Romeo Montague och tolken

Vi visste att vi utsatte oss för livsfara…

– Så du menar alltså att du kysste Julia, trots att du visste att ni utsatte er båda för livsfara?

Romeo försöker svara på svenska, men blir avbruten av tolken som översätter det som Migrationsverkets ombud just frågat.

– Ja, vi pussades i…

Romeo blir åter avbruten, den här gången av rättens ordförande.

– Tala ditt eget språk så översätter tolken åt dig!

Tolken hade kommit tio minuter försent, nu sitter han och petar sig i örat och studerar öronvax medan han på knagglig svenska försöker återge vad Romeo berättar.

– Ja, alltså, vi träffades på skogen bakom ett staket…

Nu är det tolken som blir avbruten, Romeo säger något, och man hör orden trädgård och mur. Han återupptar tolkandet.

– Vi träffades på där blommorna är bakom stenarna…

– Nej, inte blommorna och stenarna, i Julias trädgård, bakom den höga muren! Romeo har tröttnat på den dåliga tolkningen och översätter själv, men blir åter tystad.

Förhandlingen på Förvaltningsrätten fortsätter. En av nämndemännen har somnat, men väcks av att man borrar i rummet bredvid. Nu går det knappt att urskilja Romeos ord och tolkens försök att översätta berättelsen om den förbjudna relationen och Romeos vädjan om att få stanna då han nu är hotad till livet.

– Han säger han inte kan bo på där för tjejen hons släkt stor och de mycket makt.

Ingen i rummet orkar be tolken förklara sig. Frågan är om man verkligen har förstått.

Migrationsverkets ombud frågar igen:

– Hur träffades ni? I dokument jag läst finns det ingen möjlighet för en man från din familj att någonsin träffa en tonårsflicka från hennes familj. Och ingen av er familj var bjuden på den där maskeraden.

Borrandet fortsätter och orden försvinner i ljudmassorna.

Några veckor senare får Romeo sin dom:

Migrationsdomstolen konstaterar inledningsvis att Romeo Montagues berättelse överlag har varit vag och detaljfattig.

Han har under förhandlingen i domstolen haft påtagligt svårt för att utveckla sin berättelse och närmare redogöra för olika händelser och platser trots att han fått många konkreta frågor. Hans redogörelse för kärleksrelationen med Julia har exempelvis återgetts kortfattat och utan några referenser till känslor. Beskrivningen av den trädgård där han och Julia träffades och omständigheterna kring deras möte där har vidare varit påfallande detaljfattig, trots att detta utgör en central del av asylberättelsen. Romeo Montague har inte närmare kunnat beskriva vilka försiktighetsåtgärder han och Julia vidtog för att undgå att bli sedda när de kramades och pussades. Han har inte heller lämnat någon rimlig förklaring till varför han sov över hos Julia om de var rädda för att bli upptäckta. Sammantaget medför det nu beskrivna att migrationsdomstolen inte upplever berättelsen som självupplevd.

Migrationsdomstolen konstaterar vidare att Romeo Montague enligt sina egna uppgifter kände till de risker som fanns med att ha en utomäktenskaplig relation och att herr Capulet var en mäktig person som värnade om sin familjs heder. Det är till viss grad förståeligt att unga personer har ett bristande konsekvenstänkande. Romeo Montague är dock uppvuxen i ett samhälle där kärleksrelationer utanför äktenskapet är strikt förbjudna och hedersrelaterat våld förekommer. Moraliska brott straffas hårt även inom det rättsväsendet. Trots vetskapen om vilka risker som fanns och vilka konsekvenser en relation av det aktuella slaget kan få, har Romeo Montague inte på ett trovärdigt sätt kunna redogöra för hur han resonerat kring sitt agerande och risken för att bli upptäckt.

Vid en sammantagen bedömning anser migrationsdomstolen att Romeo Montagues berättelse har sådana allvarliga brister i fråga om trovärdighet och tillförlitlighet att den inte kan läggas till grund för bedömningen av hans skyddsbehov.

Eftersom det inte har framkommit skäl att bevilja Romeo Montague uppehållstillstånd på någon grund ska överklagandet avslås.

Svenska ungdomar till Afghanistan

”Är det inte uppenbart att allt tal om att skicka tillbaka tiotusentals ”afghaner” till Afghanistan som inrikesministern Anders Ygeman signaler är ett brott mot allt vad mänskliga rättigheter och asylrätt innebär?” , skiver Habib Razmjo.
bild Fatemah Hos

Att förflytta sig längs vägarna i Afghanistan har länge varit förenat med livsfara för hazarerna. Väpnade grupper av talibaner eller IS stoppar godtyckligt fordon och tvingar ut hazarerna som avrättas direkt. För några månader sedan blev den nioåriga flickan Tabasom och sju andra civila hazarer, tre kvinnor och fyra män, halshuggna av IS. De togs tillfånga i Arghandab-distriktet i Zabul-provinsen. Alla åtta var från staden Ghazni i provinsen Jaghori. Deras enda brott var att de tillhörde hazarafolket. Text och bild från tidningen ETC

Yasin är hazara.

En natt kom talibanerna och hämtade hans pappa. Yasin grät. Yasins mamma grät, men de vågade inte göra något. Grannarna såg, men inte heller de vågade göra något. Man hade gått vakt, försökt hålla talibanerna borta från byn, men talibanerna hade smugit sig förbi nattvakterna.

Några dagar senare får Yasins mamma ett foto. Yasin får inte se fotot, men han ser sin mamma, hon skriker och svimmar. Kvinnorna håller i mamma, ger henne vatten, mamma vaknar och skriker igen. På kvällen kommer grannarna, de säger att mamma måste sälja gården och djuren. Talibanerna kommer tillbaks. De kommer för  att hämta Yasin. Sedan kommer de att ta mamma.

Snabbt packar mamma en väska, Yasin får hjälpa sina syskon att packa och klä på sig. De kan inte ta mycket med. Pengarna som mamma får för gården ger hon till en flyktingsmugglare, han ska ta hand om allt. De ska få mat och dryck och någonstans att bo. Flyktingsmugglaren vet en lastbil de kan åka med. Allt ska bli bra.

Men lastbilen kommer inte. De går. De går länge. Men bara på nätterna. På dagarna måste de gömma sig. Poliser, soldater och till och med bönder kan skjuta. Man vet inte vem som är vän och vem som kommer att förråda dig. När de gått länge, Yasin vet inte om det är flera dagar eller en vecka, så är de inte i Afghanistan längre, de har lyckats komma över gränsen till Pakistan, men där får de inte stanna. De måste vidare, till Iran och sedan Turkiet. Iran vill inte ha fler afghanska flyktingar, särskilt inte hazarer. Alla hatar hazarerna. Men i Europa kan de börja ett nytt liv. I Europa hatar man inte hazarer säger flyktingsmugglaren. Yasin vet inte vad Europa är. I skolan läste de bara Koranen. Yasin vet knappt något om sitt eget land.

I bergsmassivet mellan Pakistan och Iran kommer de till en plats där flyktingsmugglaren säger att de stora pojkarna måste gå först. Det är farligt för de små barnen. Mammorna måste stanna med de små, men de kommer efter. Yasin vill inte. Han gråter fast han är en stor pojke. Flyktingsmugglaren lovar att mamma kommer efter, snart kommer hon efter, men det är för farligt att gå alla tillsammans, soldaterna kommer att upptäcka oss. Han tvingar Yasin att fortsätta. Yasin kan inte sluta gråta. Han gråter när han berättar.

Ibland går det flera dagar utan att Yasin har fått något att äta eller dricka. De äter snö. Flyktingsmugglarna säger att pengarna inte räcker till mat, de måste betala mutor till vakter och de måste ha pengar till lastbilschaufförer. Yasin undrar när han får se sin mamma igen.

Det känns som om han har gått i flera år, när de kommer till Izmir. Han måste hitta en ny smugglare som kan ta med honom på en båt. Yasin vet att det finns farliga båtar, han har hört det av andra flyktingar som nästan drunknat, men mannen han pratar med lovar att han ska ordna en säker båt, han säger att han har en son i Yasins ålder.

På natten ska de vänta vid stranden, det kommer en båt. Den är liten. 60 personer ska åka i den, barn, gamla, mammor, pappor. Det finns ingen annan båt, de måste hoppa i nu, innan det kommer soldater. De ska inte åka långt, båten kanske håller. Det gör den inte. Unga män hoppar i och simmar bredvid båten för att den inte ska sjunka så snabbt, de simmar och håller i båten så att de ska komma i land. På rätt sida, de måste komma till Yunan, till Grekland, inte tillbaks till Turkiet, de har inte råd med en ny smugglare, en ny båt.

På stranden i Yunan står snälla människor, med silverfiltar.

– Ja, säger jag, de där silvriga aluminiumfiltarna, överlevnadsfiltar som ni fick i Grekland, Yunan heter Grekland på svenska.

– Ja, just det säger Yasin, förlåt, jag kom inte ihåg.

– Du behöver inte be om ursäkt, din svenska är jättebra, svarar jag.

I Makedonien slog polisen människor som flytt från krig och terror. De slog alla. De slog mammorna och  papporna och de små barnen. Yasin vaknar ibland kall och svettig av skräck. Han ser de små barnen i sina drömmar, de som den makedonska polisen slagit. Ingen förstår varför poliserna är så arga.

– Men i Tyskland var de snälla, säger Yasin. Och i Sverige, alla i Sverige är så snälla.

Fram till nu. Migrationsverket säger att Yasins vänner är äldre och ger dem avslag på sin asylansökan.

– Vet de inte att vi är hazara? Vet de inte att vi kommer att bli dödade i Afghanistan? Har de inte läst tidningarna? Har de inte sett vad som hänt i Kunduz? Talibanerna tar makten. Vet du, jag dör hellre här än där. Om jag dör här går det snabbt. Och jag slipper…

Yasin tystnar. Han vill inte berätta om bjällrorna. Han vill inte berätta om danserna. Om dansen som talibanerna tvingar pojkarna att utföra, innan de våldtas. Talibanerna, som säger sig vara muslimer, som påstår att de är rättrogna och gudfruktiga, men som är de mest skenheliga och ogudaktiga, talibanerna som är djävlar i människohamn.

Andra pojkar får bälten. Pojkarna är så små. De vet inte varför de får bälten. Vuxna farbröder säger att de små pojkarna ska gå till torget ensamma. Med bältet på. Att pojkarna, de små pojkarna, kommer att bli hjältar då. Att de kommer till en fin plats där alla är glada och det finns mat. De små pojkarna, de små pojkarna med bälten. Men några pojkar vet att de ska dö. Att bältet gör så att många dör. Och pojkarna vill inte. Det finns pojkar som tagit av sitt bälte och sprungit. Några av pojkarna var med i båten till Yunan, till Grekland. Nu är de i Tyskland och Sverige. De vill inte tillbaks, till männen med bälten.

Vi som träffar Yasin och hans vänner och pojkarna med bjällror och de små pojkarna med bälten berättar om det här – gång på gång. Om övergreppen, morden, rasismen i Afghanistan, om talibanerna, om morden, tortyren. Ni kan läsa det i tidningarna, höra det på radion, se det på TV, men ni läser inte, ni lyssnar inte och ni ser inte heller.

För det är ju bara afghanska ungdomar.

Det som behövs är något riktigt drastiskt.
Och då räcker det inte med allt som redan hänt, att hazarer kallblodigt avrättas av talibaner, att talibaner tar pojkar som sexslavar, att talibanerna för inbördeskrig på flera fronter i Afghanistan, att ungdomarna inte har anhöriga i Afghanistan.
Inget av detta spelar någon roll.
Kanske måste svenska ungdomar gå ut och skrika:
Ta oss istället.
Skicka oss till Afghanistan.
Vi har heller inga anhöriga där.
Och vi är inte mer än människor, vi är precis som våra afghanska bröder och systrar.

Jag är afghan.

Har inte en afghan ögon?

Har inte en afghan händer, kroppsdelar, människomått, sinnen, känslor, passioner?

Lever hon inte av samma föda, såras hon inte av samma vapen, drabbas hon inte av samma sjukdomar och botas hon inte med samma läkemedel som en svensk, känner hon inte likt en svensk sommarens värme och vinterns köld?

Blöder inte vi om ni sticker oss?

Skrattar inte vi om ni kittlar oss?

Dör inte vi om ni förgiftar oss?

/Fritt efter Shylocks tal i Köpmannen i Venedig akt III, scen I

DN, GP, GP, Barnombudsmannen,  NY Times, SDS, DN, AB, SDS, SR, SR, Fria Tidningen,

Vem behöver SD när S gör jobbet?

I början av oktober intog talibanerna den afghanska staden Kunduz, vid samma tid förhandlar den svenska regeringen om ett avtal som gör det möjligt att skicka tillbaks ca 18.000 afghaner. Mot deras vilja.

 

”Regeringen har ingått ett avtal med Afghanistan som innebär att tusentals afghaner kommer att skickas tillbaka till sitt hemland. ”En stor framgång för Sverige”, säger migrationsminister Morgan Johansson.”

Sydsvenskan

”En stor framgång för Sverige…”

Kan du se Muhamed och Mustafa i ögonen och säga att:
– Ja, det är rätt, ni bör utvisas, ni har visserligen varit här i över ett år och lärt er svenska, och Kunduz är ockuperat av talibaner och Afghanistan är farligt för svenskar – men det är rätt att utvisa er – för…

Men för ungdomarna?

För bara några dagar sedan intog talibanerna Kunduz. Och så ser det ut – talibanerna har makten i flera provinser, antingen öppet, som i Kunduz, eller dolt som knarkmaffian som har kontrollen över opiumfälten, som de som kidnappar afghanska pojkar och sätter på dem bjällror och håller dem som sexslavar, efter att de dödat pappan och våldtagit mamman.

”Talibanerna tog en kort tid kontroll över Kunduz förra året och flera hårda strider har ägt rum i närheten sedan dess.Den senaste tiden har talibanerna ökat sin närvaro på olika platser i Afghanistan.”

Svenska Afghanistankommittén har lämnat Kunduz.

Den afghanska staden Kunduz har intagits av talibanerna.

 

 

 

Mina svenska barn och dina afghanska ungar

Men det gäller tydligen inte våra afghanska ungdomar?

 

And the presidents children…

Ashraf and Rula Ghani have two children, a daughter, Mariam, a Brooklyn-based visual artist, and a son, Tariq. Both were born in United States and carry US citizenship and passports.

Ashraf Ghani, Afghanistans president har inte ens sina egna barn i Afghanistan.

Visserligen är de födda i USA, men hur kan han eller någon annan makthavare, som har barn i annat land, påstå att Afghanistan är en säker plats för våra barn och ungdomar?

EU utövar påtryckningar på Afghanistans president, ta hem flyktingarna, eller vi drar in biståndet till Afghanistan.

Biståndet?
Afghanistans fattiga ser inte röken av det biståndet.
Det går till makthavarna och stannar där.

Svenska Afghanistankommittén – SAK

Vill man göra något för Afghanistans folk kan man ge till de olika NGO – Non Govermental Organizations.
Svenska Afghanistankommittén till exempel.
Eller möjligen Svenska Röda Korset eller Läkare Utan Gränser/ Médecins sans Frontières (MSF Sweden) – om de nu har verksamhet i Afghanistan.

Och så kan man låta de ungdomar som bott här i mer än ett år nu, och lärt sig svenska och är oerhört studiemotiverade, få bo kvar i Sverige.
De gör stor nytta här i Sverige.
Kommer att bli utmärkta svenska medborgare en dag.
Och kommer förmodligen göra mycket för sitt gamla hemland, bara genom att vara ambassadörer här – och en dag, om talibanerna förlorar sin makt – kan de återvända och bygga upp landet, med skolor, infrastruktur, sjukhus, läkarvård, jurister, kunskap om demokratiska spelregler.

Låt barnen och ungdomarna stanna.
Vi har redan investerat så mycket i dem.
Låt dem stanna i Sverige och i resten av Europa, det är en win-win-lösning.

---

Kabul informal settlements

Här hamnar ofta ungdomarna som skickas till Afghanistan, men som av någon anledning inte kan återvända till sin region, de kanske är dödshotade hemma.

Men Kabul har en växande slum, ett område som är farligt att bo i, men har man inget val. Så det är här våra ungdomar ska gå under, om de inte väljer att möta döden i form av talibanerna som jagade dem hit.

Kabul Informal Settlement.

Utvisad från Sverige och dödad av talibaner

Noorrullah Nikzai utvisades från Sverige och dödades av talibaner.

Rädda Barnen är kritiska till att vi skickar tillbaks minderåriga till Afghanistan.

 

Kan du se Muhamed och Mustafa i ögonen och säga att:
– Ja, det är rätt, ni bör utvisas, ni har visserligen varit här i över ett år och lärt er svenska, och Kunduz är ockuperat av talibaner och Afghanistan är farligt för svenskar – men det är rätt att utvisa er – för…

Talibanerna har fortfarande makten i vissa delar av Afghanistan, ibland som vanliga maffiosos, ibland som ockupanter av städer eller regioner. Afghanistan är inte ett säkert land.

Men afghanerna kan ändå skickas hem med tvång.

År 2015 kom 41 564 asylsökande från Afghanistan till Sverige

Av dem var 23 480 ensamkommande minderåriga

Hittills i år har Migrationsverket avgjort 7 697 ärenden med asylsökande från Afghanistan

Av dem har 1 679 beviljats asyl och 1 853 fått avslag

Övriga ansökningar har avvisats, återtagits eller hänvisats till andra EU-länder

Källa: Migrationsverket

Av de som kom för ett år sedan har nästan alla lärt sig svenska, nästan alla är mycket studiemotiverade, alla skulle kunna bli en stor tillgång för Sverige.

Att utvisa dem är ett enormt resursslöseri.

UD om resor till Afghanistan

Konsten att stryka en skjorta

 AH hämtar mig.

– Kan jag låna strykjärn?

Vi letar efter strykjärnet, det finns hos FA. FA har också symaskinen på sitt rum.

AH ber mig visa hur man stryker, han ska stryka sin skjorta.

– I morgon ska jag till en gymnasieskola på studiebesök. Jag vill vara fin, säger AH och granskar sin nystrukna skjorta. Några ställen är fortfarande lite skrynkliga, AH sprutar vatten på och stryker försiktigt. Skrynklorna är kvar och jag visar honom hur man kan pressa lite hårdare så att det blir slätt.

– Jag är orolig att jag bränner då, säger AH. Men jag trycker lätt på hans hand, han är vänsterhänt som jag, och skjortan blir slät och fin, nästan som ny och inte alls bränd.

När FA kommer in i rummet frågar jag honom om han är färdig med symaskinen.

Så ser det ut bland killarna hos oss. De syr och stryker och lagar mat. Och de är mellan 14-18 år. Ibland tänker jag att svenska tonåringar borde komma hit och bli lite integrerade. Lära sig att sköta ett hem. Som killarna från Syrien, Afghanistan, Etiopien, Eritrea och Somalia gör. För när såg jag senast en svensk tonåring frivillig sy eller stryka sina kläder?

Mina biologiska barn stryker aldrig.

Reflexiva pronomen

AM vill ha hjälp med läxan.

Fyll i mig, dig, sig, oss de och dem. Han kammar sig, vi tvättar oss, hon sminkar sig.

Jag noterar att det fattas något.

– AM, det finns ett pronomen till. När du inte vet om det är en man eller kvinna, pojke eller flicka så kan du säga hen.

AM lyser upp.

– Det är ju jättebra. Svenska namn, jag vet inte om det är ett pojknamn eller flicknamn. Jag kan säga hen då. Det är ju jättebra.

AM skriver hen. Sen skriver han hen igen.

AM ska berätta för sin lärare om hen på måndag. Om det bästa svenska ordet. Om ett pronomen de glömt.

Hen är glad.

A vaknar

En fågel sjunger i februarigryningen

Jag sitter på sängkanten och stryker A lätt över kinden.
– Vakna A, klockan är sex.
A börjar inte skolan förrän klockan åtta, men han ville att jag skulle väcka honom tidigt.

A sover. Nej han sover inte, han blundar bara. Det är kallt i rummet, fönstret står öppet, luften är frisk.
– Jag går nu, säger jag och reser mig upp.
– Nej, sitta här, svarar A och pekar på platsen jag just rest mig från.
Jag sätter mig igen. Fågelsång hörs plötsligt utanför fönstret. Fågeln sjunger så hjärtat vill brista. Som koltrast, men inte koltrast. Inte i gryningen. Inte klockan sex en februarimorgon. A och jag tittar på varandra.
– Det är en hälsning från Aleppo, säger jag. Din Ami och och Abi, din mamma och pappa har skickat hälsningar från Syrien. Hör du?
A lyssnar. Ja, det är en lång och vacker hälsning om mammas och pappas kärlek, om deras längtan efter sin son.
– Jag hade två fåglar i bur, säger A. Två fåglar och två katter innan jag reste.
– Det kanske är din fågel? Berätta något för den nu, skicka en hälsning till Ami och Abi och hälsa från oss. Hälsa från Sverige och skicka din kärlek och din längtan och berätta om skolan som du älskar, hälsa från mig och berätta att jag ska läsa läxor med dig, se till att du inte gör dumheter och att du får kramar när du vill. Hälsa att vi alla älskar dig och att Ami och Abi ska vara försiktiga.
–
När jag kommer hem hör jag på radion att Putin och Assads regeringsstyrkor bombar Aleppo och att syriska familjer flyr till den turkiska gränsen. Jag hoppas att A inte lyssnar på radion, jag hoppas att fågeln inte oroar honom idag.

Ni borde skämmas!

Det är ändå ganska märkligt när de som har en bra inkomst blir sura för att det finns folk som inte har det.
Som blir oroliga för att man kanske ska ta hänsyn till att det finns låginkomsttagare i samhället.

Men allvarligt, ni tror att alla har råd för att de som inte har råd aldrig skyltar med sin fattigdom.
Låginkomsttagare ser ut som du och jag, men gör allt för att dölja den skamliga fattigdomen.
De barnen kommer alltid att vara sjuka när det är utflykt – och ni hånar deras föräldrar?

Ni borde skämmas.

 

 

DN om priset för att gå i svensk grundskola och i alla kommentarsfält haglar invektiv riktade till de fattiga föräldrarna.

Straffet för terrorism

Den 30-årige nazistens Hitleraltare. Foto: Polisen

Alice Teodorescu skriver i GP:

Straffet för terroristbrott enligt gällande rätt är fängelse i minst fyra och högst 18 år eller livstid. För mindre grova brott är straffet fängelse i minst två och högst sex år.

Men hon pratar inte om männen i Halland, de som greps med sammanlagt 550 kg sprängämnen. Hon pratar om två män, 30 respektive 32 år gamla, i Göteborg på sannolika skäl misstänkta för terroristbrott utförda i Syrien år 2013. Medan en nazist, son till en sverigedemokratisk politiker, och en man som arbetat med sprängämnen, men förvarade sprängämnen i förrådet i ett flerbostadshus och i sin bil av massmedia kallas för..? Vårdslösa. Och terrordådet är ”dynamithärvan”.

Nazisten har erkänt och kommer förmodligen att få ett straff på mellan sex månader och fyra år. Tiden för häktningen dras av och straffet förkortas i regel, man sitter sällan hela tiden ut.

550 kilo.

De hade kunnat orsaka massdöd och livshotande skador på stora delar av Göteborgs befolkning.

550 kilo.

Max fyra års fängelse.

För terrorism.

Eftersom det inte kallas terrorism.

Männen sitter häktade misstänkta för brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor.

Inte misstanke om förberedelse till terrorbrott.

Så här stor skulle förödelsen bli om en bomb på ca 500 kg sprängdes i centrala Göteborg

GT, GT, AB,

 

 

Pojken och vakten

Emil och Ida, två andra busungar

Idag har ilskan ersatts av en djup sorg hos mig. Klumpen i magen är kvar, och chocken över hur denna händelse överhuvudtaget kunde hända, och hur folk har reagerat på det. Att man inte ser barnet. Den avhumaniserade synen på barnet. Det här mörka, avgrundslösa, avhumaniserade hat.

Dina barn är fortfarande små. Mina är lite större. De är livliga, aktiva busungar. Min äldste reagerar på orättvisor och är en riktig sprattelgubbe. Min yngste är envis och stundtals riktigt tjurskallig, lite Lotta på Bråkmakargatan, och de är båda de finaste, underbaraste ungar i hela världen.

Lotta på Bråkmakargatan

Jag kan lätt föreställa mig att mina barn skulle kunna hamna i en samma situation som den nioårige pojken gjorde. Låt mig försöka förklara varför.

Vi reser mycket, och då menar jag inte charter med all-inclusive, utan utanför turiststråk, genom Europa, norra Afrika och andra platser. Vi har bilat genom halva Europa och har haft en del nära-döden-upplevelser.

Tack och lov för barnspärr på bakdörrarna på bilen!

Minns när min minste blev sur och mitt på Autobahn tar av sig bilbältet och rycker i dörren…  Så gör han när han blir arg och sur. Han har sprungit iväg och gömt sig när vi varit på IKEA. Storebror hittade lillebror under en rea-skylt där han satt och tjurande. Jag brukar ha långa samtal med lillebror om varför han inte kan springa iväg så där när han blir arg, ledsen eller sur, försöker prata med honom om vad han kan göra istället när han känner så. Han förstår mycket väl när han är lugn och kommer med jättebra förslag och synpunkter, men när han sen hamnar i en situation där han blir sådär arg så går det liksom på automatik.

Lotta på Bråkmakargatan är arg

Som den där gången på stranden i ett främmande land. Jag tittar upp, ser inte minstingen, frågar min man var han är. Min man svarar ”vet inte, han var ju här precis”. Ingen av oss hade uppfattat att han blivit arg och sur över något. De 20 minuter som följer är så långa och hemska. Vi var många som letade. Det blir snabbt djupt i vattnet och han kan inte simma. Jag hittade honom bakom vår bil där han hade satt sig med huvudet ner i knäna, jättesur över något. En kvinna kom fram till mig och berättade att hon försökt prata med honom och fråga var hans föräldrar var, men att han hade sprungit ifrån henne. Så gör han när han är arg och sur. Ingen, speciellt inte någon han inte känner, kan prata med honom då, och i detta fallet förstod han inte heller språket hon pratade på.

Vi höll på att bli av med honom på tågstationen i Marrakech. Hade en vuxen människa försökt hålla fast honom så hade han börjat skrika och fäkta med både armar och ben, var så säker. Både av ilska och av rädsla. Hans storebror hade också reagerat om någon skulle hålla fast lillebror, det är jag övertygad om. Jag… jag vet inte vad jag hade gjort, men gapat och skrikit och försökt att få tillbaka mitt barn på alla sätt jag i ögonblicket kunde komma på hade jag utan minsta tvivel gjort.

Den här nioåriga pojken har inte sin mamma eller pappa här.

Vi vet inte vad han behövt gå igenom för att fly hit. Han letade efter sin storebror tillsammans med sin andre bror. De förstår inte språket. Jag kan bara föreställa mig hur rädd och panikslagen den lille pojken känt sig när han blir fasthållen, nertryckt och vakten håller sin hand över mun och näsa och dunkar pojkens huvud i betonggolvet.

Jag har lyckats se filmen nu, inte utan att gråta så jag skakar, men lyckats se hela filmen på en minut. Man hör tre dunsar, och man ser vakten lyfta honom i axlarna och trycka ner honom igen en gång, men följden att pojkens huvud dunkas ner i betonggolvet. Vakten kväver pojkens skrik, och det hesa, kvävda skriket får mig att tappa tron på mänskligheten…

Detta får inte ske igen, aldrig igen. I Sverige gäller Barnkonventionen 24 timmar om dygnet. Förhoppningsvis leder alla starka protester och den uppmärksamhet denna händelse fått till att det inte händer igen. Att ingen väktare någonsin behandlar ett barn så. Att alla rutiner i alla led ses över, allt från migrationsverket till väktarkåren och polisen.

Men det fritt flödande hatet… hur kan det komma något gott eller konstruktivt ur det? Uppgivenhet och sorgsenhet följer mig idag…
”Vi stirrar in i avgrunden”

Hälsningar T.

Det här är en text jag fått låna, och skriva om en aning, en text skriven av en vän till mig, T, som tog mycket illa vid sig då hon läste sina vänners reaktioner på nyheten om pojken och vakten.

Rädda Barnen, det här är barnmisshandel, SVT: 9-årig pojke brottades ner brutal av vakt, Sydsvenskan om vakten, Ett vittne berättar, Pojkarna letade efter sin bror, SVT, Jonas Gardell, Hur kan jag låta bli att gå sönder?, Viralgranskaren om falska rykten, Aftonbladet om falska rykten, Özz Nüjen, En nioåring får sitt huvud dunkat mot golvet, En av bröderna har hittats i Danmark, Bo Hejlskov Elvén, del ett, Bo Hejlskov Elvén, del två. Barnen som väcker hatarna,