Min son ska gå FRA-gymnasiet

Ett drömyrke…

Min yngste son har alltid önskat sig ett småsyskon. Han är trött på att vara den yngsta i syskonskaran.

Men på FRA lär han få ingå i det stora brödraskapet. Att få vara den storebror som ser dig, som hör dig och som känner dina behov innan du känner dem själv – det har varit lillebrors dröm länge nog…

Att arbeta på försvaret är inget nytt i vår familj, min morfar jobbade på försvaret och min mamma har vuxit upp med något som fanns i hemmet och som var så hemligt att man aldrig fick nämna det – varken för vänner eller släktingar. Telefonen stod i ett eget rum eftersom morfar visste att en telefon gick att avlyssna även när ingen talade i den.

Senare engagerade sig min mamma socialt. Vilket ansågs som något suspekt – både bland borgerligheten – som morfar och mormor tillhörde – och bland socialdemokraterna – som majoriteten av Sveriges befolkning tillhörde.

Om hon hade nöjt sig med välgörenhet – som östermalmstanterna – eller gått med i Socialdemokraternas tåg – som grannarna. Men nej – min mamma gick både i Vietnamdemonstrationer, Grupp 8-demonstrationer och bland de homosexuella på 1 maj (längst bak i Vänsterpartiets tåg – efter barnstugearbetarna – att hon hamnade bland de homosexuella hade sin grund i två orsaker – dels att vi barn gick så långsamt att vi alltid halkade efter och dels att min mamma hade rätt många bög- och flatkompisar). Obskyrt!

Tommie Smith och John Carlos kom på första och tredje plats i 200-metersloppet under OS 1968 i Mexico. Men eftersom de höjde sina knutna nävar, klädda med svarta handskar, fråntogs de omedelbart sina medaljer och uteslöts ur den amerikanska olympiska komittén. En knuten näve med handske på, är Black Powerrörelsens/De svarta pantrarnas symbol.

Ett tag i slutet av 1960-talet var min mamma engagerad i de Svarta Pantrarnas sak – men vissnade när hon fick klart för sig att de ansåg att kvinnans kamp skulle föras i horisontalt läge – i sängen.

Hon engagerade sig också i Verdandi, för ”gubbarnas” sak. Men ”gubben” – dvs a-lagarn – som min mamma uppmanats att adoptera var rörande överens med De svarta Pantrarna i fråga om var kvinnans kamp skulle föras. När gubben hade vägrat lämna vårt hem – och mamma ringde till andra verdandister för att få hjälp – fick hon kalla handen. En granne kom in och hjälpte min mamma att kasta ut honom.  Mamma tackade grannen och adopterade bort gubben.

Egentligen hörde hon kanske inte hemma någonstans. Hennes arbetskamrat Lisa var med i SKP – ett Kina-vänligt parti.  Medlemmarna i SKP var minst sagt paranoida. De hade möten på olika hemliga platser för att hålla avlyssnarna och klassfienden borta. Min mamma var en klassfiende – eftersom hon var föreståndare på fritids – inte vanlig barnskötare. Lisa motarbetade sin klassfiende så gott det gick. Efter några år sa min mamma upp sig och en ny klassfiende fick ta upp kampen med Lisa.

 

Nå – vi var i alla fall avlyssnade.

Inget konstigt med det – det var det många som var. Man blev inte så förvånad när Bratt och Guillou avslöjade Socialdemokraternas spionorganisation IB – Informationsbyrån. Min mamma prenumererade på Folket i Bild Kulturfront. Inte för att hon var kinavän – utan för att tidningen var rätt bra. Sist i tidningen brukade tecknaren Jan Lööf ha en serieföljetong; Bellman – en fattig lodis. 

Jan Lööf hade också en serieföljetong i tidningeng Vi: Ville – och där var kungen och Olof Palme med. Vilket hallå – Palme blev arg och sa upp prenumerationen – men kungen tyckte serien såg skojig ut.

Undrar om Hasse och Tage blev inspirerade av serien när de gjorde sin film S.O.P.O.R.?

Filmaffisch Sopor

Brasse Brännström spelade kungen och Sven Lindberg spelade Palme i filmen som kom 1981 och handlade om svenska barn som kände sig onödigförklarade och om kärnkraftsfrågan – där man var rädd att Palme skulle svika. I filmen lyfter han huvudet och tar en annan väg…

~

 

Hur vet jag att vi var avlyssnade?

Ibland när man pratade i telefon blev det rundgång – strax därpå hördes en röst som meddelade att ”samtal väntar”. Min mamma pratade ofta rätt länge i telefon – så det hände då och då att någon ville komma fram.

Ibland blev det rundgång utan att telefonisten meddelade ”samtal väntar”. Och då frågade vi vem det var som kom in på linjen. Inget svar – men ett klick – och rundgången försvann. Televerkets avlyssningsmetoder var inte så sofistikerade på den tiden.

Jag ärvde några av televerkets avlyssnare när jag flyttade hemifrån. Och det var väl inte så konstigt – jag hade ju gått med min mamma i demonstrationerna!

Och inte nog med det – jag engagerade mig för katolikerna på norra Irland, söp ihop med Gerry Adams (Sinn Féins ledare) och brevväxlade med en förmodad IRA-soldat. Eller jag vet faktiskt inte vad han var. Bara att han satt i fängelse. Inte varför. Det var väl mitt sätt att engagera mig socialt – utan att ha gubbarna i sovrummet. Min brevvän satt emellertid i County Maze Prison – eller The H-blocks – som fängelset kallades – efter formen på byggnaderna. Det var ett fängelse främst för de som var aktiva i, eller på något sätt stödde IRA. Jag brukade skriva om ditt och datt – inget personligt. Våra brev censurerades och ett stort antal kom aldrig fram. Orsakerna var oftast att vi använt ”förbjudna ord”. Vilka dessa förbjudna ord var, kunde man inte veta – för listan ändrades från dag till dag. Oftast handlade det om ord som relaterade till friheten – som blommor och fåglar. För då kunde det vara kodord som egentligen betydde rymning och fritagningsförsök.

Plastic Bullet

 

 

Jag vet som sagt inte varför han satt där och jag ville heller inte veta. Frågade mest om hans familj – han var 40 och hade både barn och barnbarn. Flera hade dödats av den brittiska polisen, oftast med så kallade plastic bullets – som polisen kunde skjuta åt alla håll. Min brevväns dotter hade suttit i bilen på väg till affären för att köpa mjölk när hon träffades av en plastic bullet och dödats.

Ibland fick man skicka gåvor, ibland inte. Pocketböcker var oftast okej – om de inte innehöll antibrittisk propaganda. Jag skickade Frans G. Bengtssons ”Röde Orm” på engelska – ”The Long Ships”. Den handlar ju om vikingar som bland annat kommer till Irland. Tänkte att den kanske kunde intressera en man som inte var så läsvan. Och det gjorde den! Och inte bara honom. Alla killarna på hela fängelset läste min bok. De ville ha mer! Jag visste bara inte vad som skulle kunna matcha Röde Orm. Så det blev inga fler böcker.

Fångarna fick inte spara sina brev, de skulle läsas och sedan kastas bort. Ett brev sparade min brevvän hela tiden – ett med en teckning av en älg som jag gjort. Han är fri sedan många år – undrar om han har teckningen kvar?

Vykort fick man spara. I alla fall ett begränsat antal. Jag reste till Sovjet 1987 och åkte transsibiriska järnvägen. Skickade flera vykort till min irländske vän.

1988 fick jag min första son. Fångarna skickade ett gemensamt grattiskort. Ett gulligt kort med en bebis – där alla tuffa typer skrivit med liten, liten handstil för att få plats – och gratulerade mig till min förstfödde.

Sen blev det inte så många brev till. Sonen krävde sitt av sin mor – och min vän frigavs. Jag fick inte hans adress hem och ska inte heller ha den. Mitt uppdrag var slut.

~

 

Men i många år efter detta var jag avlyssnad.

Jag hade ju som sagt inte bara skrivit brev till en förmodad IRA-soldat (ja, huruvida han var det eller ej visste nog avlyssnarna bättre än jag) – jag hade även varit i ett riktigt kommunistland – visserligen under perestrojkan – men i alla fall. Och faktum är att jag under några år höll kontakt med den ryska värdinnan – som bodde i Sovjet.

Så kanske matas filen på med uppgifter om mig fortfarande?

Och inte vet jag om yngste sonen kan få jobb på FRA – han är ju trots allt en son till en säkerhetsrisk. Att mormors far arbetade på Försvaret är nog en alltför fjär merit för att hålla i sammanhanget.

Annonser

Print on demand

Jaha – så har jag skrivit min första print on demand-bok.

Finns här:

Jonathan

Hade velat haft fler bilder med i boken – men så är det det där med rättigheterna.

Skrev till Christo och Jeanne-Claude för att få veta om det var okej att använda denna bild:

Detta var ett av deras tidigaste verk. Utfördes på rue Visconti i Paris sommaren 1962 – när min mamma var där. Hon såg det – men förstod inte vad det var. Ett konstverk sa någon. Folk stod på varsin sida och pratade med varandra – genom muren av oljefat.

Min mamma trodde att det kanske var ett experiment för att se hur folk reagerade när de tvingades gå en annan väg – än de var vana vid – till favoritcaféet.

Men det som Christo och Jeanne-Claude hade tänkt på var järnridån. Verket heter Rideau de Fer – Järnridån – och föddes som ett embryo 1961 – när Berlinmuren byggdes.

Denna bild och andra – av konstnärer som min mamma umgicks med hade jag velat ha med – men jag vågade inte med hänsyn till rättigheter.

Christo och Jeanne-Claude har förresten inte hunnit svara – jag skrev till dem idag.

Men jag var så otålig – så jag publicerade boken utan att vänta på svar – och utan detta foto.

Såg förresten att Lena Donnér som min mamma umgicks med – det var hon som ordnade boendet åt min mamma och hennes väninna Elena i Paris – den Lena Donnér gick visst bort 2006.

Tråkigt.

Katolsk präst i blåsväder

Den romersk-katolske prästen Adelir Antonio di Carli lyfte den 20 april med 1000 heliumfyllda ballonger. Han steg genast upp till en höjd av 6000 meter – och sjönk sedan till 2500 meters höjd.

Anlednigen till resan var att han ville slå ett gammalt rekord – och på så sätt samla ihop pengar till en andlig rastplats åt lastbilschaufförer.

Han skulle flyga till staden Dourados -750 km från staden Paranagua där han startat, men vinden tog genast tag i honom och riktningen ändrades. di Carli for ut över Atlanten. Fiskebåtar och en helikopter sattes in i letandet efter honom.

Prästen var väl förberedd för tuffa turer, han hade tidigare klättrat i berg och gått överlevnadskurser. Med i bagaget fanns vatten och föda för fem dagar. Han hade också en GPS och en satellittelefon – men dessa slutade dock att fungera – och prästen försvann.

Man har funnit hans ballonger längs Brasiliens kust – vid Santa Catarina – i hajtäta vatten.

 

Catholic priest Adelir Antonio de Carli flying on the bottom of a cluster of brightly colored party balloons in Paranagua

 

Tidningen Dagen: Prästens ballongfärd kan ha slutat i tragedi.

Tidningen Dagen: Flyget ställer in sökandet efter ballongprästen.

SvD: Ballongprästen borta

SvD: Sökandet efter ballongpräst inställt

Aftonbladet

CBC News:

A reporter with the newspaper Folha De Sao Paolo, Barbara Gancia, was less optimistic.

”What we’re hearing now is that he did not know how to use his equipment, the GPS, and he was ill-prepared for his flight,” she told CBC News on Wednesday.

She said that while di Carli had intended to drift inland, weather conditions forced him over the ocean. She said authorities have also found the chair he was travelling in.

Meanwhile, a flight instructor who expelled di Carli from flight school three years ago has publicly criticized the priest for his stunt, Gancia said.

”He called him undisciplined and an exhibitionist, and he was always bragging about his faith and how his faith was going to carry him and take him safely through his journey. And that’s not what happened.”

Metro

Yahoo news

Times Online: The priest embarked on a similar adventure on January 13, when he used 600 balloons to carry him on a four-hour journey from the town of Ampere to Argentina, where he landed safely after reportedly reaching heights of 5,000 metres.

Herald sun

Kansascity.com:

Paragliding instructor Marcio Andre Lichtnow, who gave courses to the Rev. Adelir Antonio de Carli three years ago, described him as a ”headstrong, anxious individual who was always in a rush.”

”After two or three months, I asked him to abandon the course because of these personality traits, which are not the ideal profile for a paraglider,” Lichtnow told The Associated Press by telephone. ”So what happened comes as no big surprise.”

 BBC News: Flying priest’s ballons found

Guardian.co.uk Artikel och film om händelsen, samt en kort intervju med prästen – som har en lustig och mycket ljus röst. Kastrat?

 

Enade vi stå…

…söndade vi falla.

Den sårbara kärnfamiljen kontra den starka storfamiljen.

Israeliska musikterrorister

Magnus Betnér och Helena Sandklef är i Israel och bloggar just nu om vad de ser. Filmen med de israeliska musikterroristerna har Betnér tagit och lagt på Youtube.

Läs deras bloggar – de skriver bra – man blir arg och ledsen. Ska konflikterna aldrig ta slut?

Betnér skriver:

Jerusalem Syndrome heter sjukdomen som får besökare hit att tro att de är Jesus, Elia, Mohammed eller annan valfri religiös figur. Själv börjar jag tro att jag är satan. Ju fler religiösa människor jag ser, desto mer förbannad blir jag. Hur fan ska det gå att få ordning på den här jävla världen när inte ens två grenar av samma religion kan komma överens om vem som ska bestämma över en kyrka?

Alla tre religionerna här har samma gud. Till stor del samma böcker. Ändå är det så att vissa har fått för sig att gud inte pallar när man rakar sig. Andras gud behöver att man rakar sig, men inte klipper polisongerna. De allra flestas gud vill att man ska en mössa. Ju lustigare hatt, desto bättre tycks det. Någras gud vill att man har en pytteliten mössa. Andra att man har en gigantisk.

Sandklef skriver:

En restaurang som ligger precis i anslutning till moskén spelar öronbedövande musik, ljudet överröstar allt. Flera upprörda muslimer kommer från moskén undrar varför de inte kan sänka musiken. Jag går fram och frågar vad problemet är. Efter att ha sagt ”va? Va?” så förklarar soldaten att det är en restaurang. ”Men så högt”, gestikulerar jag. ”Democracy, democracy” skrattar han och går iväg. Magnus kommer då fram med videokameran och tar över diskussionen vilket resulterar i att soldaten ringer ett befäl och snipp, snapp, snut så är Magnus bortförd till polisstation! De har dessutom tagit hans pass OCH vår chaufförs ID-kort. En annan soldat kommer fram till min guide och säger att han inte får stå där han står, han måste flytta sig en halv meter. ”Varför”, frågar jag, ”har reglerna ändrats på 10 minuter?”. ”Ok ok, no. It’s ok.”

Tidigare inlägg om konflikter och konflikthantering.

Teos tips

Fick ett tips från Teo – en länk till en sida.

Jag känner mig lite orolig för att sidan ska ha påverkat mig lite väl mycket. Är nämligen en sån som lätt fastnar för nymodigheter.

Kan gårdagens aktiviteter ha varit en följd av länken?

Jag var i Malmö och repade inför en film, sen gick jag på Viggos hamburgerrestaurang med min äldste son och åt (goda hamburgare!) och sen var jag på fäktningen. Somnade som en sten – tidigt.

Så innan ni tittar på Teos tips – fundera på hur lättpåverkade ni är. Det finns annars en stor risk att man fastnar i detta:

Teos tips.