Anna Bergendahl sjunger Have a Heart så att jag ryser av vällust och gråter av glädje. Tack Hugo för tipset.
Men kan det vidriga TV-programmet Idol kan leda till något gott? Jag tror inte att Anna Bergendahl behöver vinna Idol för att gå vidare – hon är redan upptäckt – och jag antar att musikindustrin står på kö för att kontraktera henne. Hoppas att hon inte luras att skriva på ett skitkontrakt bara. Och att hon inte blir utbränd innan hon fyllt 20. Vissa påstår att Idol ger sina vinnare riktigt dåliga kontrakt. Så kanske skulle hon hoppa av innan finalen och gå en annan mycket bättre väg?
Konstigt förresten att juryn jämför henne med Celine Dion – inte sjunger hon väl som henne? Mindre märkligt om hon jämförts med Bonnie Raitt – som sjöng Have a Heart 1990. Jämförelsen med Celine Dion är något som också SvD:s Kristin Lundell undrar över i sin blogg. Dion är väl bra på sitt sätt – men jag tycker inte alls att Bergendahl sjunger som henne.
Faktum är att jag tänkte på Jewel.
Lyssna på Jewel när hon sjunger Who Will Save Your Soul?. Foolish games är en annan bra låt, men min favorit är Morning Song. Jag tycker om hennes röst. Och visst liknar de lite varandra – Anna Bergendahls och Jewels röster? Jewel var för övrigt också mycket ung när hon ”upptäcktes”.
Om Gert Jonnys kläder och annan kuriosa kan man läsa här.
Gert Jonnys har också stått modell till ett illegalt konstverk på Hovedbygningen på Gløshaugen i Trondheim.
Har tidigare skrivit ett inlägg om fula skivomslag här.
Hittade en bok som är ett måste för den ”musikintresserade” – särskilt då i klassen dansband.
Joel Stolpe Montan har gett ut boken Svenska dansband och Adlibris skriver om boken att: Bilderna- ursprungligen idolkort som delades ut vid scenen- är hämtade från Sören Johanssons samling, som sannolikt är den största i Sverige. Han är också eldsjälen bakom sajten svenskadansband.se.
Sajten Svenska dansband är full av fina vykort – men tyvärr hittar jag inga kommentarer.
Fler fantastiska sajter finns – bland annat gradering.org – som graderar de fulaste dansbanden.
SVT har tydligen visat en dokumentär om dansband: ”Får jag lov – till den sista dansen?” av Joakim Jalin – jag ser aldrig på TV – så jag missar allt som inte visas på nätet. Enligt Eskil Jönsson på Helsingborgs Dagblad var det visst sevärt och bra. Hoppsan – den har gått på bio också – hade premiär på Folkets bio februari 2008. Nåja – jag missar nästan allt på bio också. Här är en trailer från Youtube:
Kan tänka mig att de har behov av svenskar som kan ta hand om sina landsmän – inte bara när svenskarna riskerar att drunkna i en blandning av spyor och lervällning – utan även i vanliga informationstält och sånt.
Det finns så många svenskar och danskar som envisas med att låtsas som om de inte alls förstår varandra.
Det är där alla smarta svenskar som anstränger sig kan komma in som en länk. En frivilligarbetande länk på Roskildefestivalen. Kanske också bilda länk mellan danskar och danskar som inte förstår varandra:
Lär dig räkna på danska. Danskar blir rätt förvånade om turisterna klarar deras ovanliga räknesystem – de brukar säga siffrorna på ”skandinaviska” till svenskar och norrmän.
Första delen gick den 13 januari och ligger fortfarande ute på 30 dagarsarkivet.
Det är märkligt – trots att jag vet att kvinnors vilkor inom många områden är tuffare än mäns – blir jag lika förvånad och besviken varje gång jag hör om ett nytt fall.
I första programmet presenteras tonsättaren Olga Neuwirth – hör hennes berättelse om de tuffa levnadsvilkoren som elev och yrkesutövare i detta mansdominerade gebit. Man skulle kunna tro att hon berättar om en tidsålder som för länge sedan var förbi. Olga Neuwirth är förövrigt god vän till Elfriede Jelinek och de har arbetat ihop – ett arbete hon berättar om i radioreportaget.
Wiens filharmoniska orkester har haft en policy som varit både sexistisk och rasistisk. 1997 fick man sin första kvinnliga musiker – Anna Lelkes – harpist. 2001 blev för första gången en person med delvis asiatiskt ursprung medlem. Anledningen till den könsseparatistiska och heleuropeiska sammansättningen ansågs ligga i att man då upprätthöll en högre kvalitet på sin orkester. Kvinnor i orkestern kan orsaka svartsjuka och bråk – enligt Hans Novak som varit orkesterns andre violinist.
Ett tag höll man auditions helt bakom skärmar – men upphörde med det – då man en gång upptäckte att den musiker man valt var japan – detta skulle förta intrycket av att orkestern skulle vara från Wien…
År 2005 fick en kvinna för första gången äran att dirigera Wienerfilharmonikerna – Simone Young heter hon – hon hade redan en lång meritlista när hon som gästdirigent tilläts kliva upp på pulten. Detta skedde tre år efter att amatördirigenten och tidningsmagnaten Gilbert Kaplan ”dirigerat” musikerna. Jag hörde honom på konserthuset i Stockholm några år tidigare (1987) – och – ja – han var en passionerad Mahlerälskare – men dirigent? Wiens filharmoniska orkesters nålsöga av kvalitetskrav lyckades han tydligen tränga sig igenom – några år innan en kvinna med gedigen utbildning hade accepterats…
Kvalitét? Eller pengar som pratar? Eller är det bara stumpen det hänger på – igen?
J. S. Bach’s Air spelas av den filharmoniska orkestern för kvinnliga musiker i Wien (som inte är en integrerad del av den manliga orkestern). Dirigent: Izabella Shareyko.
Fler artiklar om Wiens manliga bastion:
Women and the Vienna Philharmonic av Hyde Flippo. Där jämförs andelen kvinnor i förhållande till män i några orkestrar världen över. Artikeln har några år på nacken – men är ändå intressant. Jag hittar inga aktuella siffror på andelen kvinnor.
Så här står det på deras egen sida: Gränsöverskridande konst-, pop- och världsmusik, electronica, jazz och blues, ragor och radiokonst, elektroakustik och stråkkvartett, symfonirock och slagverk, visa och postrock…
Skönt att höra något annat än det som hela tiden strömmar ut ur butikernas högtalare. För den som är nyfiken går det att lyssna på gamla program i 30-dagarsarkivet.
Programmet påmminner ganska mycket om Kalejdoskop. Så här skriver de själva: I Klingan hör du varje vecka nya plattor varvat med reportage och intervjuer. Det rör sig ofta om hybridmusik som bottnar i flera traditioner, musikaliska byrackor, musik från kulturella korsvägar, musikaliska experiment i mötet mellan genrer – infallsvinklarna kan bli många.
Här finns också ett 30-dagarsarkiv att lyssna på. Dessa två program är verkligen sådana man blir glad av. Klingan presenteras av Lennart Wretlind.
Kungliga Operans Kör. Foto: Mats Bäcker Kungliga Operan
Och så det gamla programmet Eldorado med Kjell Alinge. Det behöver knappast presenteras. Och för den som lyckats missa det under alla år – gå in på 30-dagarsarkivet… På söndag den 9 december: Kjell Alinge har träffat Mats Ek med anledning av Stockholms-operans uppsättning av Orphée, Héctor Berlioz version av Orfeus-myten.
Massor av klassisk musik förstås. Ikväll – torsdag 6 december klockan 19.30 kommer P2 Live klassiskt sända en konsert med Hanna Hartman. Också den ska gå att lyssna på via 30-dagarsarkivet.
På förmiddagarna sänds Önska i P2 med Pernilla Eskilsdotter. Jag fick med ett önskemål där för drygt ett år sedan. Det var ingen särskild kompositör – jag ville bara höra en kvinnlig kompositör – tycker visserligen mycket om Mozart, Beethoven, Bach, Haydn och de övriga gubbarna – men något verk av en kvinna måste väl musikhistorien kunna presentera? Jag fick flera värdefulla tips av lyssnarna – och under några veckor spelades minst ett verk per gång som komponerats av en kvinna. Nu verkar den gamla spelordningen vara återställd.
Alma Mahler – kompositör
Clara Schumann, Alma Mahler och de övriga ligger och dammar på hyllorna. Och där ligger de väl kvar tills någon annan lyssnare får den briljanta idén att önska en av alla kvinnliga kompositörer som uppenbarligen har varit verksamma och skapat fantastisk musik. Men människan är väl ett vanedjur.
Dessutom kan jag på rak arm inte nämna ett enda verk av en kvinnlig kompositör – medan jag troligen kan rabbla upp över 20 av män.
För snart en månad sedan anordnade Malmö symfonirkester – MSO – en konsert med spelmusik, ”Joystick 2.0”. Konserthuset fylldes av TV- och datorspelande ynglingar och män. Där fanns också ickespelande publik, traditionella konserthusbesökare och spelande kvinnor. Men för första gången var män och ynglingar i majoritet på konserthusets klassiska arrangemang. Jag var inte där, jag arbetade den kvällen – men min son var där. Orvar Säfström var kvällens värd.
Jag tror jag ska ringa in till Önska i P2 och önska något av Yoko Shimomura. Hennes musik spelades i alla fall på konserthuset i Stockholm förra sommaren. Yoko Shimomura har en lång meritlista – bland de senaste verken finns bland annat musiken till Monster Kingdom: Jewel Summoner för Sony PSP. Man kan lyssna på Yoko Shimomuras musik på Youtube – här är ett klipp från Kingdom Hearts: Organization XIII.
Nå – nu lyssnade jag i alla fall på P1 – på Selimovic i P1. Programmet skulle handla om varför svenskarna inte kände sig som européer. För min del förstår jag inte frågeställningen. Redan i lågstadiet fick jag lära mig att vi bodde i Sverige, Skandinavien, Norden, Europa, Tellus, Vintergatan, Universum.
Vad menade Selimovic? Skulle jag känna mig mer som europé än som svensk? Och hur känner man sig då? Som sydeuropé känner jag mig inte. För det är jag inte. Möjligen känner jag mig som en nordeuropé. I alla fall är det vad jag är.
Men så kom den gamla vanliga tolkningen: Trots att vi har varit med i EU i en massa år – så har vi svenskar svårt att identifiera oss med Europa.
Åh – nej – inte han också! Så EU är detsamma som Europa? Vilken världsdel tillhörde vi innan årskiftet 1994-1995 – när Sverige gick med i EU? Världsdelen Skandinavien? Där Norge fortfarande ligger – för de är ju inte med i EU = Norge ligger inte i Europa? Eller hur menar de? Och var ligger Schweiz? Världsdelen Kanton? Nä – det ligger ju i Kina – och dessutom heter det numera Guangdong. Men schweizarna kanske är kineser?
Gäst i studion var Cecilia Malmström – EU-minister. Hon kände sig europeisk – för hon var uppväxt bland annat i Frankrike. Gäst i studion var även Jan Hammarlund – som sjöng sin fantastiska sång Jag vill leva i Europa.
Jan Hammarlund protesterade mot sammanblandningen EU/Europa. Tack! Äntligen en människa som har begripit. Jag tyckte om dig innan – och jag tycker om dig ännu mer nu!
För den som vill lyssna på Selimovic går det bra att lyssna på 30-dagarsarkivet. För den som vill lyssna på och kanske ladda ner Jan Hammarlunds sång Jag vill leva i Europa (på spanska) – så kan man gå in på hans hemsida. Där finns fler sånger av honom att ladda ner.
Det händer ofta att det jag just pratat om – eller skrivit om nämns på radion – som om de hör vad jag säger. Just nu går UR:s Personligt: Om globaliseringen på P1. Det handlar bland annat om s.k. världsmusik. Och om Urkult (ful hemsida – skärp er!). Tack för att ni påminde mig. Urkult och Multikulti (ytterligare en ful hemsida från en butik med en vacker idé, ett mysigt café och fantastisk musik!) – som inte får förbigås om man vill höra något annat än de reklamfinansierade radiokanalernas upprepningar av samma skiva.
Det finns ytterligare en Multikultihemsida – men den verkar vara under uppbyggnad – här.
När jag hade engagerat dem till Lilla teatern i Lund så skrek de bland annat små grodorna och Du gamla du fria på scenen. Vi hade tidigare varit inne i Malmö på TV4-Skåne – lokalnyhetena. Där förbjöds de skrika Nationalsången. Vi skulle ha kuppat och sjungit den ändå.
Man kan ju alltid skylla på språkförbistring.
De är cirka 20-50 män från Oulo (Uleåborg) i norra Finland. En ort känd för MIESKUORO HUUTAJAT och världmästerskapen i luftgitarr. Hur ska dessa Oulo-poikka kunna förstå att man inte kan skrika den svenska nationalsången i TV4:s lokalnyheter?
Jag förstår det inte.
Nå – vi fegade och de skrek små grodorna.
Huutajat grundades av Petri Sirviö 1987 och de är numera internationellt ganska kända.
En dokumentär har gjorts med dem: Screaming Men av Mika Ronkainen. Den släpptes 2003 – men jag har inte sett den.
Vi hade skrikarna nerbäddade i sängar runtom i lilla Lund och det var skitkul. Jag fick en skiva – ”H.Y.V.Ä” – signerad av alla som var med på turnén.
På måndag – den 18 juni klockan 20:00 spelar Patti Smith på Cirkus i Stockholm. Det ser jag fram emot.
Jag har fått hennes senaste skiva – Twelve – och den är bra. Mycket bra. Tack Bo.
DN:s skivrecensent Johanna Paulsson tyckte dock inte om den. Jag vet inte vad hon tycker om för musik i övrigt – men här går våra åsikter isär totalt. Jag älskade skivan direkt. Och alla låtar.
Skivan består av 12 olka covers – bland annat Rolling Stones Gimme Shelter – som man kan lyssna på, på Patti Smiths sida på MySpace.
Joakim Idering skriver i Revolver en fin artikel om Patti Smith – men artikel är från 2002 och Twelve släpptes i år. Jag har letat efter en bättre recension än DN:s.
It takes a poet to extract the lyricism of Jimi Hendrix’s ”Are You Experienced?” from its guitaristics and an avant-gardist to validate a middlebrow tour de force like Paul Simon’s ”The Boy in the Bubble.” And though other winners are more obvious, you’ll be convinced that this woman felt ”Gimme Shelter” very deeply — and many years later, ”Smells Like Teen Spirit,” too.
Om du bor i USA kan du lyssna via Rolling Stones sida. Du kan också gå in på Patti Smith on Rhapsody och lyssna – om du befinner dig i USA.
Vi övriga får nöja oss med Patti Smith på MySpace, egna skivor eller lyssna på bibliotek, skivbutiker – och live på måndag på Cirkus.
Senare i veckan spelar hon i Danmark; den 19 och 20 juni spelar hon på den Grå hall i Köpenhamn. Turnéplanen finns på hennes hemsida och på hennes MySpacesida.
Så nästa vecka kommer jag inte att skriva några inlägg – eftersom jag är i Stockholm då.
Kronberg skrattar och ler 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.