De var snyggare – som Blaise Pascals räknemaskin från 1642…
…och Charles Babbages differensmaskin – skapad efter de ritningar han utförde på 1820-talet, tillsammans med Ada Lovelace.
Lovelace utvecklade världens första datorprogram. Programspråket Ada är uppkallat efter henne. Tråkigt att man använde förnamnet – och inte efternamnet – vilket annars är brukligt då manliga uppfinnare lånar ut sina namn. Att Lovelace skulle vara ett för långt namn håller inte. Pythagoras, Pascal och Celsius är också långa namn.
Artiga – som fotofirman Apports brevskrivande datamaskin…
JAG ÄR EN DATAMASKIN SOM INTE FUNGERAT RIKTIGT BRA NÅGRA DAGAR. JAG VILLE DÄRFÖR MEDDELA DETTA SAMT BE OM URSÄKT FÖR DRÖJSMÅLET OCH HOPPAS PÅ DIN FÖRSTÅELSE.
Det enda aber man kan ha är att det ser otrevligt ut när man råkat peta på caps lock. Fast det kanske är en av de tokigheter som den ber om ursäkt för. Datamaskinen har ju inte fungerat riktigt bra den senaste tiden. Samtidigt får versalerna fram datamaskinens metalliska röst på ett alldeles ypperligt sätt. Kanske ska ändå versalerna vara där.
Och hade oändliga möjligheter – som professor Balthazars underbara datamaskin…
Dessutom fick brukarna röra på sig – som här vid Eniac – skapad 1943-46 av John Mauchley – fysikprofessor vid University of Pennsylvania tillsammans med doktoranden Presper Eckert.
Har äntligen fått klart för mig att ishockeyn inte alls är ett europeiskt påfund. Jag har alltid hört att skridskoåkningen var populär i Holland – på kanalerna – och att det är troligt att ishockeyns ursprung därför är holländskt.
Men det fattar man ju att det är rent nonsens.
Kontakt har länge suttit inne med sanningen: Japans nordligaste ö – Hokkaido är platsen där hockeyn en gång föddes. Det hörs ju på namnet. Hockey – Hokkaido – klockren analys!
Och så hittade jag en film – där man anar den japanska kampsportens ädla ursprung. Fast slovenerna har skapat en lite grövre variant av japanernas ursprungligen mycket estetiska sport.
Fast det är väl bara vi svenskar som fattar att judo är en gammal israelisk kampsport. Det hörs ju på ordet. Min forskning utgår från Olof Rudbecks metoder, där exempelvis ordlikheter i svenska ortnanmn bevisar att Odyssevs irrfärder skedde i Östersjön och att Gamla Uppsala är platsen för det sjunkna Atlantis.
Anglikanerna påstår bestämt att 柔術 – eller jiu-jitsu/jujutsu som vi skriver på svenska – skulle vara den judiska sporten…
Men jag är tveksam.
Judo ligger närmare ljudmässigt.
Ska höra med brorsan – han bor i Monsey – så han om någon borde veta.
Grynet – som inte är rädd för rosa – praoar hos Rikard Palm på SVT. Bilden härifrån.
På feminetik pågår just nu en debatt om färgen rosa. Signaturen lynx berättar bland annat att:
Det är förresten märkvärdig att ens ha rosa till sin hanhund, t.ex. på koppel, kläder och tillbehör, jag har haft något enstaka rosa någon gång. Vissa tycker synd om honom, förnedrande på något sätt, han är ju en pojkhund. En del skojar lite och säger att hundar kan väl vara bögar också förstås och det är inget fel med det.
Blir hanhundar i rosa mobbade av sina hundkompisar? Eller är det bara människor som mår dåligt av att inte kunna skilja pojkar och flickor åt?
Grynet tar ingen skit
Diskussionen startade med att Petter Lundgren skrev en artikel i tidningen Aftonbladet – Leve det rosa! – om en lågstatusfärg och den urbana medelklassens identitetsprojekt.
Det är en bra och intressant artikel. Petter Lundgren hänvisar till en föreläsning av Fanny Ambjörnsson – som hölls under Centrum för barnkulturforsknings fria föreläsningar på Stockholms universitet, på temat barn och konsumtion.
Hennes föreläsning går att läsa som ett paper i pdf-format – Den rosa overallen.
Fanny Ambjörnsson skriver där bland annat att:
När föräldrarna säger sig försöka undvika rosa på flickor för att rosa både könsbestämmer och förpassar flickor till en gammeldags och förtryckande passivitet, undviks rosa på pojkar för att de inte ska framstå som flickor.
–
Trots att flertalet föräldrar i mitt material motiverar sin skepsis till rosa med feministiska argument (som att det är förtryckande och fastlåsande för flickor), blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blåa framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat (jfr. Sparke, 1995).
Det faktum att det upplevs som just degraderande och förlöjligande att klä en pojke i rosa antyder dessutom något ytterligare. Man kan nämligen anta att det inte enbart är rädslan att pojken ska framstå som en flicka som ligger bakom dylika känslor. Snarare antyder själva flickigheten även ett möjligt avvikande sexuellt begär – att sonen helt enkelt skulle kunna vara eller bli bög (se t.ex. Segal, 1990, Connell, 1996). Så berättar exempelvis Susanne om en vän vars femårige son är galen i kvinnokläder. ”Han snor gästers högklackade skor i entrén och vill gärna gå i mammas klänningar och det går inte över”, berättar hon. ”Så de har gått till PBU och psykolog och allt. Pappan säger direkt: ‘han är bög, han är bög, vi måste stävja det. Gå in och ändra medan det är tid’.”
Men det är inte enbart föreställningar om sexualitet som, genom nyckelsymbolen rosa, vävs in i föräldrarnas förståelser av genus. Här artikuleras även andra maktordningar i samhället, som kan knytas till klass, etnicitet och möjligen ålder. För medan en av de första 7 orsaker föräldrarna angav till sin skepsis mot rosa var dess associationer till förtryck och begränsning, hänvisade man också så gott som alltid till personligt tycke och smak. Mattias säger, i ett tidigare citat, att han och Stina gillar mer stilrent och enkelt, och därför väljer bort rosa. På liknande sätt förklarar flertalet föräldrar att de själva inte klär sig i rosa och spetsar och därför inte heller vill klä sina döttrar så – att de helt enkelt inte gillar när det blir ”för mycket”.
I Att bli respektabel (1999) diskuterar Beverly Skeggs kopplingarna mellan klass och femininitet. Med utgångspunkt i Bourdieu visar Skeggs hur hänvisning till smak och stil är en central aspekt av hur klass urskiljs och upprätthålls. De engelska arbetarklasskvinnor Skeggs undersökte upplevde hur deras val av kläder, smink och färger ständigt utsattes för bedömning utifrån – hur de, genom att välja vissa kläder framför andra kodades som vulgära, överdrivna och arbetarklass (jfr. Walkerdine, 1997, Ambjörnsson, 2004).
Den jämställdhetsmodell föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus och relationen mellan ”manligt” och ”kvinnligt”. Den är också en sorts identitetspolitisk markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk, medelklass.
Den 29 mars 1914, kunde oroliga mammor läsa i den amerikanska tidningen The Sunday Sentinel, om hur de skulle klä sina barn enligt könens olika färgkod:
”Om du vill ha färgmarkering på den lilles klädesplagg, så använd rosa för pojken och blå för flickan, om du vill vara traditionell.”
Rosa är alltså inte så självklart för flickor – historiskt sett. Det var ljusblått för flickor och rosa för pojkar – enligt den relaterade artikeln.
~
Amalia Lindegren, Lillans frukost 1866.
Flicka klädd i blått och gräddvitt.
Gerda Christenson letade efter bilder på pojkar och flickor från förr – och hittade mycket riktigt många ljusblå flickor – däremot hade hon svårare att finna de rosa pojkarna.
En rosa triangel på homosexuella män i koncentrationslägren
Wikipedia skriver om färgen rosa att:
Prior to WWII, pink was historically a male colour as an offshoot of red, and pink was chosen not because it meant the wearer was feminine, but because they liked other men.
Den rosa triangeln ser lite mer orange än rosa ut.
Endast manliga homosexuella märktes ut. Annars hade färgen rosa varit malplacé. Kvinnliga homosexuella brukar inte föredra män. Wikipedia skriver vidare att det inte verkar som som lesbiska kvinnor stigmatiserats för sin läggning – endast en lesbisk kvinna bar en särskild markör – men hennes största ”brott” var att hon var judinna.
Frågan är varför och när rosa blev en flickfärg. Enligt Christenson verkar detta ha skett på 1950-talet. Men varför? Har det med nazisternas markörer att göra? Är det inte en lite långsökt tanke?
Rosa herrskjorta från Opalona för € 45
För cirka tio år sedan började det bli populärt bland yngre män att klä sig i rosa skjorta. De gjorde det inte i någon slags protest. Merparten av de rosa männen var varken uttalade feminister eller uttalat homosexuella. Bland dessa män var dessutom färgen en högstatusmarkör – till skillnad från den lågstatusmarkör färgen verkar ha bland flickor och till viss del kvinnor.
Ceriserosa herrskjorta från Tailorstore, för 399 kronor
Ekonomitidningar verkar också föredra den rosa färgen. Jag har inte analyserat vad detta kan bero på. Dagens Industri är en av dessa tidningar.
Skulle rosa ha fått en statushöjande effekt i och med att bratsmännen klädde sig i rosa för tio år sedan?
Nej – ekonomitidningarna har varit rosa längre än så.
Dagens industri är rosa
I Thailand har färgen inte reclaimats. Onödigt otrevliga poliser får bära klarrosa armbindlar med den tecknade figuren Hello Kitty på.
– Jag valde den här symbolen för att den är rosa och lätt att se. Det här är tänkt att förstärka deras (polisernas) skuldkänslor, förklarar polisen Pongpat Chayaphan.
Ten of the armbands have been prepared, but so far none have actually been issued, according to an officer who declined to give his name while discussing this sensitive topic.
”After this policy came out, the police are scared,” the officer said. ”It will be very embarrassing to walk around with Hello Kitty on your arm.” It is a step down from the Crime Suppression Division’s official motto: ”When you have no one to turn to, come to us.”
Flicksymboler är inget för stora tuffa poliser. Uppenbarligen något mycket pinsamt. Värre än kroppslig bestraffning kanske?
Titta noga på bilderna – klicka på dem så att de blir större – gå in på Wikipedias sida – där jag lånat bilderna. Studera kanadagåsen till vänster och den vitkindade gåsen till höger – visst liknar de varandra – men omöjliga att skilja åt är de inte.
Kanadagås är den största och mest långhalsade gåsen som häckar i Europa med en längd på mellan 90 till 105 centimeter, ett vingspann mellan 1,6 och 1,8 meter och en genomsnittlig vikt på 4 500 gram, men de kan väga upp till 5 500 gram. Könen och åldrarna är lika. Huvud och hals är svart med en vit fläck på strupen. Näbben och fötterna är gråsvarta. Bröstet är ljust. Buken och kroppssidorna är beigebruna med tydliga tvärband. Vingovansidan och ryggen mörkare gråbrun. Under- och övergump vit och stjärten svartgrå.
Vitkindad gås misstas ibland hos gemene man för kanadagås (Branta canadensis) men den är klart mindre. Den har en längd på 58 – 70 cm och ett vingspann på 120 – 142 cm och är en kompakt gås, som till formen påminner om prutgås (Branta bernicla), med en ganska kort hals, runt huvud och liten näbb som är svart. Dess ben är mörkgrå. Huvudets sidor är vita precis som hos kanadagåsen men den vitkindade gåsen har även en vit panna vilket resulterar i ett svart streck som går mellan näbbroten till ögat. Vissa har en gul ton i huvudteckningen. Hjässan, nacken, halsen och bröstet är svart i stark kontrast till den vita buken. Vingarna är ljusgrå med mörkare arm- och handpennespetsar. De övre armtäckarna är bandade i svart, grått och lite vitt vilket ger den stående fågeln en tvärrandad översida. Ryggen är mörkgrå, övergumpen svart och undergumpen vit. Stjärten har samma teckning som kanadgåsens, det vill säga vit med ett brett svart ändband. Adulta fåglar har tydliga ljusgrå vertikala ränder på kroppsidan medan de juvenila fåglarna är mer otydligt gråvita.
–
Kanadagåsen är alltså stor – mycket stor – Sveriges största – och brun på ryggen – medan den vitkindade gåsen är ganska liten och har en gråsvart rygg. Inget brunt alls.
Om kanadagås på Sveriges Ornitologiska Förenings sida.
Om vitkindad gås på Sveriges Ornitologiska Förenings sida.
Jag får ganska många frågor varje sommar om ”kanadagässen” på Skansen – som alltså inte är kanadagäss – utan vitkindade gäss. Och allt vore väl frid och fröjd om det räckte med en försiktig korrigering från min sida – jag vill ju inte genera besökarna – det är pinsamt att upptäcka att man har fel.
Men – när besökarna inte tror mig utan argsint menar att detta är kanadagäss och att de inte har här i Sverige att göra – åk hem till kanada med er…
Ja – då blir man lite trött.
Dessutom har kanadgässen funnits i Sverige mycket längre (inplanterades i Blekinge på 1930-talet av Bengt Berg) än de vitkindade gässen – vilka väckte sensation (1971) när några började häcka på Gotland istället för på Spetsbergen.
För alla kannibaler som vill gå över till vegatisk kost kunde en f.d. student på The Tuck School of Business – Mark Nuckols – erbjuda ett vegetariskt alternativ: HUFU. Produkten är baserad på tofu – och är enligt Nuckels utprovat av de som vet hur människokött smakar.
Verksamheten varade inte länge – kunder fick inte de varor de beställt och hans sida stängdes i mitten av år 2006. Här är dock en arkivsida som visar hur den såg ut:
The Museum of Hoaxes – en bloggsida om bluffar skriver om HUFU och Mark Nuckols.
Mark Nuckols intervjuades i flera tidskrifter. Bland annat The Dartmouth Review: The genesis of this whole seemingly crazy project was a couple years ago when I was reading a book by the anthropologist Marvin Harris titled, Good to Eat: Fields of Food Taboos, which deals with food taboos, and I was reading the chapter on cannibalism while eating a tofurkey sandwich. Then I thought, ”If you can make tofu that tastes like turkey, why not human flesh?”
TDR: Now, how did you come up with the recipe for human flesh flavor? And how will you actually inject the flavor into the tofu? What is the process there?
MN: The Hufu is produced by a meat-substitute processor/producer in the Netherlands, and they pretty much just designed the product to our specifications. I can tell you based on the research that we’ve done that human flesh essentially tastes like beef, but a little softer and a little bit leaner. The stories that people in Samoa or Fiji called human beings ”long pork,” I think that is overdone. People do not taste like pork or chicken.
The Harvard Crimson Magazine skriver: He is currently developing three new ”exciting” products: Delicious Baby Seal, Endangered Panda, and Underprivileged Child.”I think quite a few people from the ruling class would actually favor eating the flesh of poor children,” he says. ”Larry Summers would love this product!”
Angående Larry Summers så har han visst gjort uttalanden liknande de som James D. Watson gjort – kvinnor kan enligt Summers inte prestera något bra resultat inom vetenskapen. Hela hans tal finns här.
Kan man vara en vegetarisk kannibal? Vegetarisk pizza har jag hört om – men vegetarisk kannibal? Jo – det fanns en – ”Den vegetariske kannibalhövdingen Bangzulu”. När jag arbetade på Lilla Tetern i Lund bjöd vi in dem. Biljetterna sålde snabbt slut. Barnen älskade Bangzulu. Alla i bandet pratade en skön skånska.
1991 startades gruppen Bangzulu (”Ove”, ”Sure Kåre”, ”Prinsessan”, ”Österrikaren” och givetvis den vegetariske kannibalhövdingen Bangzulu) som snabbt blev en stor succé bland förskolebarnen i Malmö. I raketfart spred sig ryktet och det talades om Bangzulufeber i staden, barnfamiljerna hade tagit en ny grupp till sitt hjärta. Gruppen släppte 5 CD-skivor, gjorde ca. 800 konserter land o rike runt, samt införde bejublade julshower för barn varav den siste sålde ut Baltiska hallen vid 2 tillfällen samma dag. 1999 gjorde Bangzulu sin sista konsert på Malmö Konserthus. Gruppen avslutades då Bangzulus grundare Mats Bengtsson gick bort samma år. Info från denna sida.
Enligt denna sida skulle ursprunget till ordet kannibal vara detta: Og så har troen på hundehoveder – på sin egen kringlede måde – del i oprindelsen af ordet kannibal: Mongolernes fyrste, der spredte skræk og rædsel i middelalderens Europa, kaldtes Khan; det blev misopfattet som det latinske canis, hund. Columbus rejste i 1492 til Amerika, men han troede som bekendt, at han var nået til Indien, så da spanierne spurgte efter den lokale fyrste, Khanen, fik de til svar af indianerne, at de kaldte sig karibier, hvilket blev misopfattet som kaniba, khanens undersåtter (samtale er ikke let, når ingen af parterne forstår den anden parts sprog). Da spanierne vendte tilbage og ikke fandt de folk, som var efterladt, gik de ud fra, at de var blevet dræbt og muligvis ædt af disse kannibaler.
Wikipedia skriver så här om Cynocephaly – människor med hundhuvuden – och om St Kristoffer:
Cynocephali figure both in pagan and in Christian world-views. A legend that placed St. Andrew and St. Bartholomew among the Parthians presented the case of ”Abominable,” the citizen of the ”city of cannibals… whose face was like unto that of a dog.” After receiving baptism, however, he was released from his doggish aspect (White, 1991). Quite similar was the portrait of St. Christopher, a giant of a cynocephalic species in the land of the Chananeans (the ”canines” of Canaan in the New Testament) who ate human flesh and barked. Eventually, Christopher met the Christ child, regretted his former behavior, and received baptism.
Det grekiska ordet för kannibal är antropofag – människoätare.
Oäten: En mångordig mellansvensk som fick höra att en person är ”oäten” skulle utgå från att det handlar om ett uttryck kannibaler emellan, men det betyder bara att man ännu inte har ätit – ungefär som att den som är okammad inte har kammat sig än.
KannibalSp. caniba’l, i st. f. cariba’l, af caribe, innebyggare på de karibiska öarna, der spaniorerna första gången träffade bruket af menniskoätning), menniskoätare; grym, vildsint menniska. – Af menniskoätning (kannibalism) tror man sig på några ställen (Belgien, Danmark) hafva funnit spår redan bland de förhistoriska folken; i literaturen från forntiden finnas antydningar derom hos flere folk (skyter, inder, egypter, nordafrikaner m. fl.).
Bekant är den från Nord-Amerika hos aztekerna under 16-17 årh., hos algonkin- och irokesindianer ända till 1813. I Syd-Amerika gödde tupis sina krigsfångar, gåfvo dem hustrur och uppåto slutligen dem och deras afkomma. Fitzroy uppgifver, att innevånarna i Eldslandet likaledes uppåto sina fångar och, vid hungersnöd, sin egen stams äldre qvinnor, hvilka dödades genom qväfning i rök. Flerestädes på Sundaöarna och på öarna i Stilla hafvet har funnits allmän kannibalism. Likaså finnes seden ännu flerestädes i Afrikas eqvatoriala delar, såväl åt vestkusten (enl. Du Chaillu), som särdeles intensiv hos niam-niam och monbuttu (enl. Schweinfurth).
– Hos individer bland naturfolken uppträder kannibalism någon gång, som det vill synas, betingad af en sjuklig lusta, hos eldsländare, australier m. fl. naturfolk oftare af allmän hungersnöd, hvilken senare äfven någon gång föranledt sådan bland mera civiliserade. Dessa fall af menniskoätning äro dock mera undantag och motsvara icke det vanliga begreppet af kannibalism, som sker i större skala och oftast af andra anledningar. Ingenstädes utgör dock menniskokött daglig hufvudsaklig föda, huru ymnigt det än förtäres; men der kannibalism finnes, döljes den icke och anses aldrig vanhedrande eller ohygglig, förrän dess
utöfvare komma i beröring med icke-kannibaler. En ny-zeeländsk höfding förklarade: ”Stor fisk äter liten fisk; insekter äta hvarandra; stora foglar nära sig af små; det är i öfverensstämmelse med naturens ordning att menniskan förtär sina besegrade fiender”.
– Brist på föda eller kanske mest brist på annan animalisk föda torde väl å de flesta ställen hafva gifvit anledning till de första försöken i menniskoätning. Man har dervid funnit spisen behaglig: ”intet är så läckert, som död man”, sade Yiti-öboarna, och alla namn på menniskolik går i deras språk ut på att beteckna något ätbart, godt. Samma åsigt torde ock gälla i Afrika, hvarest på flere ställen denna föda hålles till salu. Till följd häraf ega vanligen öfverallt höfdingarna företrädesrätt till denna mat, och från Yiti, hvarest man stundom i kulinariskt
ändamål stekte fångarna lefvande, berättas, att en höfding ensam förtärt niohundra lik, utan att låta någon annan smaka af dem (Williams). Der ansågs ock denna föda vara för god för qvinnorna; ensamt männen fingo förtära deraf. Der båda könen äro kannibaler, förbehållas dock åt männen de bästa bitarna, som äro barn- och qvinnokött i allmänhet samt bröst, armar och lår. – Då denna föda, liksom all annan, ingår i den ätandes kropp och varder en del af dess substans, förmenade en del kannibaler, att jämte den förtärda materien äfven inkorporerades de psykiska egenskaper, som förut uppenbarat sig deri: den förtärdes styrka, färdigheter, tapperhet, intelligens. Så trodde maorierna, hvilka derför satte mera värde på den
segaste hjelte än på det möraste dibarn. Och med detta förtärande hindrade man äfven sin motståndares tillvaro i det andra lifvet samt vardt sålunda trygg för all skada af honom i framtiden; man förintade derjämte hans sjelfständiga odödlighet och lade den till sin egen. Ju flere fiender maorierna förtärde, dess högre kommo de att stå i efterverlden. Att uppätas var derför å andra sidan den största olycka. I fortsättning med denna tanke stod den hos flere
folk gängse seden att af hämd äta sina enskilde och stammens fiender samt att med uppätning straffa äktenskapsbrytare, förrädare, spioner och andra gröfre brottslingar. – Kannibalismen är sålunda icke alltid och öfverallt en smaksak, utan har flerestädes en, om man så får säga, högre betydelse. Möjligen har den ock haft en religiös på ett och annat ställe, t.ex. hos aztekerna, hvilka i sina teokallier dödade hundraden af krigsfångar och förtärde dem, sedan de åt guden offrat hjertan och blod. G- v. D.
I Den Röda Nejlikan spelar Leslie Howard en engelsk aristokrat – Sir Percy Blakeney – som är engagerad i ett hemligt sällskap vars syfte är att rädda dödsdömda franska aristokrater undan giljotinen.
Med fara för sitt eget liv reser han över den Engelska kanalen, tar sig in i Paris och utklädd lyckas han forsla flera av de dödsdömda till ett liv i frihet i England.
I den efterförljande filmen – Pimpernel Smith (1941) – spelar Lesley Howard en brittisk historielärare (professor Horatio Smith) som reser till Tyskland med sex av sina elever under 1930-talet för att ta reda på om det funnits en tidig arisk civilisation i Tyskland.
När han pratar med en av gestapoledarna (General Von Graum) om sitt uppdrag, försöker han övertyga honom om att han läst i The Jabberwocky av Lewis Carroll att William Shakespeare verkligen var ”the Earl of Oxford”.
Smiths elever känner först inte till hans verkliga avsikter – men när han såras – kommer de på att han egentligen är där för att hjälpa judar undan förintelsen. Eleverna funderar på hur de ska göra – men kommer sedan överens om att slutföra sin lärares uppdrag.
Filmen är regisserad och producerad av Leslie Howard – som ett led i propagandan mot nazismen. Howard var starkt patriotisk och arbetade i det brittiska försvaret.
1943 hade han varit på en föreläsningstur i Spanien och Portugal – men troligen hade han i hemlighet också mött motståndsmän.
När han flög hem till England sköts hans plan ner av Luftwaffe. Det spreds ett rykte om att tyskarna trodde att Winston Churchill skulle ha befunnit sig på planet – att det i själva verket var han som var måltavlan. Bland annat skrev Churchill själv ner detta i sina memoarer. Men Leslie Howards son undersökte själv saken och kom fram till att tyskarna omöjligt kan ha trott att Churchill skulle ha flugit ett litet plan och med endast en livvakt. Det var Leslie Howard man var ute efter. Tyskarna visste mycket väl att propaganda var ett effektivt vapen. Och Howard var Englands mest effektiva ”propagandaminister”.
Vem har skrivit denna recension? Kliv fram ur mörkret – o du pinsamme…
Jag letar information om Catherina van Hemessen, som var hovmålare åt Maria av Ungern.
Hittade inte så mycket, så jag gick vidare på Maria, som abdikerade och åkte hem till sin bror – Karl V av Spanien – som inte kunde spanska – han var född i Belgien.
Stod inte så mycket om Maria av Ungern heller – förutom att hon var dotter till Filip den Sköne och Joanna den vansinniga.
Så jag gick vidare till Karl V – som verkar ha styrt över nästan hela Europa – utom Storbitannien. Turkarna var hans fiender, vilket fick britterna att samarbeta med turkarna.
Henry VIII var gift med Katarina av Aragonien. Hon var Henrys första hustru.
På Wikipedias sida står att i ett Simpson-avsnitt är Homer Henry VIII och han beklagar sig över att han inte kan halshugga henne: ”I can’t cut off her head because her dad’s the King of Spain”. – hon är dotter till Ferdinand och Isabella (och moster till Karl V och Maria av Ungern- Catherina van Hemessens patron).
Letade på YouTube efter det avsnittet – men hittade det inte. Hittade Eddy Izzard – som pratar om religion – om varför England övergav katolicismen till förmån för den anglikanska kyrkan – under Henry VIII:s regenttid…
Så från Catherina van Hemessen till Eddy Izzard – varsågoda:
Jag googlade på Armati – fick veta att det betyder beväpnad och att de italienska fascisterna på 1980-talet kallade sig Nuclei Armati Rlvoluzionari, ungefär ”Beväpnade Revolutionära Cellerna”. De var de som låg bakom bomdramat i Bologna.
De var inspirerade av en fascistisk idéströmning – Third Position/Tredje positionen – som kämpar både mot kommunism och kapitalism.
Man använder ett keltiskt kors som sin symbol.
I England är det National Front som står för denna ideologi. En av ledarna för NF – Derek Holland skrev boken The Political Soldier – som i Sverige lanserades av Sverigedemokraterna.
Men detta kan inte ha varit vad min gamla Nordiska familjebok menat.
Slog upp Armati.
”Armati, S a l v i n o, en florentinare, som i slutet af 13:e årh. skall hafva uppfunnit glasögonen. Uppfinningen tillskifves äfven en italiensk munk, Alessandro di Spina, samt Roger Bacon.”
Och som alltid när jag läser min mordiska bastiljesnok så måste jag gå vidare – vem var Alessandro di Spina och vem var Roger Bacon?
Roger Bacon c 1214-1294
Roger Bacon var en intressant person. Kritisk till vidskepelser, och mot auktoritetstro, övertygad om att jorden är sfärisk och möjlig att segla runt. Han studerade optik, utvecklade krutet, kritiserade korstågen och kastades i fängelse för sin kritik mot kristendomen.
…de i regel fem (på hvardera handen) sinsemellan fria, i ett plan fästa, trinda bildningar, i hvilka de dittills enkla öfre lemmarna hos människan delas vid perifera ändan.
Motsvarande delar å nedre lemmarna kallas tår.
Detta är inledningen till artikelordet fingrar i Nordisk familjeboks uggleupplaga.
Det kände jag inte till som barn – frågan är hur jag klarade av att ändå växa upp till en någorlunda sund människa utan denna elementära kunskap.
Först i 25-årsåldern slog en arbetskamrat – Gösta Ekman – upp ordet åt mig.
Och det var tur – eftersom vi skulle använda våra i regel fem sinsemellan fria, i ett plan fästa, trinda bildningar i hvilka de dittills enkla öfre lemmarna som delades vid perifera ändan till att skala räkor med.
Kronberg skrattar och ler 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.