Judas – Jesus smartaste lärjunge?

Judasevangeliet – som legat och torkat sönder i ett bankfack i 17 år.

Jag lyssnade på Människor och tro på P1. Ett av mina favoritprogram faktiskt. Kanske man inte skulle tro – med tanke på att jag inte är reigiös. Men jag tycker att religioner och frågor om religioner är spännande. De är en del av kulturarvet. Och alla religioner är tätt sammanflätade.

Religioner och kulturer har alltid påverkat varandra. Folk har rest långt. Man har vandrat och färdats över stora hav. Vikingarna arbetade länge långt bort från sina hem – både i det moriska Spanien (Iberiska halvön) – och Mindre Asien – nuvarande Turkiet. Och de tog intryck.

Spår av Gilgamesheposet är lätt att hitta i Bibeln. Och Bibeln – vad är det? Ett evigt ommöblerande av texter – skrivna av olika författare under vitt skilda epoker.

Ibland har vissa manuskript ratats – ibland har de tagits till nåder igen.

Susanna och gubbarna, målad av Artemisia Gentileschi 1610

Några av dem – bland annat de Apokryfiska böckerna – är mer kända än andra – de som hela tiden stått i någon av de godkända Biblarna. För visst har ni hört om Joakim uti Babylon – hade en hustru Susanna? Och nog har ni sett minst en målning som avbildar händelsen då de två gubbarna smyger på henne – för att snart hoppa fram och försöka våldta henne?

Då och då hittar man gamla undangömda manuskrip i grottor i öknen. Vissa är rena falsarier. Vissa är äkta – men kommer i små, små bitar – eftersom bönderna och de fattiga herdarna får så lite betalt – och gamla manuskript och annat som kan hittas vid gravplundringar ger en större inkomst än den som jordbruk och boskapsskötsel i torra klimat ger. Säljer man en bit i taget -som visar sig  vara äkta så ger det mersmak – både hos samlare och forskare och museer. Små bitar trissar upp priserna.

Att sedan oseriösa mellanhänder ytterligare fuskar, mörkar och skarvar i – gör inte saken bättre för de forskare som eventuellt är seriösa. De som verkligen vill veta om det finns mer som skulle kunna fogas till historien om Jesus och hans lärjungar.

Fragment från Maria Magdalenas evangelium.

Maria Magdalenas evangelium hittades för lite mer än hundra år sedan – men publicerades inte förrän 1983. Sidorna är bitvis fragmentariska och vissa sidor fattas helt. Dessutom kan man tvista om tolkningen. Vissa gamla skrifter är på grekiska. Jesus talade arameiska – men många av Jesussällskapen talade koptiska. Detta beror bland annat på att de kristna förföljdes av romarna – och Palestina var ett romerskt protektorat. Så många kristna flydde till Egypten – där det talades en blandning av gammal egyptiska och grekiska – koptiska.

När de kristna fått fotfäste i Egypten började de i sin tur förfölja ”hedningarna”. Alexandria var en kulturell smältegel där flera religioner och kulturer levde sida vid sida.

År 346 grundades det första kristna klostret i Alexandria. År 391 beordrade kejsar Theodosius att alla hedniska tempel skulle förstöras, det vill säga även ”Museion” – eftersom det var ett tempel helgat åt muserna – Museion var Alexandrias stora forskningscentrum, med bibliotek och undervisning.

Påven Theofilos av Alexandria var den som utförde ordern. Troligen förstördes inte alla bibliotek på en gång, med tanke på att Hypatia arbetade vid forskningscentret. Theofilus är den som står bakom förstörandet av Serapeum. År 415 kastade sig en grupp kristna över Hypatia, släpade henne till en byggnad som gjorts om till en kristen kyrka, skar av henne allt kött och brände kroppsdelarna.

Mer om Hypatia och Alexandria här.

Det koptiska språket är fortfarande den koptiska kyrkans officiella språk – men som talspråk dog det ut för flera hundra år sedan. Kopterna i Egypten talar idag arabiska.

Sten med koptiska inskriptioner.

 

Tomasevangeliet hittades 1945 i Nag Hammadi i Egypten.

Tomasevangeliet skiljer sig från de fyra evangelier vi är är vana att läsa i Nya Testamentet. Här berättas inget om Jesu liv – eller hur han såg ut. Man får läsa Jesu ord – och Jesus verkar mera vara en vishetslärare än en messias. ”Evangeliet finns mitt i bland oss – och den som söker han ska finna”. Den framväxande kyrkan tog därför avstånd från Tomasevangeliet.

 

En sida ur Judasevangeliet

Judasevangeliet ger en annan bild av Judas än vi är vana vid. Judas har alltid stått för den som  sålde sin vän för 30 silvermynt. Den som förrådde Jesus med en kyss. Den som sitter längst ner i inferno och straffas för sitt stora brott.

I Dantes Inferno hittar man Judas längst ner – i den nionde kretsen:

Nionde kretsen: Förrädarna mot sina nära och vänner är fast till knäna i en frusen sjö, landsförrädarna till midjan, förrädare till sina gäster till halsen och de som förrått sina mästare är helt infrysta i Cocytos is. Judas, Brutus och Cassius tuggas levande av Satan som är fast i sjöns mitt. Illustration av Gustave Doré

Men i Judasevangeliet står något som känns som en förklaring för mig; Var det inte meningen att Jesus skulle dö för våra synder? Var det inte Gud som bestämt att Jesus skulle korsfästas? Var inte Judas endast Guds redskap?

Enligt detta evangelium var Judas den som stod Jesus närmast. Dessutom verkar flera av de övriga lärjungarna vara lite tröga. Judas var den smartaste – den som Jesus anförtrodde uppdraget att befria Jesus från hans kött.

Att lärjungarna var lite tröga kan man även läsa i de fyra evangelier som finns med i Nya Testamentet. När kvinnorna får veta av ängeln att Jesus är uppstånden tror inte de manliga lärjungarna på dem. Varför skulle ängeln och Jesus visa sig för kvinnorna först?

Kvinnorna vid Jesu grav, Julius Kronberg 1893

Läs Lukas kapitel 24 alla verserna. Här är några:

Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra.

Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder.  Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.

Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.

Senare fortsätter Lukas att berätta om att lärjungarna träffar Jesus på vägen, men de känner inte igen honom:

Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!

Tomas tvivlaren petar i Jesu sår. Målning av Michelangelo Merisi da Caravaggio år 1600.

Och när Jesus kommer till lärjungarna tvivlar Tomas. Han vill se om Jesus är stigmatiserad och stoppar in handen i såret på Jesu bål.

~

I radioprogrammet Människor och tro – som jag inledde detta inlägg med – pratar de bland annat om detta Judasevangelium (ca 20 minuter in i programmet). Och de intervjuar den svenske översättaren Jörgen Magnusson – som är blind. Han berättar hur han gjorde när han läste manuskripten. För mig var det ett bonusmaterial – att få veta hur man som blind läser texter som inte är inlästa – och som inte finns som punktskrift.

Judasevangeliet: Text, budskap och historisk bakgrund. Utdrag ur boken på Arcus Förlags hemsida. Finns att köpa bland annat på Adlibris och Bokus 

BBC News: Judas ‘helped Jesus save mankind’

AB: Jesus bäste vän – Judas

AB: Judas förhållande till Jesus byggde på önskan om makt och framgång. För Judas var makt och pengar viktigast, viktigare än Gud och hans kärlek, sa påven i sitt påsktal på långfredagen. (2006)

DN: Nytt ljus på Judas (2006)

DN: Fynd och fusk om Judas. Författaren Lars Anderssons essä och boktips.

En av de böcker Lars Andersson nämner – Fiktioner av Jorge Luis Borges finns både på Adlibris och Bokus. Jag har inte läst den – men lagt den till min önskelista.

Fynd och fusk av Per Beskow är tillfälligt slut – både på Adlibris och Bokus. Jag har lagt den på min bevakningslista.

THE GOSPEL OF JUDAS Translated by Rodolphe Kasser, Marvin Meyer, and Gregor Wurst, in collaboration with François Gaudard – pdf-fil

Roger Pearse har skapat en sida om arbetet med Judasevangelierna

National Geographics sida om Judasevangeliet är mycket svår att läsa. Grå text på kornblå bakgrund. Det är NG som var först med en engelsk översättning.

 National Geographic: Bilder på Judasevangeliets originalblad

När verkligheten överträffar WoW

 

WoW – World of Warcraft. Miljöerna är fantastiska. Ibland önskar man att man kunde besöka någon av platserna – tex denna.

 Eller denna… Men vänta – detta är ju inte WoW.

 Är det inte en människa på denna bild?

Naica Crystal Caves ligger i norra Mexico – nära en stad som heter Chihuahua och sträcker sig under gränsen till USA – österut mot San Antonio.

 

Film från kristallgrottan.

Och ett powerpointbildspel.

 

Datamaskiner var bättre förr…

 

De var snyggare – som Blaise Pascals räknemaskin från 1642…

 

…och Charles Babbages differensmaskin – skapad efter de ritningar han utförde på 1820-talet, tillsammans med Ada Lovelace.

Lovelace utvecklade världens första datorprogram. Programspråket Ada är uppkallat efter henne. Tråkigt att man använde förnamnet – och inte efternamnet – vilket annars är brukligt då manliga uppfinnare lånar ut sina namn. Att Lovelace skulle vara ett för långt namn håller inte. Pythagoras, Pascal och Celsius är också långa namn.

Artiga – som fotofirman Apports brevskrivande datamaskin…

JAG ÄR EN DATAMASKIN SOM INTE FUNGERAT RIKTIGT BRA NÅGRA DAGAR. JAG VILLE DÄRFÖR MEDDELA DETTA SAMT BE OM URSÄKT FÖR DRÖJSMÅLET OCH HOPPAS PÅ DIN FÖRSTÅELSE.

Det enda aber man kan ha är att det ser otrevligt ut när man råkat peta på caps lock. Fast det kanske är en av de tokigheter som den ber om ursäkt för. Datamaskinen har ju inte fungerat riktigt bra den senaste tiden. Samtidigt får versalerna fram datamaskinens metalliska röst på ett alldeles ypperligt sätt. Kanske ska ändå versalerna vara där.

Och hade oändliga möjligheter – som professor Balthazars underbara datamaskin…

Dessutom fick brukarna röra på sig – som här vid Eniac – skapad 1943-46 av John Mauchley – fysikprofessor vid University of Pennsylvania tillsammans med doktoranden Presper Eckert.

Pruttbluff

Flatulens är ett utsläpp av en blandning gaser ur anus. Denna blandning består till största del av kvävgas. Metangas och vätgas finns också med i utsläppet och till skillnad från kvävgas är dessa antändningsbara – vilket gör att även flatulensen är antändningsbar. Flatulens uppstår då anus utsätts för tryck. En flatulens uppstår i tarmarna, främst under jäsning av mat. Det karakteristiska ljudet betingas av att ringmuskeln vibrerar. På grund av att flatulensen ofta innehåller små mängder svavelhaltiga gaser, till exempel svavelväte, upplevs lukten ofta som en odör.

Källa: Wikipedia

På en infraröd filmupptagning uppfattas värme som något ljust och kyla som något mörkt. På filmen ser man en svart gas – en iskall gas.

Mina fisar brukar vara fisljumma – omkring 37 grader Celsius. Detta borde leda till att filmen visar en ljus gas.

Signaturen wbeaty visar i en film på Youtube att fisfilmen är en hoax – en bluff:

”Freeze spray” is cold and looks black under FLIR thermal camera. But propane is invisible. (Propane and methane are basically the same to thermal cameras, in the 3-micron long-IR spectral region.) ”Thermal Eye” camera TSC by L3/Raytheon

Le Pétomane, artistnamn för Joseph Pujol, född 1 juni 1857 i Marseille, Frankrike, död 1945; fransk underhållningsartist.

Han framträdde på Moulin Rouge i Paris åren 1892-1895. Han hade en synnerligen ovanlig show, som beskrevs som ett extraordinärt musikaliskt anus. (Hans artistnamn var en slags ordlek på det franska ordet ”péter”; att fjärta).

Han besatt en fenomenal förmåga att kunna släppa väder – inte bara kunde han framföra enkla melodier, utan han kunde också blåsa ut ett ljus med sin bakdel samt imitera kanoneld, marscherande trupp och åskväder. Ett annat populärt inslag var när han lät som jordbävningen i San Francisco 1906.

Text och bild Wikipedia

The World’s Best FLOG (Flatulence Blog)

Sarah Silverman gillar fisar och bajs – I pooped.

Det uppfattas i många kulturer som pinsamt att flatulera (släppa sig), och det är ofta tabu. Fenomenet används också flitigt av komiker, vilket av vissa människor upplevs som dålig eller omogen humor.

Källa Wikipedia

Min humor är så dålig att den stinker. Den luktar skämt…

Jag älskar Sarah Silverman

Alla älskar dock inte en fis – denna gick ända upp i Arbetsdomstolen.

How many cannibals can your body feed?

 

10 kannibaler – det var inte illa…

Det får du veta i detta test.

1 Feet = 30.48 cm.

Om du tycker att det är jobbigt att konvertera dina centimetrar – använd denna konverterare.

Frågan är om man räknat med att dessa 10 kannibaler ska äta pasta eller potatis till – eller om min kropp skulle utgöra hela måltiden. Och om det skulle röra sig om kannibaler som sitter och petar i maten – eller om det handlar om riktiga matvrak…

Tidigare inlägg om kannibalism.

Bögdelfiner och andra

Ibland hör man religiösa personer säga att homosexualitet är fel – eftersom det är emot naturens lagar. En man och en kvinna får barn – därför är det rätt att de har sex – medan två personer av samma kön inte kan få barn – alltså är det fel.

Mot naturens lagar?

Hur menar de då?

När en brinnande buske helt plötsligt börjar tala och ger bort stentavlor med lagar som alla rättrogna ska följa? Är det mot naturens lagar?

När en man stöter med en stav i marken och en jätteflod plötsligt delar sig och en stor grupp människor kan gå torrskodda över till en andra sidan – men när nästa grupp vill över så blir floden som vanligt igen. Är det mot naturens lagar?

När någon väcker ett ruttet lik som heter Lasarus till liv. Och liket får en massa sjukhus i Sverige uppkallade efter sig (lasarett). Är det mot naturens lagar?

Ja – det finns mycket i religionen som är emot naturens lagar – och ändå vill de religiösa att vi ska tro på det – och inte alls ifrågasätta det onaturliga i att jorden skulle ha skapats för några tusen år sedan – och inte är så gammal som de flesta forskare hävdar.

Och om nu sex ska leda till barnalstrande – så får vi väl förbjuda alla preventivmedel igen. Och dessutom förbjuda infertila par i alla åldrar att idka könsumgänge.

Ett annat argument mot homosexualitet är att så gör inte djur…

Hrm… Jag måste harkla mig lite.

Visserligen håller hundar på att para sig – med allt – inklusive människoben, filtar och gosedjur. Man kan ju skylla på att de är onaturliga, domesticerade och inte gör som de skulle gjort om de levt i naturen. De liksom alla djur på djurparkerna.

Finns att köpa på Amazon.com, Adlibris och Bokus

Som pingvinerna Silo och Roy på New Yorks Central Parks Zoo- två manliga pingviner som envisades med att ruva en sten tillsammans. Så småningom gav man dem ett ägg. En flickpingvin – Tango – kläcktes och de uppfostrade henne tillsammans – som två goda pappor. Det skrevs en bok om familjen – en bok som säljs på NY Zoo.

Men så småningom övergav Silo Roy för en annan – Scrappy – hona från Kalifornien.

Nå – så då var det väl djurparkens fel att dessa pingviner blev bögar?

I så fall har även Pildammsparken denna märkliga inverkan på djuren – trots att de där lever helt fria.

För några år sedan levde ett par svarta svanhannar ihop – far och son – och de adopterade ett gåsägg – som de ruvade och tog väl hand om. Bögsvanarna är döda – men för ett år sedan skrev DN om ett par gravänder – två män – som i samma park lever ihop och jagar bort alla som närmar sig – trots att de där har god tillgång på honor. Sydsvenskan berättar också om Pildammsparkens bögfåglar – gravänderna håller ihop för livet.

Hur gör djuren i den ”riktiga” naturen? Den som ligger långt bort från både djurparker och andra parker i städerna?

Har de homosexuella relationer med varandra?

Nej inte djur på TV:s censurerade naturfilmer. Men vilket arbete klipparna har lagt ner på alla otäcka djur som snuskar sig i naturen – med FEL kön!!

Inser de inte att det är emot naturens lagar?

Fredrik Hedlund skriver i DN att homosexuella kontakter är vanliga i djurriket. Han citerar Petter Böckman :

Kyrkan har jobbat väldigt intensivt för att bekämpa homosexualiteten. Allt som har med homosexualitet att göra har blivit undertryckt genom hela medeltiden. Därför var det ingen som vågade säga högt att det fanns djur som var homosexuella. Det var ett av flera säkra sätt att hamna på bålet på den tiden, säger Petter Böckman, zoolog och ansvarig för innehållet i utställningen ”Mot naturens ordning?” på Naturhistoriska museet i Oslo, Norge.

Utställningen har pågått sedan oktober förra året och den har väckt en viss uppståndelse i Norge.

–  Det har varit några individer från frikyrkorna som har gått ut väldigt hårt, men i övrigt har det faktiskt blivit mindre uppståndelse än vad vi räknade med, säger Böckman.

Utställningen baseras till stor del på den amerikanske biologen och forskaren Bruce Bagemihls arbete. Under nio år gick han igenom den samlade vetenskapliga litteraturen om djurens sexualitet och han fann att homosexuella kontakter var beskrivet hos mer än 1.500 arter och hos 500 av dem var det mycket väldokumenterat. Det handlar om många av jordens mest magnifika djur.

 

Bruce Bagemihl har skrivit boken  Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity – den finns bland annat på Amazon.com, på Adlibris och på Bokus.com. Efter att boken första gången publicerats vågar forskare gå ut med vad de hela tiden vetat – men inte riktigt vågat presentera. Homosexualitet i djurvärlden har inte varit rumsrent. Homofober finns överallt och heteronormen är lika stark i forskarvärlden som i resten av samhället.

I tidningen Aftonbladets artikel ”Delfiner riktiga snuskhumrar” citeras forskaren Hillevi Ganetz:

– Naturen är egentligen jättepervers på ett positivt sätt. Det är vanligt med partnerbyten hit och dit och gärna med djur av samma kön, säger Hillevi Ganetz, som är forskare vid Linköpings universitet.

Men i naturfilmerna är det heterosexuella relationer och ett förskönande av kärnfamiljen som man föredrar att visa.

I en DN-artikel berättar Hillevi Ganetz mer om sin forskning:

Hon anser att naturfilmerna bidrar till att befästa könsroller och rådande moralvärderingar i samhället.
– De här filmerna är till exempel ofta inriktade på kärnfamiljen som norm. Djuren skildras i termer av mamma-pappa-barn. Och pappan, hanen, är ofta den överordnade.

Skildringarna av lejonen på de afrikanska savannerna visar detta tydligt, fortsätter Hillevi Ganetz.
– En lejonfamilj lever ihop under lång tid och kan bestå av upp emot tolv medlemmar. Den kallas då en flock. Men en älgko och en älgkalv som vandrar tillsammans under ett år betraktas som en familj.
– Visst kan det kännas märkligt att kalla en flock lejon för en familj, men jag ser ett värde i att utmana gängse föreställningar om vad som är en familj och hur den lever.

Det här är en ganska dålig film om homosexualitet i djurvärlden. Det mest störande är speakerns upphetsade röst. Låter som om han talar om något övernaturligt – något som strider mot naturens lagar – och som hetsar upp honom till bristningsgränsen. Dessutom är bildkvalitén dålig. Filmen som lagts in är rätt suddig. Önskar att jag hittat någon bättre.

Här verkar de ha använt en annan berättare – men både ljud och bild är dåliga i detta klipp om homosexuella delfiner – tyvärr.

Djurrikets sexuella mångfald intressant artikel i Forskning och framsteg.

Tomas Tobé – årets homo – helt enligt naturens lagar.

…och tänk på alla de djur som aldrig parar sig – trots att de kanske bär på jättefina anlag. 80-95 % av alla sjölejon ute i naturen fortplantar sig aldrig. Undrar om Gud kommer att straffa dem för detta onaturliga beteende?

Optisk villa

Titta koncentrerat på denna bild en stund så kommer du till slut att se en giraff.

Otroligt – men sant!

Tack Hanna för tipset..

Ytterligare ett klargörande

Och detta är en hälsning från Martin…

Som är trött på att folk inte kan skilja pilfink från gråsparv.

Upprörande! anser vi här på Besserwissrarnas Förbund.

     

Till vänster en pilfink, till höger först en gråsparvshane, sen en gråsparvshona. Klicka på bilderna, se skillnaderna och glöm aldig vad du sett – varnar ornitologen Martin (och jag som själv inte är så bra på småfåglar nickar instämmande) – glöm aldrig att en pilfink har mörkbrunt huvud och svart fläck på kinden, en gråsparvshane har grått huvud, medan honan har ljusbrunt huvud – men ingen svart fläck på kinden!

Bilderna är som vanligt från Wikipedia där man kan läsa att:

Pilfinken är 139-155 mm lång, med ett vingspann på 20-22 cm och väger 20 gram.

Den skiljer sig från gråsparven genom att pilfinken har en stor svart fläck i det vitaktiga på tinningen. Den är också rödbrun på hela ovansidan av huvudet (gråsparvhannen har ett rödbrunt band runt huvudet). På ovansidan är pilfinken fläckig i rödbrunt, svart, gulbrunt och grått. De mellersta vingtäckarnas spetsar bildar ett vitt band. Strupen är svart. Näbben är konisk och ganska grov. Övernäbben har en liten inskärning bakom spetsen och invikta kanter. Munvikarna har tydliga borsthår.

Gråsparven är en kraftig och något undersätsig tätting. Den är något större än den närbesläktade pilfinken. Gråsparven utmärks särskilt av sitt stora huvud och den kraftiga, koniska näbben. Gråsparven är ungefär 14-16 centimeter lång från näbb till stjärt. Vingarna är 71-82 millimeter långa och vingspannet är 21-26 cm. Den väger ungefär 30 gram och båda könen är ungefär lika stora. Deras fjäderdräktsmönster skiljer sig dock tydligt åt och i motsats till pilfinken kan könen lätt urskiljas. Hanen är betydligt mer kontrastrikt tecknad än honan. Den adulta hanen har grå hjässa, chokladbrun nacke och huvudsidor, svart eller mörkgrå strupe samt svart haklapp som sträcker sig ned på övre delen av bröstet. På hösten efter ruggningen är haklappen dock täckt av ljusa fjäderbräm och den helsvarta haklappen främträder först på vårkanten på grund av slitage av fjädrarna. Kinderna och undersidan är grå till vitaktiga, beroende på underart (se nedan), medan ryggsidan är brunfärgad med längsgående mörka streck. Under vintern har den en tydligt blekare fjäderdräkt och betydligt mindre svart på bröstet.

Honan är oansenligare än hanen och mattare brunt, men mycket fint, tecknad. Hon är färgad i smutsbrunt och ljusgrått med ett beigegrått bröst, gråbrunt huvud och saknar hanens bruna nacke och svarta strupfläck. Ovansidan är ljust gråbrun, ryggen randig i svartbrunt och gulbrunt. Det gråbruna huvudet har ett ljust ögonbrynsstreck, som är tydligt framför allt bakom ögat. Näbben är gulaktig, men skiftar färg till svartgrå under häckningstiden.

I alla dräkter har den ett tydligt vitt främre vingband medan de bakre vingbandet endast är antytt. I stadscentrum och industriområden är fjäderdräkten oftast mycket mindre kontrastrik, till följd av miljöförstöring. Relativt ofta uppträder individer med genetiska färgavvikelser, främst partiell leucism.

Ungfåglar ser ut som honor. De är endast något ljusare och gulare färgade. De förblir igenkännliga på den gulaktiga näbbvalken ännu några dagar efter att de blivit flygga.

Allt material från svenska Wikipedia.

Sveriges Ornitologiska Förening om Pilfink.

Sveriges Ornitologiska Förening om Gråsparv.

Och glöm inte heller att den som äter som en sparv – är ett riktigt matvrak. Småfåglar äter ofta fyra till fem gånger sin egen vikt i föda varje dag…

Ett klargörande!

          

Titta noga på bilderna – klicka på dem så att de blir större – gå in på Wikipedias sida – där jag lånat bilderna. Studera kanadagåsen till vänster och den vitkindade gåsen till höger – visst liknar de varandra – men omöjliga att skilja åt är de inte.

Om kanadagåsen (från Wikipedia)

Kanadagås är den största och mest långhalsade gåsen som häckar i Europa med en längd på mellan 90 till 105 centimeter, ett vingspann mellan 1,6 och 1,8 meter och en genomsnittlig vikt på 4 500 gram, men de kan väga upp till 5 500 gram. Könen och åldrarna är lika. Huvud och hals är svart med en vit fläck på strupen. Näbben och fötterna är gråsvarta. Bröstet är ljust. Buken och kroppssidorna är beigebruna med tydliga tvärband. Vingovansidan och ryggen mörkare gråbrun. Under- och övergump vit och stjärten svartgrå.

Om den vitkindade gåsen (från Wikipedia)

Vitkindad gås misstas ibland hos gemene man för kanadagås (Branta canadensis) men den är klart mindre. Den har en längd på 58 – 70 cm och ett vingspann på 120 – 142 cm och är en kompakt gås, som till formen påminner om prutgås (Branta bernicla), med en ganska kort hals, runt huvud och liten näbb som är svart. Dess ben är mörkgrå. Huvudets sidor är vita precis som hos kanadagåsen men den vitkindade gåsen har även en vit panna vilket resulterar i ett svart streck som går mellan näbbroten till ögat. Vissa har en gul ton i huvudteckningen. Hjässan, nacken, halsen och bröstet är svart i stark kontrast till den vita buken. Vingarna är ljusgrå med mörkare arm- och handpennespetsar. De övre armtäckarna är bandade i svart, grått och lite vitt vilket ger den stående fågeln en tvärrandad översida. Ryggen är mörkgrå, övergumpen svart och undergumpen vit. Stjärten har samma teckning som kanadgåsens, det vill säga vit med ett brett svart ändband. Adulta fåglar har tydliga ljusgrå vertikala ränder på kroppsidan medan de juvenila fåglarna är mer otydligt gråvita.

–

Kanadagåsen är alltså stor – mycket stor – Sveriges största – och brun på ryggen – medan den vitkindade gåsen är ganska liten och har en gråsvart rygg. Inget brunt alls.

Om kanadagås på Sveriges Ornitologiska Förenings sida.

Om vitkindad gås på Sveriges Ornitologiska Förenings sida.

Jag får ganska många frågor varje sommar om ”kanadagässen” på Skansen – som alltså inte är kanadagäss – utan vitkindade gäss. Och allt vore väl frid och fröjd om det räckte med en försiktig korrigering från min sida – jag vill ju inte genera besökarna – det är pinsamt att upptäcka att man har fel.

Men – när besökarna inte tror mig utan argsint menar att detta är kanadagäss och att de inte har här i Sverige att göra – åk hem till kanada med er…

Ja – då blir man lite trött.

Dessutom har kanadgässen funnits i Sverige mycket längre (inplanterades i Blekinge på 1930-talet av Bengt Berg) än de vitkindade gässen – vilka väckte sensation (1971) när några började häcka på Gotland istället för på Spetsbergen.

Men jag antar att alltihop är Kanadas fel…

Det är stumpen som avgör…

För en tid sen var jag på fest. Pratade med Pernille. Hennes karl hade ännu inte dykt upp – han firade med grabbarna. De hade hållit på sedan någon gång på eftermiddagen. Hon var synbart irriterad.

Så småningom dök han emellertid upp. Han hade svårt att dölja sin stolthet. Hade valts in i Par Bricole – ett Bellmansälskarsällskap.

– Jaha – så du älskar Bellman sa jag.

– Ja, jo – han var ju bra.

Det visade sig att han inte visste så mycket om Bellman – men vad gjorde det – han hade valts in. Och han var stolt.

– Vad gör ni där på Par Bricole? Leker ni 1700-tal?

Han var inte klädd i någon stilig stass av 1700-talssnitt nu, bara en vanlig frack och så hade han en liten tratt i gul metall hängande i ett band om halsen. Jag associerade annars Par Bricole med Gustafs skål – de verkar ha kul. Träffade en kul och galen tjej i somras – som jag arbetade med – hon var med i Gustafs skål. Verkar vara ett sympatiskt sällskap.

Men nej – Par Bricole leker inte 1700-tal. De sjunger. Och de är bara män.

– Och vilka väljs in – ska man inte vara extremt intresserad av Bellman om man är med där?

Pernilles karl var på kanelen – och ljudnivån var hög på festen – så jag uppfattade inte riktigt vad han sa. Det lät som om han sa: ”Det är stumpen som avgör” – och förvisso stämmer det. Det är stumpen som avgör. Och så ska man ha två vänner som kan rekommendera en – men som sagt – stumpen är avgörande.

I manliga sällskap är det inte snillet, inte utbildningen, inte erfarenheten som avgör – det är stumpen. De har praktiserat könskvotering så länge de har funnits – och har tänkt fortsätta med det så länge de finns. Vill Bellman-intresserade (eller möjligen Anna-Maria Lenngrenintresserade) damer träffas i hemliga sällskap och sjunga hela dagarna – eller recitera ironiska 1700-talsdikter – så får de bilda egna könskvoterande (eller blandade) sällskap.

Samma sak gäller Riddarhuset – inga kvinnor in i direktionen där inte. Finansmannen Gustaf Douglas ska dock ha en eloge för sitt mod och sin motion. För 100 år sedan fanns det modiga män som vågade föreslå kvinnlig rösträtt också. De röstades länge ner – och hånades. All heder åt modiga människor.

De flesta universitet och bibliotek har numera öppnat sig för kvinnor – de har slutat med sin manliga könskvotering där. Det är bara bland professorer som könskvotering fortfarande tillämpas. Och i spexen – där får tjejer bara vara med om de kan sy kläder, koka kaffe och sminka killar – inte stå på scenen – men i Lund finns Boelspexarna. Vet inte om de har manliga kaffekokare, skräddare och sminkörer.

Glöm inte heller männen i Nobelpriskomittén – de väljer helst snillen med stump. Manliga snillen går före kvinnliga.

Det är stumpen som avgör…