnet. Det här mörka, avgrundslösa, avhumaniserade hat.

Dina barn är fortfarande små. Mina är lite större. De är livliga, aktiva busungar. Min äldste reagerar på orättvisor och är en riktig sprattelgubbe. Min yngste är envis och stundtals riktigt tjurskallig, lite Lotta på Bråkmakargatan, och de är båda de finaste, underbaraste ungar i hela världen.

Lotta på Bråkmakargatan

Jag kan lätt föreställa mig att mina barn skulle kunna hamna i en samma situation som den nioårige pojken gjorde. Låt mig försöka förklara varför.

Vi reser mycket, och då menar jag inte charter med all-inclusive, utan utanför turiststråk, genom Europa, norra Afrika och andra platser. Vi har bilat genom halva Europa och har haft en del nära-döden-upplevelser.

Tack och lov för barnspärr på bakdörrarna på bilen!

Minns när min minste blev sur och mitt på Autobahn tar av sig bilbältet och rycker i dörren…  Så gör han när han blir arg och sur. Han har sprungit iväg och gömt sig när vi varit på IKEA. Storebror hittade lillebror under en rea-skylt där han satt och tjurande. Jag brukar ha långa samtal med lillebror om varför han inte kan springa iväg så där när han blir arg, ledsen eller sur, försöker prata med honom om vad han kan göra istället när han känner så. Han förstår mycket väl när han är lugn och kommer med jättebra förslag och synpunkter, men när han sen hamnar i en situation där han blir sådär arg så går det liksom på automatik.

Lotta på Bråkmakargatan är arg

Som den där gången på stranden i ett främmande land. Jag tittar upp, ser inte minstingen, frågar min man var han är. Min man svarar ”vet inte, han var ju här precis”. Ingen av oss hade uppfattat att han blivit arg och sur över något. De 20 minuter som följer är så långa och hemska. Vi var många som letade. Det blir snabbt djupt i vattnet och han kan inte simma. Jag hittade honom bakom vår bil där han hade satt sig med huvudet ner i knäna, jättesur över något. En kvinna kom fram till mig och berättade att hon försökt prata med honom och fråga var hans föräldrar var, men att han hade sprungit ifrån henne. Så gör han när han är arg och sur. Ingen, speciellt inte någon han inte känner, kan prata med honom då, och i detta fallet förstod han inte heller språket hon pratade på.

Vi höll på att bli av med honom på tågstationen i Marrakech. Hade en vuxen människa försökt hålla fast honom så hade han börjat skrika och fäkta med både armar och ben, var så säker. Både av ilska och av rädsla. Hans storebror hade också reagerat om någon skulle hålla fast lillebror, det är jag övertygad om. Jag… jag vet inte vad jag hade gjort, men gapat och skrikit och försökt att få tillbaka mitt barn på alla sätt jag i ögonblicket kunde komma på hade jag utan minsta tvivel gjort.

Den här nioåriga pojken har inte sin mamma eller pappa här.

Vi vet inte vad han behövt gå igenom för att fly hit. Han letade efter sin storebror tillsammans med sin andre bror. De förstår inte språket. Jag kan bara föreställa mig hur rädd och panikslagen den lille pojken känt sig när han blir fasthållen, nertryckt och vakten håller sin hand över mun och näsa och dunkar pojkens huvud i betonggolvet.

Jag har lyckats se filmen nu, inte utan att gråta så jag skakar, men lyckats se hela filmen på en minut. Man hör tre dunsar, och man ser vakten lyfta honom i axlarna och trycka ner honom igen en gång, men följden att pojkens huvud dunkas ner i betonggolvet. Vakten kväver pojkens skrik, och det hesa, kvävda skriket får mig att tappa tron på mänskligheten…

Detta får inte ske igen, aldrig igen. I Sverige gäller Barnkonventionen 24 timmar om dygnet. Förhoppningsvis leder alla starka protester och den uppmärksamhet denna händelse fått till att det inte händer igen. Att ingen väktare någonsin behandlar ett barn så. Att alla rutiner i alla led ses över, allt från migrationsverket till väktarkåren och polisen.

Men det fritt flödande hatet… hur kan det komma något gott eller konstruktivt ur det? Uppgivenhet och sorgsenhet följer mig idag…
”Vi stirrar in i avgrunden”

Hälsningar T.

Det här är en text jag fått låna, och skriva om en aning, en text skriven av en vän till mig, T, som tog mycket illa vid sig då hon läste sina vänners reaktioner på nyheten om pojken och vakten.

Rädda Barnen, det här är barnmisshandel, SVT: 9-årig pojke brottades ner brutal av vakt, Sydsvenskan om vakten, Ett vittne berättar, Pojkarna letade efter sin bror, SVT, Jonas Gardell, Hur kan jag låta bli att gå sönder?, Viralgranskaren om falska rykten, Aftonbladet om falska rykten, Özz Nüjen, En nioåring får sitt huvud dunkat mot golvet, En av bröderna har hittats i Danmark, Bo Hejlskov Elvén, del ett, Bo Hejlskov Elvén, del två. Barnen som väcker hatarna,