Lyssnar på Kulturradions program ”En dag ska vi lossna från allt. Ett kulturprogram om döden” (P1 söndag 2 november kl 14.05 – går att lyssna på i 30 dagar efter att det sänts).
Vi hör etnologen Karl Olov Arnstberg prata om vårt förhållande till döden då och nu. Poesi och andra litterära texter kring döden och musik på temat inramar programmet.
25 män. Dessutom berättar Ernst Brunner om två män i hans familj som drunknat – samt en som räddats från drunkning. Och det talas om Carl-Henning Wijkmarks bok Stundande natten – där män ligger på en sal och väntar på döden. Visserligen nämns en kvinna (utan namn) – en sjuksyster som lägger sig bredvid en av männen. Och när man pratar om Samuel Beckets affisch så säger man att en kvinna föder hukande över en grav. 2 kvinnor – utan namn…
Och kors i taket – ytterligare en kvinna – en namngiven dessutom – och poet – och män läser upp en dikt hon skrivit! Namnet på detta unikum: Sara Teasdale! Tadaa – inte helt enkönat!
Hade programmet handlat om döden – men 25 kvinnor citerats och nämnts vid namn (och en man) – så hade det förmodligen hetat ”Kvinnors syn på döden”.
Jag brukar inte räkna män och kvinnor i radioprogram och tidningar – men i detta fall blev det nästan skrattretande många män som travades ovanpå varandra.
Mannen är norm – har inte Kulturradion kommit längre?
PS: För övrigt blev jag nyfiken på Carl-Henrik Wijkmarks bok Stundande natten (har lagt på önskelistan), på Edgar Lee Masters (Spoonriver) och på Sara Teasdale – som jag inte hört talas om förut.
Direkt efter att jag hade hört Horace Engdahl läsa upp namnet på årets Nobelpristagare i litteratur – slog jag upp namnet – och si – Det hade inte gått en minut – Jean-Marie Gustave Le Clézio fanns på Wikipedia – som årets Nobelpristagare…
Afrikanen
J M G Le Clézios berättelse om ett barns möte med den afrikanska kontinenten och om sin stränge far, ”Afrikanen”, gör Jenny Högström på GP andlös.
Det var roligt att lyssna på P1:s direktsändning – Kerstin M Lundberg – som länge haft Jean-Marie Gustave Le Clézio på sin önskelista – fick äntligen ringa upp honom och gratulera. Lundberg och Horace Engdahl rekommenderar båda att läsa Le Clézio ”baklänges” – dvs – börja med de senaste böckerna – tex Afrikanen.
De hade också Ulla Bruncrona på tråden – Bruncrona är den som har översatt Le Clézios böcker till svenska. Hon har översatt hans böcker sedan 1969. Något som jag tänkte på var att Clézios böcker utkommit på Elisabeth Grate Bokförlag – ett förlag som jag inte tror jag hört om tidigare. Jag tycker om att ett lite mindre förlag har satsat rätt. Att deras försäljning nu kommer att öka lavinartat. Dessutom tror jag inte att uppmärksamheten kring Le Clézio kommer att vara en dagslända – försäljningen kommer att fortsätta i stor omfattning – om än inte i lika stor omfattning som de närmaste två-tre månaderna.
Såg att det är Grate som gett ut Nina Bouraoui – så helt litet är förlaget visst inte. Och flera Virginia Woolf. Jag antar att jag har en hel del i hyllorna.
Detta var ett av deras tidigaste verk. Utfördes på rue Visconti i Paris sommaren 1962 – när min mamma var där. Hon såg det – men förstod inte vad det var. Ett konstverk sa någon. Folk stod på varsin sida och pratade med varandra – genom muren av oljefat.
Min mamma trodde att det kanske var ett experiment för att se hur folk reagerade när de tvingades gå en annan väg – än de var vana vid – till favoritcaféet.
Men det som Christo och Jeanne-Claude hade tänkt på var järnridån. Verket heter Rideau de Fer – Järnridån – och föddes som ett embryo 1961 – när Berlinmuren byggdes.
Denna bild och andra – av konstnärer som min mamma umgicks med hade jag velat ha med – men jag vågade inte med hänsyn till rättigheter.
Christo och Jeanne-Claude har förresten inte hunnit svara – jag skrev till dem idag.
Men jag var så otålig – så jag publicerade boken utan att vänta på svar – och utan detta foto.
Såg förresten att Lena Donnér som min mamma umgicks med – det var hon som ordnade boendet åt min mamma och hennes väninna Elena i Paris – den Lena Donnér gick visst bort 2006.
Filmen Fritz fria tår av Peter Wirén får mig att associera till Nikolaj Gogols berättelse ”Näsan” – som ingick i Gogols antologi Petersburgnovellerna. Dmitrij Sjostakovitj gjorde en opera baserad på Gogols novell.
Ivan hittar en avskuren näsa i det nybakade brödet. ”På vem har du skurit av näsan?” skrek hans hustru ursinnigt.
Ivan försöker göra sig av med näsan.
I en annan del av staden vaknar näsans forne bärare – och blir förskräckt.
Näsan har under tiden hunnit bege sig iväg på egen hand och ställer till en hel del.
På ryska har en animerad film gjorts – tyvärr inte textad på den film i två delar jag hittade på Youtube. Intressant att näsa heter nos (HOC) på ryska. Undrar var nosen har sitt ursprung?
Näsan – del ett – på ryska.
Hittade bara denna bok där näsan ingick – Entimmesboken – och den är tillfälligt slut.
Jag känner mig lite orolig för att sidan ska ha påverkat mig lite väl mycket. Är nämligen en sån som lätt fastnar för nymodigheter.
Kan gårdagens aktiviteter ha varit en följd av länken?
Jag var i Malmö och repade inför en film, sen gick jag på Viggos hamburgerrestaurang med min äldste son och åt (goda hamburgare!) och sen var jag på fäktningen. Somnade som en sten – tidigt.
Så innan ni tittar på Teos tips – fundera på hur lättpåverkade ni är. Det finns annars en stor risk att man fastnar i detta:
Jag googlade på tranafton och hittade knappt 58 träffar – av dem gick en till min gamla blogg som jag har fräckheten att stjäla lite från.
Ikväll firar vi som sagt tranafton. Fläkten plockas bort, skorna ställs vid spisen – och imorgon när barnen vaknar ser man svarta transpår som leder från fläkten/skorstenen – och ner till skorna (även på väggen). I skorna ligger godis och en liten present.
Firandet är uppenbarligen inte så vanligt längre. I vissa trakter sprang man trana. Det har vi aldrig gjort. För lata kanske. Hade aldrig hört om det som barn. Antar att vår familjetradition kom från min mormor som föddes i Kalmar.
Det finns de som pratar om att vid tranafton tar man ljuset i säng – dvs man går och lägger sig när det blir mörkt – och tänder inte ljuset förrän vid Mickelsmäss – dvs den 29 september när det börjar bli mörkt igen.
Marie bebådelse, målad ca 1425-28 av den så kallade Flemallemästaren (ev. Robert Campin). Notera att en liten Jesus är på väg in genom det runda fönstret, flygande med korset på axeln – i riktning mot jungfru Marias mage.
Tranafton infaller alltid natten mellan den 24 och 25 mars – dvs 9 månader innan jul – dvs samma dag som jungfru Maria antas ha blivit gravid.
”Ave Maria gratia plena” sa ängeln Gabriel – enligt Bibeln (Var hälsad Maria, full av nåd). Men det är tveksamt om ängeln verkligen talade latin i Palestina. Fast Gabriel kan ju ha varit den romerske soldat vid namn Pantera – som vissa källor uppger. Bland annat Talmud, professor James D. Tabor och Lena Einhorn – i hennes utmärkta bok Vad hände på vägen till Damaskus?.
Jag har inte läst den – men en intervju med författaren på ABC news hemsida. Det är en lång intervju – fyra sidor.
Oavsett om Maria var jungfru och blev befruktad av Gud via ärkeängeln Gabriel – eller inte – så har dagen sedan tidigkristen tid kallats Vårfrudagen – dvs – Marias dag. Detta har uttalats lite snabbt och slarvigt – tills dagen blivit våffeldagen.
Så något gott har kommit ur kristendomen – även till oss hedningar.
Oz berättar att han själv var en fanatiker som ung:
”Som barn i Jerusalem var jag alltigenom en hjärntvättad liten fanatiker, det måste jag bekänna. Självrättfärdig, chauvinistisk, döv och blind för varje berättelse som skilde sig från den tidens mäktiga judisk-sionistiska berättelse. Jag var ett stenkastande barn, ett judiskt intifadabarn. Det första ord jag lärde mig på engelska förutom ”ja” och ”nej” var faktiskt ”Britter, åk hem!” som vi judiska barn brukade ropa när vi kastade sten på de brittiska patrullerna i Jerusalem.”
Amos Oz
Numera anser han sig vara botad och skulle kunna tänka sig att arbeta som lärare i jämförande fanatism – om det bara fanns en skola med en sådan tjänst.
Amos Oz berättar om en kollega – den israeliske romanförfattaren Sammy Michael – som under en bilfärd pratade med chauffören – en man som ansåg att det är viktigt att judarna dödar alla araber, men istället för att bli arg på denne fanatiker så ställde Sammy Michael några frågor:
”Och vem hade ni tänkt skulle döda alla araber?”
Chauffören sa: ”Vad menar ni? Vi! De israeliska judarna! Vi måste! Det finns inget val, se bara vad de gör mot oss dag efter dag!”
”Men vem hade ni egentligen tänkt skulle utföra jobbet? Polisen? Eller armén? Eller kanske brandkåren? Eller sjukvårdspersonalen? Vem ska göra jobbet?”
Chauffören kliade sig i huvudet och sa: ”Jag tycker att det borde delas rättvist mellan oss alla, var och en av oss skulle döda ett antal.”
Sammy Michael, som fortfarande höll god min, sa: ”Okej, anta att ni blir anvisad ett visst hyreshus i er hemstad i Haifa och att ni knackar på hos den ene efter den adre eller ringer på dörren och frågar: ‘Förlåt min herre, eller förlåt frun, råkar ni vara arab?’ och om svaret är ja, skjuter ni dem. När ni är klar med hyreshuset och just ska gå hem hör ni något från fjärde våningen, det är ett spädbarn som skriker. Skulle ni då gå tillbaka och skjuta barnet? Ja eller nej?”
Det blev tyst ett ögonblick och sen sa chauffören till Sammy Michael: ”Ni är verkligen grym, den saken är klar.”
Och det här är en avslöjande historia, för det finns något i fanatikerns natur som i grunden är mycket sentimentalt och som samtidigt visar brist på fantasi.
Att ingjuta lite fantasi i människor skulle kunna få fanatikern att känna sig lite osäker, det har jag ibland vissa förhoppningar om, även om de är begränsade.”
Så skriver Amos Oz i sin bok ”Att bota en fanatiker” som jag verkligen kan rekommendera.
Boken är självbiografisk. Nafisi studerade några år utomlands, kom hem till Iran – satte stort hopp till revolutionen – men blev som många andra intellektuella besviken över den vändning det hela tog. Fanatiker tog över. Kvinnor skulle bära slöja, först på jobbet – om de arbetade i statlig tjänst – vilket Nafisi gjorde – hon var lärare på universitetet. Nafisi och många andra protesterade i det tysta – så länge som möjligt. Och när de till slut tvingades till huvudduk så lät de den sitta lite slarvigt – så att håret gled fram.
Huvudduken och det fanatiska trycket gjorde att Nafisi sa upp sig från sin tjänst. I många år tjatade hennes vänner på att hon borde undervisa igen. Många studenter behövde henne. Skulle slöjan vara ett så stort hinder – var det inte bättre att dagens ungdom fick höra hennes föreläsningar – kunde inte slöjbärandet vara värt priset?
Till slut låter hon sig övertalas. Hon börjar igen – och har det ganska bra.
Undervisningen störs bara ibland. Men flickorna, hennes studenter, trakasseras på väg in till skolan. Vakter genomsöker deras väskor, där får inte finnas västerländska dekadenta saker. Flickorna får inte vara sminkade. En flicka med ovanligt långa och svarta ögonfransar tvingades att om och om igen tvätta sig – vakterna trodde att hon hade mascara. Rosa strumpor anses också dekadent – trots att de inte syns under kappor och sjalar.
Azar Nafisi vill inte undervisa under dessa villkor. Hon väljer ut ett antal studenter, endast kvinnor, eftersom män och kvinnor inte får träffas privat om de inte är släkt, eller gifta – och med dem har hon litterära träffar en gång i veckan. De studerar förbjuden västerländsk litteratur – sådant som intill helt nyligen gick att köpa, som gick att läsa på universitetet – men som nu är konfiskerat hos de flesta bibliotek och boklådor.
De läser bland annat Lolita och Den store Gatsby – böcker som man också studerat i skolan. Böcker som av vissa ansetts som dekadenta.
Men är inte deras eget liv likt Nabokovs romanfigur – Lolita – instängd i en bur och beskriven utifrån sin fångvaktares syn på livet?
Och beror inte fanatikernas syn på ”de dekadenta” – beror den inte på att de inte har fantasi nog att förstå – att sätta sig in i en annan persons liv, och synen på livet. Om de läste mer skönlitteratur så skulle de kanske förstå.
Men situationen i Iran blir ohållbar – Nazir Afasi beslutar att lämna sitt älskade hem – hon och hennes familj lämnar landet – och de är numera bosatta i USA, där hon undervisar på John Hopkinsuniversitetet i Washington.
~
Marjane Satrapi berättar i sitt seriealbum Persepolis ungefär samma historia som den Azar Nafisi berättar – men sedd ur elevens synvinkel.
Satrapi studerar också utomlands. Hennes föräldrar var först aktiva i revolutionen – men de revolterade mot shahen av Iran – inte till förmån för fanatikerna med ayatolla Khomeini i spetsen. Också Marjane Satrapis mamma kämpar i det längsta mot sjalen.
När Marjane söker till en efterlängtad utbildning – konstakademin i Teheran – blir hon intervjuad av en mulla som ska kontrollera hur religiös hon är.
Hon försöker studera allt hon tror hon ska bli utfrågad om, hon vill framstå som en god muslim – men till slut ger hon upp. Hon kommer ändå inte att på några dagar lära sig allt som hon förväntas kunna – och hon tror på Gud på sitt eget sätt – inte på regimens sätt.
Hon kom in – mullan på skolan hade uppskattat hennes ärlighet.
Efter en tid uppmanas de kvinnliga eleverna att bära en mer heltäckande sjal. Marjane protesterar högt på mötet – det går inte att arbeta i en sjal som hänger över armarna.
Hon kallas till islamiska kommissionen på skolan för att hennes upproriska beteende ska stävjas, men hon har tur – det är den ärliga mullan hon får träffa igen – han försöker övertyga henne om att sjalen är bra – men uppmanar henne samtidigt att designa en som hon tror skulle passa de konststuderande kvinnorna.
Det mesta i seriealbumen kretsar kring hennes eget liv – böckerna är skrivna som en självbiografi.
I början får man veta lite om Persiens/Irans historia. Och här och var får vi veta lite om hennes släktingar och deras öden.
Marjanes morbror ligger på sjukhus – sjukhuset kan inte ge honom den vård han behöver, så familjen vill få ett tillstånd att åka utomlands – i England kan de hjälpa honom – men det tar lång tid att skaffa pass. En vän till familjen är passförfalskare – han lovar att göra ett pass till morbror, så att han kan komma iväg innan det är försent.
Passförfalskaren gömmer en 18-årig flicka – Niloufar – som är efterlyst – eftersom hon är kommunist.
Två dagar senare upptäcker regimen Niloufars gömställe. Hon anhålls och avrättas. Långt senare får Marjane veta att man inte kan avrätta en oskuld. Och Niloufar var oskuld. Så för att kunna skjuta henne tvingar man henne att gifta sig med en av fängelsevakterna – som våldtar henne. Och sen kan man avrätta henne. Och hur får folk utanför fängelset veta detta? Fängelseledningen skickar en symbolisk hemgift till familjen. Så att de verkligen ska få veta vad som hänt.
Numera lever Marjane Satrapi i Frankrike. Hon kan inte återvända till Iran.
Och hur gick det för morbror? Han begravdes samma dag som hans riktiga pass kom…
~
I Primo Levis berättelse ”Är detta en människa?” – får vi följa författaren under den tid han befann sig i förintelselägret Buna, som ingick som en del i Auschwitz. Och han betonar gång på gång att han inte hatar dem som gjorde honom allt detta.
~
När man sedan läser Suad Amirys bok ”Sharon och min svärmor” är det återigen svårt att förstå varför människor inte förtärs av hat mot dem som varje dag förtrycker dig. Mot de som rycker undan mattan för dig och hånar dig för att du inte kan stå ordentligt.
Och ändå skriver Amiry boken med en stor portion humor. Läs om hur hon anklagas av en soldat för att hon har tittat argt på honom.
~
När Bush och Giuliani uttalar sig så vet man inte om man ska skratta eller gråta. Men bra stoff till ståupparna är deras uttalanden i alla fall.
I DN skriver Andreas Malm om rädslan för att muslimer skulle ta över världen. Att muslimerna redan nu tagit över Europa – och enligt FOX-news har de visst redan tagit över Sverige… En nyligen publicerad bok ”While Europe Slept” som kommit ut på världens största förlag för engelskspråkig litteratur – Random House nominerades till det prestigefyllda priset National book critics circle award. Författaren – Bruce Bawer – har tidigare skrivit om kristen fundamentalism och homosexuellas rättigheter. Därför är det märkligt att han nu pratar om ett Europa som något slags inferno, så här skriver Andreas Malm:
Nu vill han berätta sanningen om Europa.
Värst är infernot i Sverige. Sverige är Europas ”ground zero”. I Stockholm driver muslimska ynglingar runt och ”jagar ut icke-muslimer ur simhallarna”. De ”terroriserar skolor”, ”attackerar brandmän och ambulanser”. Den populäraste t-shirten bland dem bär texten ”2030: då tar vi över”.
Jag har läst lite av det Bruce Bawer skriver – och han verkar vara en mycket vettig människa. Hittade bland annat en artikel ”Hating America” – där han berättar att han bott i Holland och i Norge – och att han uppskattar europeernas bildningsideal. Här kan man flera språk, man läser flera tidningar och man accepterar samkönade relationer och äktenskap fullt ut. Varför då denna rädsla för muslimer? Och varför dessa lögner om Sverige?
Jag sympatiserar inte med mullornas Iran, lika lite som jag sympatiserar med någon förtryckarregim, eller någon totalitär religion eller filosofi. Men att påstå att muslimska ungdomar jagar ickemuslimer ur simhallarna… Och inte har jag sett någon t-shirt med texten 2030: då tar vi över. Vad leder allt detta hat och denna misstänksamhet till?
Att det är ett jävla liv i Landskronas miljonprogramområden – det vet jag. Men det är lika mycket fattiga serber (serber är oftast kristna), som albaner och bosnier som står för bråken. Det har inget med religionen att göra, utan med fattigdom, arbetslöshet och utanförskap. Och kriminaliteten är hög – men jag har aldrig hört att svenska ungdomar skulle blivit utjagade från Karlslundsbadet i Landskrona – ett mysigt äventyrsbad mitt i miljonprogramområdet. Precis vid fotbollsplanen.
Bruce Bawer skulle behöva läsa lite av Amos Oz och de andra författarna jag rekommenderat här. Tror att han som verkar vara så lyhörd – skulle kunna ta till sig innehållet och tänka om.
Andreas Malm skriver vidare om Bat Ye’or – en brittisk amatörhistoriker som år 2005 avslöjade att:
Europa finns inte mer. Den europeiska civilisationen har, efter planer från EAD, avvecklat sig själv till förmån för en hybrid mellan Europa och Arabien: du kanske inte visste det, men du lever i Eurabien.
I Eurabien härskar araberna, som är synonymt med muslimerna. I Eurabien har Europa blivit ”ett appendix till den arabisk-muslimska världen” och de infödda européerna relegerats till dhimmi, den status som islam genom historien påtvingat besegrade folk. Det betyder att européerna ödmjukt måste finna sig i muslimernas lagar och regler: som alla dhimmi-folk måste de ”gå på vänster sida om muslimerna, i rännstenen, och acceptera kränkningar och slag för att inte reta sina muslimska herrar”.
I en annan artikel skriver Andreas Malm om islamofobin och Sverigedemokraterna. Det är en bra artikel. Läs den här.
FOX news producerar en propagandafilm om Rosengård i Sweden…
Ett nytt Mogadishu? Jag har varit i Rosengård flera gånger. Fula hus har de – dumt planerade – eftersom det bildas vindtunnlar mellan de höga husen, men det finns spännande butiker i centrum. Känns som att vandra på en bazaar i Marocko – om man bara kan blunda för den fula arkitekturen på Rosengård.
Men upploppsstämning? Jag förstår inte hur man kan tro att något blir bättre av allt skisnack.
Tyvärr är folk så lättlurade – antar att de som tittar på nyhetssändningar världen över verkligen tror att detta är den sanna bilden av Rosengård, Malmö, Sweden…
I Sveriges Radios ekosändning kunde man får höra att USA:s försvarsminister Robert Gates läxar upp européerna:
Gates vände sig som han sa ”direkt till europeerna” och vädjade om förståelse för Natos närvaro i Afghanistan.
– Regeringarna i Europa har förstått det. Om Natos insats i Afghanistan misslyckas så är det ett allvarligt säkerhetshot inte bara mot USA utan också mot Europa, sa Robert Gates.
– Men många av Europas invånare tycks inte ha förstått hotet mot den europeiska säkerheten, fortsatte han.
Vad är det då USA:s minister vill med sina hot om att Europa måste vara beredd på ett anfall? Vilka ska anfalla? Och varför? Hur länge ska vi hata och misstro varandra?
Jag blir mer rädd för vad USA kommer att göra med Europa – än vad Afghanistan skulle göra med Europa. Vad jag vet har vi inget otalt med varandra. Men kanske kommer den amerikanska säkerhetstjänsten att plantera ”arabiska” bomber lite varstans – så att vi ska känna oss hotade av de ”otäcka muslimerna”. Nu när vi inte längre ska frukta ryssen. För det där kommunisthotet – det växte jag upp med. Allt handlade om vad kommunisterna (och knarkarna – som ibland var samma hemska okända typer på tunnelbanan) skulle göra med alla fina svenska familjer.
Och nu är det araberna.
I Tyskland på 30- och 40-talet var det judarna.
I USA fram till nyligen var det de svarta.
På 1970-talet var nordvietnameserna ett stort hot mot USA.
Nu är det afghanerna.
–
Men…
Om den lille fanatikern Amos Oz från Israel kan växa upp och lära sig att inte hata, att till och med skriva en bok om det…
Om universitetsläraren Azar Nafisi från Teheran har förstått att fanatism kan botas med skönlitteratur och en smula fantasi…
Om Marjane Satrapi som barn och som ung kunnat visa ett sådant mod utan våld mot alla moralväktare och sedlighetspoliser som hotade henne i varje gathörn…
Om Primo Levi från Turin, som fördes till något som borde vara hans säkra undergång, men istället blev ett fruktansvärt minne för livet, ett minne som måste berättas, ett minne där vänner dör varje dag, om han inte hatar…
Och om den palestinske arkitekten och författaren Suad Amiry som varje dag utsätts för en förnedring som liknar den som judarna en gång utsattes för – om till och med hon kan förlåta…
Så varför ska rika, vita västerlänningar hata ett litet folk, fattiga mäniskor i en by i bergen – varför tror vi att vi gör gott när vi bombar dem? Varför hatar vi dem? Har de satt oss i koncentrationsläger? Har de hotat oss?
Kanske har byborna brist på fantasi, kanske skulle de behöva läsa lite skönlitteratur, kanske skulle de behöva höra en historia om ett litet övergivet spädbarn på fjärde våningen i ett höghus…
Och kanske har vissa makthavare i väst samma brist på fantasi.
Jag vet inte. Själv tänker jag försöka bota min fanatism varje dag.
Myth 1: women talk more than men Nonsense, says Cameron. In a popular self-help book, The Female Brain, the claim is made that women say 20,000 words a day and men only 7,000. This statistic has been widely reported in newspapers and journals but has since turned out to be erroneous and based on no real research. It has since been removed from the book.
In fact a number of studies have found that men speak more than women, although others found that women speak more than men. A recent study by the University of Arizona, on a group of undergraduates, found that both sexes spoke an equal number of words a day – 16,000.
Myth 2: men and women communicate differently More hogwash, says Cameron. Linguistic studies have shown that men and women share a 99.75% overlap in the way they communicate. If there are differences in the way the sexes communicate, they are infinitesimal.
The only real markers of difference between men and women are that women smile more and spell better, and it is, says Cameron, only a ”moderate difference”.
Myth 3: men’s and women’s brains are hardwired differently when it comes to language This area, says Cameron, is more difficult. Brain scans show that, when men talk, they use almost exclusively the left-hand side of their brains, whereas women also use parts of the right side. But, according to Cameron, this has had no bearing on how we communicate.
The only proven effect of this neurological difference between the sexes, comes in the case of severe head injury. If men suffer an acute injury to the brain, they are more likely to lose their speech faculties than women, because other parts of the female brain are able to take over.
Myth 4: men interrupt more than women The evidence suggests women interrupt as much as men do. Cameron argues that some men, naturally, will interrupt more than others. The dangers of grouping men together is that the differences between men and women are so slight, whereas the differences between men and other men are more interesting.
When, and how people interrupt, argues Cameron, is much more about power and social relations than the genetic make-up of the sexes.
Kronberg skrattar och ler 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.