Mansprogrammet ”Radio Allan” talar om döden

Lyssnar på Kulturradions program ”En dag ska vi lossna från allt. Ett kulturprogram om döden” (P1 söndag 2 november kl 14.05 – går att lyssna på i 30 dagar efter att det sänts).

Tomas Tranströmers poetiska bild inleder Johannes Ekmans program om döden. Vi möter tre diktare som kretsat mycket kring döden: Carl-Henning Wijkmark, Ernst Brunner och Jacques Werup.

Vi hör etnologen Karl Olov Arnstberg prata om vårt förhållande till döden då och nu. Poesi och andra litterära texter kring döden och musik på temat inramar programmet.

Noterar hur man efter man citerar man efter man. Förutom de uppräknade sex männen nämns Gunnar Asplund, Sigurd Lewerentz, Olof Lagercrantz, Lars Bergström, Verner von Heidenstam, Michael Wiehe, Samuel Beckett, J. M. Le Clézio, Rolf Sersam, Håkan Hardenberger, Edgar Lee Masters, Ingmar Bergman, Lars Forssell, Olle Söderström, Carl Michael Bellman, Emmanuel Swedenborg, Cornelis Vreeswijk, Lars Gustafsson och Hector Berlioz.

25 män. Dessutom berättar Ernst Brunner om två män i hans familj som drunknat – samt en som räddats från drunkning. Och det talas om Carl-Henning Wijkmarks bok Stundande natten – där män ligger på en sal och väntar på döden. Visserligen nämns en kvinna (utan namn) – en sjuksyster som lägger sig bredvid en av männen. Och när man pratar om Samuel Beckets affisch så säger man att en kvinna föder hukande över en grav. 2 kvinnor – utan namn…

Och kors i taket – ytterligare en kvinna – en namngiven dessutom – och poet – och män läser upp en dikt hon skrivit! Namnet på detta unikum: Sara Teasdale! Tadaa – inte helt enkönat!

Hade programmet handlat om döden – men 25 kvinnor citerats och nämnts vid namn (och en man) – så hade det förmodligen hetat ”Kvinnors syn på döden”.

Jag brukar inte räkna män och kvinnor i radioprogram och tidningar – men i detta fall blev det nästan skrattretande många män som travades ovanpå varandra.

Mannen är norm – har inte Kulturradion kommit längre?

PS: För övrigt blev jag nyfiken på Carl-Henrik Wijkmarks bok Stundande natten (har lagt på önskelistan), på Edgar Lee Masters (Spoonriver) och på Sara Teasdale – som jag inte hört talas om förut.

Target Women: Feeding Your Fucking Family

Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt än ett helt – Niezsche

I ”Bookinist” från Nils Holger Moormann hade jag fått plats med det jag läste i augusti. DN:s Pontus Dahlman skriver om fåtöljen och andra bokmöbler.

Under augusti månad läste jag 11 böcker tror jag. Jag hade bara mig själv och familjens två råttor att ta hand om. Arbetade en hel del och var social – men hade varken TV eller Internet.

René Vázquez Díaz Foto: Ordfront

Månaden inleddes med Fredrika i paradis av René Vázquez Díaz. Fick låna boken av min kusin, som köpt och läst den eftersom hon förälskat sig i Kuba. Den är en skönlitterär beskrivning av Fredrika Bremers besök på den karibiska ön Kuba. En fin bok – men jag funderade ideligen på hur mycket som var René Vázquez Díaz författarstoff och vad som var Fredrika Bremers upplevelser och tankar.

Marjaneh Bakhtiari Foto: Ordfront

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari är en rolig bok om en familj som flytt från Iran och hamnat i Sverige. De tror att de är utvandrare – men får snart lära sig att det är invandrare de är. Känns som en film. Påminner lite om Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Om föräldrar som vill bli svenska och barn som vill bli något de inte vet så mycket om. Kanske har barnen någon slags romantiserad bild av ett hemland där allt är bättre än i Sverige.

Sen läste jag Mitt Iran av den persiska Nobelpristagaren (fredspriset) Shirin Ebadi. Intressant att läsa om persiska kvinnors upplevelser av revolutionen, tiden innan revolutionen – och dagens situation. Har tidigare skrivit om Marjane Satrapis seriealbum Persepolis och Azar Nafisis Att läsa Lolita i Teheran.

De båda sistnämnda har lämnat landet och skrivit sina böcker i exil – i Frankrike respektive USA. Men hur gör de som valt att stanna i den muslimska diktaturen? Shirin Ebadi är utbildad domare och har sedan revolutionen först tvingats stanna hemma och sedan accepterats som advokat. Nu engagerar hon sig för journalister som lever under dödshot och för kvinnor och deras familjer som hamnat i kläm med sharian och regeringens tolkning. Shirin Ebadi är påläst. Hon vet hur hon ska använda makthavarnas egna metoder emot dem. Hon kan också sharialagarna… Läs alla dessa böcker. Börja med Persepolis, fortsätt med Att läsa Lolita i Teheran och avsluta med Mitt Iran.

Steget från den persiska juristen Ebadi till den kinesiska juristen Xiao Rundcrantz och hennes bok Röd Åklagare är inte så långt. Böckerna liknar dessutom varandra på så sätt att författarna utelämnat vissa detaljer av hänsyn till de inblandade. Och de handlar inte om äran eller skammen, det handlar om dödsstraff eller inte dödstraff. Xiao Rundcrantz berättar detaljer om den kinesiska ettbarnspolitiken som jag skulle tagit för skrönor om jag läst det i dagpressen. Men jag tror att jag kan lita på det hon skrivit i sin bok. Bland annat om hur hon varit med vid en raid hos en bonde som hade ”för många barn”. Hustrun var återigen gravid och hon skulle skickas på tvångsabort. Hon var i åttonde månaden… Och ja – de tog bort hennes barn och steriliserade henne. 

Sen läste jag Nadia of the Nightwitches av Tom Townsend. Antar att det var en ungdomsbok. Enkelt skriven. Skönlitterär med dokumentär grund. Spännande. Rekommenderas till den som vill läsa lite mer om Natthäxorna på ett lättsamt sätt.

Mitt vågräta liv av komikern Chelsea Handler var intressant på så sätt att här behandlades män på samma sätt som kvinnor brukar behandlas – som förbrukningsvaror. Något man roar sig med en natt – men sedan undviker att stöta ihop med igen. Intressant som sagt – men inget jag kan identifiera mig med. Jag förbrukar inte människor. Dessutom har jag så svårt för hennes supande – och ännu svårare för att hon envisas med att köra bilen när hon är så gott som plakat. Trafiksäkerhet och nykterhet i trafiken är en av mina käpphästar. Det här är en bok jag ger bort utan saknad. Jag skrattade inte ens åt hennes skämt – om det nu var skämt i boken.

margueriteduraswriterparismay211993richardavedon.jpg

Marguerite Duras, Paris, 21 maj 1993

Foto : Richard Avedon

Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll. Den var riktigt bra! Och jag ser fram emot att få läsa den igen –  denna korta och mycket spännande skildring av ett olycklgt par, en blivande älskarinna och en man som skjutit sin unga hustru och hennes älskare. Huvudpersonen är en alkoholiserad kvinna. Hon kör visserligen också bil – men i denna bok känns det mer ”rätt”. Allt är ändå så sjaskigt. Boken är på endast 112 sidor – jag läste den i ett streck. Vacker och hemsk och jag såg allt som i en film. Har den filmats?

Googlade och såg att den blivit film 1966 med titeln 10:30 P.M. Summer. Vet inte om den är bra, men skulle gärna se den om jag fick tillfälle.

Hittills har jag tyckt om allt som Jeanette Winterson skrivit. Mest älskad är Fyrväktaren. Den är som en saga, där historiska skeden vävts in. Den är som Tusen och en natt och en vindpinad udde i havet. Den är en bok som jag vill läsa snart igen. I somras läste jag Passionen. Och om Fyrväktaren är en vindpinad variant av Tusen och en natt, så är Passionen en Venetiansk variant, genombruten av magiska kanaler.

En dag på Skansen hade jag glömt min bok hemma. Det var en grå och regnig dag. Inte många turister. Jag fick låna en bok hos grannen – Brofästet. Läste Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Kände igen texten och kom på att den sänts i dramatiserad form på radion i somras. En tunn bok som jag snabbt läste ut. Lånade August Strindbergs Röda rummet. Så nu har jag äntligen läst den! En bok som vi fick i uppdrag att läsa när jag gick på mellanstadiet. Märkligt – den är inte så lätt för en vuxen person som läser mycket att ta sig igenom. Hur skulle en 11-12-åring kunna läsa den och dessutom kunna njuta?

Nå jag läste och jag njöt. Han är kul han Strindberg. Även om en hel del av innehållet måste gått mig förbi. Mycket var daterat. Men beskrivningen av huvudpersonen Arvid Falks bror var så på pricken. En hemsk människa. Och beskrivningen av en byråkrati som inte fungerar, och av filantropiska damer som förfasar sig över de fattigas osedliga leverne, och beskrivningen av kappvändarna…

Ja, jag rekommenderar den – även om den kan kännas lite tung för den som är ovan vid 1800-talssvenska.

Fick av en arbetskamrat låna en bok om Sofie Sager – den första svenska kvinna som anmält en våldtäkt – eller ett våldtäktsförsök för att vara korrekt. Boken är skriven av Maj Olsen i skönlitterär form, men bygger på historiska källor – bland annat utdrag ur det Sagerska målet. Märklig kvinna. Och beundransvärd. Så modig. Jag är glad över att jag fick göra hennes bekantskap i somras.

Citatet i titeln till detta inlägg kommer från en skrift jag fick på världens längsta bokbord på Drottninggatan i somras. Det är Vetenskap och Folkbildnings skrift Folkvett nr 3 2001. Marianne Rasmuson citerar Nietzsche i sin artikel om ”Intelligent design”.

Hela citatet lyder:

”Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt än ett helt: det uppfattar allt som enklare än det är och gör därför sin uppfattning mer begriplig och övertygande.” och hela artikeln kan du läsa här.

Fler boktips och mer info om Marjane Satrapi och Azar Nafisi.

Ris och Ros om Rosa

Grynet hos Rikard Palm

Grynet hos Rikard Palm

Grynet – som inte är rädd för rosa – praoar hos Rikard Palm på SVT. Bilden härifrån.

feminetik pågår just nu en debatt om färgen rosa. Signaturen lynx berättar bland annat att:

Det är förresten märkvärdig att ens ha rosa till sin hanhund, t.ex. på koppel, kläder och tillbehör, jag har haft något enstaka rosa någon gång. Vissa tycker synd om honom, förnedrande på något sätt, han är ju en pojkhund. En del skojar lite och säger att hundar kan väl vara bögar också förstås och det är inget fel med det.

hund med rosa

Blir hanhundar i rosa mobbade av sina hundkompisar? Eller är det bara människor som mår dåligt av att inte kunna skilja pojkar och flickor åt?

Grynet tar ingen skit

Grynet tar ingen skit

Diskussionen startade med att Petter Lundgren skrev en artikel i tidningen Aftonbladet – Leve det rosa! – om en lågstatusfärg och den urbana medelklassens identitetsprojekt.

Det är en bra och intressant artikel. Petter Lundgren hänvisar till en föreläsning av Fanny Ambjörnsson – som hölls under Centrum för barnkulturforsknings fria föreläsningar på Stockholms universitet, på temat barn och konsumtion.

Hennes föreläsning går att läsa som ett paper i pdf-format – Den rosa overallen.

Fanny Ambjörnsson skriver där bland annat att:

När föräldrarna säger sig försöka undvika rosa på flickor för att rosa både könsbestämmer och förpassar flickor till en gammeldags och förtryckande passivitet, undviks rosa på pojkar för att de inte ska framstå som flickor.

Trots att flertalet föräldrar i mitt material motiverar sin skepsis till rosa med feministiska argument (som att det är förtryckande och fastlåsande för flickor), blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blåa framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat (jfr. Sparke, 1995).

Det faktum att det upplevs som just degraderande och förlöjligande att klä en pojke i rosa antyder dessutom något ytterligare. Man kan nämligen anta att det inte enbart är rädslan att pojken ska framstå som en flicka som ligger bakom dylika känslor. Snarare antyder själva flickigheten även ett möjligt avvikande sexuellt begär – att sonen helt enkelt skulle kunna vara eller bli bög (se t.ex. Segal, 1990, Connell, 1996). Så berättar exempelvis Susanne om en vän vars femårige son är galen i kvinnokläder. ”Han snor gästers högklackade skor i entrén och vill gärna gå i mammas klänningar och det går inte över”, berättar hon. ”Så de har gått till PBU och psykolog och allt. Pappan säger direkt: ‘han är bög, han är bög, vi måste stävja det. Gå in och ändra medan det är tid’.”

Men det är inte enbart föreställningar om sexualitet som, genom nyckelsymbolen rosa, vävs in i föräldrarnas förståelser av genus. Här artikuleras även andra maktordningar i samhället, som kan knytas till klass, etnicitet och möjligen ålder. För medan en av de första 7 orsaker föräldrarna angav till sin skepsis mot rosa var dess associationer till förtryck och begränsning, hänvisade man också så gott som alltid till personligt tycke och smak. Mattias säger, i ett tidigare citat, att han och Stina gillar mer stilrent och enkelt, och därför väljer bort rosa. På liknande sätt förklarar flertalet föräldrar att de själva inte klär sig i rosa och spetsar och därför inte heller vill klä sina döttrar så – att de helt enkelt inte gillar när det blir ”för mycket”.

I Att bli respektabel (1999) diskuterar Beverly Skeggs kopplingarna mellan klass och femininitet. Med utgångspunkt i Bourdieu visar Skeggs hur hänvisning till smak och stil är en central aspekt av hur klass urskiljs och upprätthålls. De engelska arbetarklasskvinnor Skeggs undersökte upplevde hur deras val av kläder, smink och färger ständigt utsattes för bedömning utifrån – hur de, genom att välja vissa kläder framför andra kodades som vulgära, överdrivna och arbetarklass (jfr. Walkerdine, 1997, Ambjörnsson, 2004).

Den jämställdhetsmodell föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus och relationen mellan ”manligt” och ”kvinnligt”. Den är också en sorts identitetspolitisk markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk, medelklass.

Petter Lundgren avslutar sin artikel med: Själv kommer jag hädanefter att klä mig själv och mina två pojkar enbart i rosa. Rosa for president!

Grynet for president!

Grynet for president!

I Historien om rosa och blått skriver Gerda Christenson:

Den 29 mars 1914, kunde oroliga mammor läsa i den amerikanska tidningen The Sunday Sentinel, om hur de skulle klä sina barn enligt könens olika färgkod:
”Om du vill ha färgmarkering på den lilles klädesplagg, så använd rosa för pojken och blå för flickan, om du vill vara traditionell.”

Rosa är alltså inte så självklart för flickor – historiskt sett. Det var ljusblått för flickor och rosa för pojkar – enligt den relaterade artikeln.

~

Amalia Lindegren, Lillans frukost 1866.

Flicka klädd i blått och gräddvitt.

Gerda Christenson letade efter bilder på pojkar och flickor från förr – och hittade mycket riktigt många ljusblå flickor – däremot hade hon svårare att finna de rosa pojkarna.

En rosa triangel på homosexuella män i koncentrationslägren

En rosa triangel på homosexuella män i koncentrationslägren

Wikipedia skriver om färgen rosa att:

Prior to WWII, pink was historically a male colour as an offshoot of red, and pink was chosen not because it meant the wearer was feminine, but because they liked other men.

Den rosa triangeln ser lite mer orange än rosa ut.

Den rosa triangeln ser lite mer orange än rosa ut.

Endast manliga homosexuella märktes ut. Annars hade färgen rosa varit malplacé. Kvinnliga homosexuella brukar inte föredra män. Wikipedia skriver vidare att det inte verkar som som lesbiska kvinnor stigmatiserats för sin läggning – endast en lesbisk kvinna bar en särskild markör – men hennes största ”brott” var att hon var judinna.

Frågan är varför och när rosa blev en flickfärg. Enligt Christenson verkar detta ha skett på 1950-talet. Men varför? Har det med nazisternas markörer att göra? Är det inte en lite långsökt tanke?

Rosa herrskjorta från Opalona för € 45

Rosa herrskjorta från Opalona för € 45

För cirka tio år sedan började det bli populärt bland yngre män att klä sig i rosa skjorta. De gjorde det inte i någon slags protest. Merparten av de rosa männen var varken uttalade feminister eller uttalat homosexuella. Bland dessa män var dessutom färgen en högstatusmarkör – till skillnad från den lågstatusmarkör färgen verkar ha bland flickor och till viss del kvinnor.

Ceriserosa herrskjorta från Tailorstore, för 399 kronor

Ceriserosa herrskjorta från Tailorstore, för 399 kronor

Ekonomitidningar verkar också föredra den rosa färgen. Jag har inte analyserat vad detta kan bero på. Dagens Industri är en av dessa tidningar.

Skulle rosa ha fått en statushöjande effekt i och med att bratsmännen klädde sig i rosa för tio år sedan?

Nej – ekonomitidningarna har varit rosa längre än så.

Dagens industri är rosa

Dagens industri är rosa

I Thailand har färgen inte reclaimats. Onödigt otrevliga poliser får bära klarrosa armbindlar med den tecknade figuren Hello Kitty på.

– Jag valde den här symbolen för att den är rosa och lätt att se. Det här är tänkt att förstärka deras (polisernas) skuldkänslor, förklarar polisen Pongpat Chayaphan.

Nyheten kommer från TT-AFP och stod i DN:s nätupplaga i augusti 2007.

A police officer wears a pink armband featuring 'Hello Kitty

Det står om den i BBC News nätupplaga också.

The New York Times skriver:

Ten of the armbands have been prepared, but so far none have actually been issued, according to an officer who declined to give his name while discussing this sensitive topic.

”After this policy came out, the police are scared,” the officer said. ”It will be very embarrassing to walk around with Hello Kitty on your arm.” It is a step down from the Crime Suppression Division’s official motto: ”When you have no one to turn to, come to us.”

Flicksymboler är inget för stora tuffa poliser. Uppenbarligen något mycket pinsamt. Värre än kroppslig bestraffning kanske?

Att skapa en fanatiker – eller Eurabia

Teskedsordern

Läste ”Hur man botar en fanatiker” av Amos Oz för en tid sedan. Det är en bra, kort, lättläst och ganska rolig bok.

Oz berättar att han själv var en fanatiker som ung:

”Som barn i Jerusalem var jag alltigenom en hjärntvättad liten fanatiker, det måste jag bekänna. Självrättfärdig, chauvinistisk, döv och blind för varje berättelse som skilde sig från den tidens mäktiga judisk-sionistiska berättelse. Jag var ett stenkastande barn, ett judiskt intifadabarn. Det första ord jag lärde mig på engelska förutom ”ja” och ”nej” var faktiskt ”Britter, åk hem!” som vi judiska barn brukade ropa när vi kastade sten på de brittiska patrullerna i Jerusalem.”

Amos Oz

Numera anser han sig vara botad och skulle kunna tänka sig att arbeta som lärare i jämförande fanatism – om det bara fanns en skola med en sådan tjänst.

Amos Oz berättar om en kollega – den israeliske romanförfattaren Sammy Michael – som under en bilfärd pratade med chauffören – en man som ansåg att det är viktigt att judarna dödar alla araber, men istället för att bli arg på denne fanatiker så ställde Sammy Michael några frågor:

”Och vem hade ni tänkt skulle döda alla araber?”

Chauffören sa: ”Vad menar ni? Vi! De israeliska judarna! Vi måste! Det finns inget val, se bara vad de gör mot oss dag efter dag!”

”Men vem hade ni egentligen tänkt skulle utföra jobbet? Polisen? Eller armén? Eller kanske brandkåren? Eller sjukvårdspersonalen? Vem ska göra jobbet?”

Chauffören kliade sig i huvudet och sa: ”Jag tycker att det borde delas rättvist mellan oss alla, var och en av oss skulle döda ett antal.”

Sammy Michael, som fortfarande höll god min, sa: ”Okej, anta att ni blir anvisad ett visst hyreshus i er hemstad i Haifa och att ni knackar på hos den ene efter den adre eller ringer på dörren och frågar: ‘Förlåt min herre, eller förlåt frun, råkar ni vara arab?’ och om svaret är ja, skjuter ni dem. När ni är klar med hyreshuset och just ska gå hem hör ni något från fjärde våningen, det är ett spädbarn som skriker. Skulle ni då gå tillbaka och skjuta barnet? Ja eller nej?”

Det blev tyst ett ögonblick och sen sa chauffören till Sammy Michael: ”Ni är verkligen grym, den saken är klar.”

Och det här är en avslöjande historia, för det finns något i fanatikerns natur som i grunden är mycket sentimentalt och som samtidigt visar brist på fantasi.

Att ingjuta lite fantasi i människor skulle kunna få fanatikern att känna sig lite osäker, det har jag ibland vissa förhoppningar om, även om de är begränsade.”

Så skriver Amos Oz i sin bok ”Att bota en fanatiker” som jag verkligen kan rekommendera.

~

Något liknande skriver Azar Nafisi i sin bok ”Att läsa Lolita i Teheran”.

Boken är självbiografisk. Nafisi studerade några år utomlands, kom hem till Iran – satte stort hopp till revolutionen – men blev som många andra intellektuella besviken över den vändning det hela tog. Fanatiker tog över. Kvinnor skulle bära slöja, först på jobbet – om de arbetade i statlig tjänst – vilket Nafisi gjorde – hon var lärare på universitetet. Nafisi och många andra protesterade i det tysta – så länge som möjligt. Och när de till slut tvingades till huvudduk så lät de den sitta lite slarvigt – så att håret gled fram.

Huvudduken och det fanatiska trycket gjorde att Nafisi sa upp sig från sin tjänst. I många år tjatade hennes vänner på att hon borde undervisa igen. Många studenter behövde henne. Skulle slöjan vara ett så stort hinder – var det inte bättre att dagens ungdom fick höra hennes föreläsningar – kunde inte slöjbärandet vara värt priset?

Till slut låter hon sig övertalas. Hon börjar igen – och har det ganska bra.

Undervisningen störs bara ibland. Men flickorna, hennes studenter, trakasseras på väg in till skolan. Vakter genomsöker deras väskor, där får inte finnas västerländska dekadenta saker. Flickorna får inte vara sminkade. En flicka med ovanligt långa och svarta ögonfransar tvingades att om och om igen tvätta sig – vakterna trodde att hon hade mascara. Rosa strumpor anses också dekadent – trots att de inte syns under kappor och sjalar.

Azar Nafisi vill inte undervisa under dessa villkor. Hon väljer ut ett antal studenter, endast kvinnor, eftersom män och kvinnor inte får träffas privat om de inte är släkt, eller gifta – och med dem har hon litterära träffar en gång i veckan. De studerar förbjuden västerländsk litteratur – sådant som intill helt nyligen gick att köpa, som gick att läsa på universitetet – men som nu är konfiskerat hos de flesta bibliotek och boklådor.

De läser bland annat Lolita och Den store Gatsby – böcker som man också studerat i skolan. Böcker som av vissa ansetts som dekadenta.

Men är inte deras eget liv likt Nabokovs romanfigur – Lolita – instängd i en bur och beskriven utifrån sin fångvaktares syn på livet?

Och beror inte fanatikernas syn på ”de dekadenta” – beror den inte på att de inte har fantasi nog att förstå – att sätta sig in i en annan persons liv, och synen på livet. Om de läste mer skönlitteratur så skulle de kanske förstå.

Men situationen i Iran blir ohållbar – Nazir Afasi beslutar att lämna sitt älskade hem – hon och hennes familj lämnar landet – och de är numera bosatta i USA, där hon undervisar på John Hopkinsuniversitetet i Washington.

~

Marjane Satrapi berättar i sitt seriealbum Persepolis ungefär samma historia som den Azar Nafisi berättar – men sedd ur elevens synvinkel.

Satrapi studerar också utomlands. Hennes föräldrar var först aktiva i revolutionen – men de revolterade mot shahen av Iran – inte till förmån för fanatikerna med ayatolla Khomeini i spetsen. Också Marjane Satrapis mamma kämpar i det längsta mot sjalen.

När Marjane söker till en efterlängtad utbildning – konstakademin i Teheran – blir hon intervjuad av en mulla som ska kontrollera hur religiös hon är.

Hon försöker studera allt hon tror hon ska bli utfrågad om, hon vill framstå som en god muslim – men till slut ger hon upp. Hon kommer ändå inte att på några dagar lära sig allt som hon förväntas kunna – och hon tror på Gud på sitt eget sätt – inte på regimens sätt.

Hon kom in – mullan på skolan hade uppskattat hennes ärlighet.

Efter en tid uppmanas de kvinnliga eleverna att bära en mer heltäckande sjal. Marjane protesterar högt på mötet – det går inte att arbeta i en sjal som hänger över armarna.

Hon kallas till islamiska kommissionen på skolan för att hennes upproriska beteende ska stävjas, men hon har tur – det är den ärliga mullan hon får träffa igen – han försöker övertyga henne om att sjalen är bra – men uppmanar henne samtidigt att designa en som hon tror skulle passa de konststuderande kvinnorna.

Det mesta i seriealbumen kretsar kring hennes eget liv – böckerna är skrivna som en självbiografi.

I början får man veta lite om Persiens/Irans historia. Och här och var får vi veta lite om hennes släktingar och deras öden.

Marjanes morbror ligger på sjukhus – sjukhuset kan inte ge honom den vård han behöver, så familjen vill få ett tillstånd att åka utomlands – i England kan de hjälpa honom – men det tar lång tid att skaffa pass. En vän till familjen är passförfalskare – han lovar att göra ett pass till morbror, så att han kan komma iväg innan det är försent. 

Passförfalskaren gömmer en 18-årig flicka – Niloufar – som är efterlyst – eftersom hon är kommunist.

Två dagar senare upptäcker regimen Niloufars gömställe. Hon anhålls och avrättas. Långt senare får Marjane veta att man inte kan avrätta en oskuld. Och Niloufar var oskuld. Så för att kunna skjuta henne tvingar man henne att gifta sig med en av fängelsevakterna – som våldtar henne. Och sen kan man avrätta henne. Och hur får folk utanför fängelset veta detta? Fängelseledningen skickar en symbolisk hemgift till familjen. Så att de verkligen ska få veta vad som hänt.

Numera lever Marjane Satrapi i Frankrike. Hon kan inte återvända till Iran.

Och hur gick det för morbror? Han begravdes samma dag som hans riktiga pass kom…

~

I Primo Levis berättelse ”Är detta en människa?” – får vi följa författaren under den tid han befann sig i förintelselägret Buna, som ingick som en del i Auschwitz. Och han betonar gång på gång att han inte hatar dem som gjorde honom allt detta.

~

När man sedan läser Suad Amirys bok ”Sharon och min svärmor” är det återigen svårt att förstå varför människor inte förtärs av hat mot dem som varje dag förtrycker dig. Mot de som rycker undan mattan för dig och hånar dig för att du inte kan stå ordentligt.

Och ändå skriver Amiry boken med en stor portion humor. Läs om hur hon anklagas av en soldat för att hon har tittat argt på honom.

~

 

När Bush och Giuliani uttalar sig så vet man inte om man ska skratta eller gråta. Men bra stoff till ståupparna är deras uttalanden i alla fall. 

I DN skriver Andreas Malm om rädslan för att muslimer skulle ta över världen. Att muslimerna redan nu tagit över Europa – och enligt FOX-news har de visst redan tagit över Sverige… En nyligen publicerad bok ”While Europe Slept” som kommit ut på världens största förlag för engelskspråkig litteratur – Random House nominerades till det prestigefyllda priset National book critics circle award. Författaren – Bruce Bawer – har tidigare skrivit om kristen fundamentalism och homosexuellas rättigheter. Därför är det märkligt att han nu pratar om ett Europa som något slags inferno, så här skriver Andreas Malm:

Nu vill han berätta sanningen om Europa.
Värst är infernot i Sverige. Sverige är Europas ”ground zero”. I Stockholm driver muslimska ynglingar runt och ”jagar ut icke-muslimer ur simhallarna”. De ”terroriserar skolor”, ”attackerar brandmän och ambulanser”. Den populäraste t-shirten bland dem bär texten ”2030: då tar vi över”.

Jag har läst lite av det Bruce Bawer  skriver – och han verkar vara en mycket vettig människa. Hittade bland annat en artikel ”Hating America” – där han berättar att han bott i Holland och i Norge – och att han uppskattar europeernas bildningsideal. Här kan man flera språk, man läser flera tidningar och man accepterar samkönade relationer och äktenskap fullt ut. Varför då denna rädsla för muslimer? Och varför dessa lögner om Sverige?

Jag sympatiserar inte med mullornas Iran, lika lite som jag sympatiserar med någon förtryckarregim, eller någon totalitär religion eller filosofi. Men att påstå att muslimska ungdomar jagar ickemuslimer ur simhallarna… Och inte har jag sett någon t-shirt med texten 2030: då tar vi över. Vad leder allt detta hat och denna misstänksamhet till?

Att det är ett jävla liv i Landskronas miljonprogramområden – det vet jag. Men det är lika mycket fattiga serber (serber är oftast kristna), som albaner och bosnier som står för bråken. Det har inget med religionen att göra, utan med fattigdom, arbetslöshet och utanförskap. Och kriminaliteten är hög – men jag har aldrig hört att svenska ungdomar skulle blivit utjagade från Karlslundsbadet i Landskrona – ett mysigt äventyrsbad mitt i miljonprogramområdet. Precis vid fotbollsplanen.

Bruce Bawer skulle behöva läsa lite av Amos Oz och de andra författarna jag rekommenderat här. Tror att han som verkar vara så lyhörd – skulle kunna ta till sig innehållet och tänka om. 

Andreas Malm skriver vidare om Bat Ye’or – en brittisk amatörhistoriker som år 2005 avslöjade att:

Europa finns inte mer. Den euro­peiska civilisationen har, efter planer från EAD, avvecklat sig själv till förmån för en hybrid mellan ­Europa och Arabien: du kanske inte visste det, men du lever i Eurabien.

I Eurabien härskar araberna, som är synonymt med muslimerna. I Eurabien har Europa blivit ”ett appendix till den arabisk-muslimska världen” och de infödda européerna relegerats till dhimmi, den status som islam genom historien påtvingat besegrade folk. Det betyder att européerna ödmjukt måste finna sig i muslimernas lagar och regler: som alla dhimmi-folk måste de ”gå på vänster sida om muslimerna, i rännstenen, och acceptera kränkningar och slag för att inte reta sina muslimska herrar”. 

I en annan artikel skriver Andreas Malm om islamofobin och Sverigedemokraterna. Det är en bra artikel. Läs den här

FOX news producerar en propagandafilm om Rosengård i Sweden…

Ett nytt Mogadishu? Jag har varit i Rosengård flera gånger. Fula hus har de – dumt planerade – eftersom det bildas vindtunnlar mellan de höga husen, men det finns spännande butiker i centrum. Känns som att vandra på en bazaar i Marocko – om man bara kan blunda för den fula arkitekturen på Rosengård.

Men upploppsstämning? Jag förstår inte hur man kan tro att något blir bättre av allt skisnack.

Tyvärr är folk så lättlurade – antar att de som tittar på nyhetssändningar världen över verkligen tror att detta är den sanna bilden av Rosengård, Malmö, Sweden… 

I Sveriges Radios ekosändning kunde man får höra att USA:s försvarsminister Robert Gates läxar upp européerna:

Gates vände sig som han sa ”direkt till europeerna” och vädjade om förståelse för Natos närvaro i Afghanistan.

– Regeringarna i Europa har förstått det. Om Natos insats i Afghanistan misslyckas så är det ett allvarligt säkerhetshot inte bara mot USA utan också mot Europa, sa Robert Gates.
– Men många av Europas invånare tycks inte ha förstått hotet mot den europeiska säkerheten, fortsatte han.

Vad är det då USA:s minister vill med sina hot om att Europa måste vara beredd på ett anfall? Vilka ska anfalla? Och varför? Hur länge ska vi hata och misstro varandra?

Jag blir mer rädd för vad USA kommer att göra med Europa – än vad Afghanistan skulle göra med Europa. Vad jag vet har vi inget otalt med varandra. Men kanske kommer den amerikanska säkerhetstjänsten att plantera ”arabiska” bomber lite varstans – så att vi ska känna oss hotade av de ”otäcka muslimerna”. Nu när vi inte längre ska frukta ryssen. För det där kommunisthotet – det växte jag upp med. Allt handlade om vad kommunisterna (och knarkarna – som ibland var samma hemska okända typer på tunnelbanan) skulle göra med alla fina svenska familjer.

Och nu är det araberna.

I Tyskland på 30- och 40-talet var det judarna.

I USA fram till nyligen var det de svarta.

På 1970-talet var nordvietnameserna ett stort hot mot USA.

Nu är det afghanerna.

Men…

Om den lille fanatikern Amos Oz från Israel kan växa upp och lära sig att inte hata, att till och med skriva en bok om det…

Om universitetsläraren Azar Nafisi från Teheran har förstått att fanatism kan botas med skönlitteratur och en smula fantasi…

Om Marjane Satrapi som barn och som ung kunnat visa ett sådant mod utan våld mot alla moralväktare och sedlighetspoliser som hotade henne i varje gathörn…

Om Primo Levi från Turin, som fördes till något som borde vara hans säkra undergång, men istället blev ett fruktansvärt minne för livet, ett minne som måste berättas, ett minne där vänner dör varje dag, om han inte hatar…

Och om den palestinske arkitekten och författaren Suad Amiry som varje dag utsätts för en förnedring som liknar den som judarna en gång utsattes för – om till och med hon kan förlåta…

Så varför ska rika, vita västerlänningar hata ett litet folk, fattiga mäniskor i en by i bergen – varför tror vi att vi gör gott när vi bombar dem? Varför hatar vi dem? Har de satt oss i koncentrationsläger? Har de hotat oss?

Kanske har byborna brist på fantasi, kanske skulle de behöva läsa lite skönlitteratur, kanske skulle de behöva höra en historia om ett litet övergivet spädbarn på fjärde våningen i ett höghus…

Och kanske har vissa makthavare i väst samma brist på fantasi.

Jag vet inte. Själv tänker jag försöka bota min fanatism varje dag.

DN: ”Sveriges elever får Oz bok

Teskedsorden samarbetar med Amos Oz mot rasism

Dagens bok – ”Du är väl inte fanatisk lille vän?” om Amos Oz bok.

SvD: ”Kompromisser är livet” – om Amos Oz bok.

SvD: ”En Lolita i kamp mot mullorna” – om Azar Nafisis bok

Dagens bok – ”Små fickor av frihet” – om  Azar Nafisis bok.

SvD: ”Satrapi talar allvar med humor” – om filmen som baserats på Marjane Satrapis bok Persepolis.

Sydsvenskans Annika Gustavsson recenserar filmen Persepolis.

SvD: ”Ädelmodiga djur och människans bestialiska natur” – om Primo Levis bok – samt om människans moral.

DN: ”Med blick för mod” -intervju med Michael Nykvist med anledning av bland annat uppsättningen av pjäsen – ”Är detta en människa?”

Dagens bok om Primo Levis ”Är detta en människa?”

Suad Amirys besök inställt. Amiry skulle talat om sin bok ”Sharon och min svärmor” – men fick inte visum till Schengenanslutna Sverige…

Dagens bok om Suad Amirys bok ”Sharon och min svärmor”.

SvD: ”Levande dokumentär om livet i Ramallah”.

Tidningen Expo har flera artiklar om islamofobin i Europa:

Högerextrema bildar europeiskt parti

Demonstration mot islam i Antwerpen

Österrikisk politiker hetsade mot islam

Den här boken verkar spännande: Literature, Partition and the Nation-State av Joe Cleary. Har inte läst den – men såg att Amos Oz’s vän Sammy Michael är nämnd i den.

Pro Life is Anti-Woman

Catholics and other Christians are against abortions – and they’re against homosexuals. Well who have less abortions than homosexuals? 

– George Carlin

Konsten att humla

Missa inte Birgitta Tollans serie ”Konsten att humla”.

Första delen gick den 13 januari och ligger fortfarande ute på 30 dagarsarkivet.

Det är märkligt – trots att jag vet att kvinnors vilkor inom många områden är tuffare än mäns – blir jag lika förvånad och besviken varje gång jag hör om ett nytt fall.

I första programmet presenteras tonsättaren Olga Neuwirth – hör hennes berättelse om de tuffa levnadsvilkoren som elev och yrkesutövare i detta mansdominerade gebit. Man skulle kunna tro att hon berättar om en tidsålder som för länge sedan var förbi. Olga Neuwirth är förövrigt god vän till Elfriede Jelinek och de har arbetat ihop – ett arbete hon berättar om i radioreportaget.

Wiens filharmoniska orkester har haft en policy som varit både sexistisk och rasistisk. 1997 fick man sin första kvinnliga musiker – Anna Lelkes – harpist. 2001 blev för första gången en person med delvis asiatiskt ursprung medlem. Anledningen till den könsseparatistiska och heleuropeiska sammansättningen ansågs ligga i att man då upprätthöll en högre kvalitet på sin orkester. Kvinnor i orkestern kan orsaka svartsjuka och bråk – enligt Hans Novak som varit orkesterns andre violinist.

Ett tag höll man auditions helt bakom skärmar – men upphörde med det – då man en gång upptäckte att den musiker man valt var japan – detta skulle förta intrycket av att orkestern skulle vara från Wien…

Detta kan man läsa om i en artikel skriven av William Osborne: ”Blind Auditions and Moral Myopia”.

År 2005 fick en kvinna för första gången äran att dirigera Wienerfilharmonikerna – Simone Young heter hon – hon hade redan en lång meritlista när hon som gästdirigent tilläts kliva upp på pulten. Detta skedde tre år efter att amatördirigenten och tidningsmagnaten Gilbert Kaplan ”dirigerat” musikerna. Jag hörde honom på konserthuset i Stockholm några år tidigare (1987) – och – ja – han var en passionerad Mahlerälskare – men dirigent? Wiens filharmoniska orkesters nålsöga av kvalitetskrav lyckades han tydligen tränga sig igenom – några år innan en kvinna med gedigen utbildning hade accepterats…

Kvalitét? Eller pengar som pratar? Eller är det bara stumpen det hänger på – igen?

J. S. Bach’s Air spelas av den filharmoniska orkestern för kvinnliga musiker i Wien (som inte är en integrerad del av den manliga orkestern). Dirigent: Izabella Shareyko.

Fler artiklar om Wiens manliga bastion:

Women and the Vienna Philharmonic av Hyde Flippo. Där jämförs andelen kvinnor i förhållande till män i några orkestrar världen över. Artikeln har några år på nacken – men är ändå intressant. Jag hittar inga aktuella siffror på andelen kvinnor.

Boys Club as Orchestra: The Wiener Philharmonic Interview – en översättning från tyska till engelska, av en intervju gjord för tyska radion.

Tack till Henrik för tipset om Konsten att humla.