Skumma samtal

Väcktes av att mobiltelefonen ringde klockan 01:45.

Vem har dött? hann jag tänka innan jag svarade. Personen som ringt upp var tyst och la sedan på.

Var det någon som behövde hjälp? Det var ett 08-nummer – någon i Stockholm hade ringt mig, ingen jag kände – tror jag.

Jag kollade hitta.se – numret gick till ett företag; Marcom Consult på Vattugatan. Vem sitter på ett företag och behöver min hjälp mitt i natten? Ringde upp och en ganska berusad man svarade. Jag frågade vem jag pratade med – men han ville inte presentera sig, inte heller ville han berätta varför han ringt upp – han påstod att han inte alls ringt. Jag sa att jag förstod att han ringt fel – men att jag hade önskat att han bett om ursäkt – istället för att bara lägga på luren. Men han svarade bara med oförskämdheter och slängde på.

Nu kunde jag inte sova. Min son är i Stockholm – tänk om det hänt honom något – ska jag ringa polisen? Ska jag ringa upp min son? Jag skickade ett sms och bad sonen kontakta mig så fort som möjligt.

Slog sedan upp företaget på nätet.

Såg att de hade haft affärer med Svenska Flygsportförbundet och någon som heter John C E Tuvefalk. Googlade på Tuvefalk – som visade sig vara en riktig skummis. Han – liksom företaget Marcom Consult hade bara boxadress – adressen Vattugatan fick jag på annat håll – den kanske inte stämmer.

Tuvefalk är en hyresvärd som stått på Hyresgästföreningens svarta lista. Han äger fastigheter i Hägersten där underhållet varit kraftigt eftersatt (2005). Dessutom är han medlem i en organisation som heter EAA The Spirit of Aviation.

Vad är det för skumraskaffärer jag mot min vilja dragits in i? Var det Tuvefalk själv som satt och fylleringde mitt i natten?

Frågorna hopar sig…

Happa-tai – YATTA!

 

Happa-tai bildades 2001. Låten Yatta är en kommentar till Japans dåliga ekonomi.

Texten är en blandning av engelska och japanska – och är otroligt äckelpositiv. En strof lyder: ”We’re so healthy, it just makes ya sick!”

Har skrivt av den japansk-engelska texten först – så att man kan köra lite hemmakaraoke – och under den – den engelska texten.

G R Double-E N Leaves
G R Double-E N Leaves

It’s so easy! Happy-go-lucky!
We are the waludo [world]! We did it!
Hyuu! Hyuu! Hyuu! Hyuu! Osu! Osu! Osu! Osu! (Ai!)
Yatta! Yatta!
Daigaku gohgaku
Yatta! Yatta!
Shachoh shuunin
Happa ichimai areba ii. Ikite iru kara lucky da!

Yatta! Yatta!
Tohsen kakujitsu
Yatta! Yatta!
Nihon daihyoh
Yannaru kurai kenkoh da.
Everybody say yatta!

Nippon kyuukyuu (demo)
Ashita wa wonderful
Ijiwaru saretemo futon haireba
Guu guu guu guu! Pass pass pass pass (Ohayo–!)

Yatta! Yatta!
Kuujikan suimin
Yatta! Yatta!
Neoki de jump
Donna ii koto aru daroh ikite ita kara lucky da!

Yatta! Yatta!
Kimi ga kawareba
Yatta! Yatta!
Sekai mo kawaru
Marugoshi dakara saikoh da massugu tattara kimochi ii–!

O-mizu nondara umee! (Yatta!)
Hi ni atattara attakee! (Yatta!)
Koshi kara warattara omoshiree! (Yatta! Yatta!)
Inu-katte mitara kawaii! (Yatta!)

[Repeat]

Surechigai-zama hohoemi kureta
Nido to aenaku-tatte ii kimi ga ita kara lucky da!

Heisei fukyoh seiji fushin
Reset sae surya saikoh da! Minna iru kara tanoshii–!

Yatta! Yatta!
Daigaku kyohshitsu
Yatta! Yatta!
Mövie [movie] star
Happa ichimai areba ii. Minna issho da happy da!

Yatta! Yatta!
Iki wo sueru
Yatta! Yatta!
Iki wo hakeru
Yannaru gurai kenkoh da! Everybody say yatta!

[Repeat]
Bye-Q!

Engelsk översättning:

G R Double-E N Leaves
G R Double-E N Leaves
It’s so easy! Happy-go-lucky!
We are the world! We did it!
Whoo! Whoo! Whoo! Whoo! Yes! Yes! Yes! Yes! (Unh!)

All right! All right!
We’re doin’ great in college!
All right! All right!
Made president at our jobs!
Long as we’ve one leaf on, we’re doin’ fine!

Hey, we’re lucky just ‘cause we’re alive!

All right! All right!
We’ve been confirmed for the prize!
All right! All right!
We’re representing Japan!
We’re so healthy, it just makes ya sick!
Everybody say ”All right!”

Japan’s got crises (but)
Tomorrow’s wonderful
Even if somebody’s mean to us, we just go to bed and
Snore! Snore! Snore! Snore! Pass! Pass! Pass! Pass! (Good morniiiiing!)

All right! All right!
We got nine hours of sleep!
All right! All right!
Woke up and jumped outta bed
What kinda great things might await us now?

Hey, we’re lucky just ‘cause we’re alive!

All right! All right!
If there’s a change in you
All right! All right!
Then the whole world will change too.
Getting through it unhurt’s the best of all.

Just stand up straight because it feels greeeaat!!

I drink water that’s tasty! (All right!)
I get in the sun and feel toasty! (All right!)
Havin’ a belly laugh’s fun! (All right! All right!)
Try keeping dogs–they’re cute! (All right!)

[Repeat]

As we brushed past each other, you favored me with a smile.
It’s okay if we never meet again. I’m lucky you were here just for a while!

We’ve got recession these days…in goverment we’ve no faith.
Could we hit ”reset,” that’d be number one!

And since we’re all here, it’s just so much fun!

All right! All right!
In university class
All right! All right!
We’ve got a movie star!
Long as we’ve one leaf on, we’re doin’ fine!

We’re all together, it’s a happy time!

All right! All right!
Long as we still can breathe in…
All right! All right!
Long as we still can breathe out…
We’re so healthy, it just makes ya sick!
Everybody say ”All right!”

[Repeat]

Bye-Q!

Happa-tai har inspirerats av flera pojkband – men även av den gamla hederliga discogruppen Village People – och deras YMCA.

samt Go West…

…som Pet Shop Boys gjorde en variant av…

En garde…

…får jag aldrig säga när jag fäktar.

Tror att Leni Riefenstahl lät aktörerna hålla på längre för att kunna få fina vinklar – för det går betydligt snabbare att få in en träff. 

Hon var verkligen en fantastisk filmare. Och en makaber kvinna. Tog dykarcertifikat när hon var över 70 (hon ljög och sa att hon bara var 52 – för att få det). När hon var 100 släpptes hennes undervattensfilm.

Och hon hade en ung älskare som hon gifte sig med när hon var över 100.

Noterade att den ene fäktaren i filmen är vänsterhänt. Trodde att vänsterhanden var tabu förr. Min mamma sa åt fröken i ettan att låta mig använda vänster. Men min kompis Jonas fick börja skriva med höger. Det blev inte snyggt. 

~

Hurra för Mr Andrew Wolley!

 

Öppna ALLA mail från Mr Andrew Wolley – som påstår sig vara chef för Citibank.

Jag skickade alla mina uppgifter och inloggningsuppgifter och nu är mitt konto tömt!

Jag är nämligen en hjärndöd människa som egentligen borde ha en förmyndare – eftersom jag strör mina miljoner kring mig som andra sprider tuggade tuggummin och fimpar. Är det inte nigeriabrev så är det pyramidspel med chans att vinna skitmycket pengar – trots att jag står längst ner på listan – och alltid kommer att stå där – eftersom jag inte har några korkade kompisar som går på min brighta affärsidé.

Nåväl – jag vet att den som väntar på något gott…

En dag kommer miljonerna att rulla in – och då kan ni stå där med era: ”Vadvardetjagsa-långa näsor”. Då är det jag som åker till Västindien och sätter sprätt på pengarna.

Jag ska bara ligga under en palm och dricka pinnar med choklada…

Så förresten – bry er inte om min varning högst upp – det är jättebra att lämna ut sina uppgifter till en bankchef med en Yahoo-adress.

Jag tycker också att denna adress ser jätteseriös ut:

OFFICER:MR ANDREW WOLLEY.
POSITION:DIRECTOR,INTL,REMMITTANCE CITIBANK LONDON.
TELEPHONE OFFICE/BANK:+44-700-5964577,
FAX NUMBER:+44 870 288 7323,+44 870 288 7101
TELEPHNE +44-7011138970.
EMAIL:unitednationofficier@yahoo.co.uk

Människan jobbar ju för tusan på FN!

Respect!

Kolla Yahoo-adressen så får ni se.

En som jobbar på FN kan väl inte ljuga?

Bry er inte om vad dessa spambusters säger – de är bara avundsjuka…

~

SPAM – jättegott!

~

Favorit i repris…

Looking good for Jesus

 

Missa inte min nya favorit-Internetbutik – Blue Q – very best quality – där finns allt.

Hittade denna fina skiva – religion for retarded – på David Nessles blogg. Musiken finns här – eller om man hellre vill – på Youtube:

Här går det bra att lyssna på Charlie the Hamster Sings the Ten Commandments.

Det vill säga – my computer says no – men jag har hört att andra har hört… Och det låter inget vidare.

Honor thy father and mother…

Är det ”Låt barnen komma till mig” – eller  ”Jag är världens ljus” som tillverkaren av denna strålande strömbrytare hade i åtanke? Själv var designern uppenbarligen inget ljushuvud.

Själv har jag lite svårt för detta med religion – vet inte om jag ska använda Blue Q:s mirakulösa munspray ”Believe in God” – eller om jag ska söka fadersrötterna och gå direkt på ”Convert to Judaism-spray”.

Jag vill tacka David Nessle för att jag fann Jesus, samt Galaxa för tipset om det fina Looking good for Jesus-kitet. Och så vill jag tacka Per Christian Jörgensen för att han tipsade David om Ubuweb. Och så vill jag passa på att tacka livet – men jag hittar ingen länk dit… Så istället tackar jag PCL LinkDump för Jesus-strömbrytaren.

Aftonbladet – Looking good for Jesus förbjöds i Singapore.

BBC News ‘Jesus’ cosmetic row in Singapore

Att skapa en fanatiker – eller Eurabia

Teskedsordern

Läste ”Hur man botar en fanatiker” av Amos Oz för en tid sedan. Det är en bra, kort, lättläst och ganska rolig bok.

Oz berättar att han själv var en fanatiker som ung:

”Som barn i Jerusalem var jag alltigenom en hjärntvättad liten fanatiker, det måste jag bekänna. Självrättfärdig, chauvinistisk, döv och blind för varje berättelse som skilde sig från den tidens mäktiga judisk-sionistiska berättelse. Jag var ett stenkastande barn, ett judiskt intifadabarn. Det första ord jag lärde mig på engelska förutom ”ja” och ”nej” var faktiskt ”Britter, åk hem!” som vi judiska barn brukade ropa när vi kastade sten på de brittiska patrullerna i Jerusalem.”

Amos Oz

Numera anser han sig vara botad och skulle kunna tänka sig att arbeta som lärare i jämförande fanatism – om det bara fanns en skola med en sådan tjänst.

Amos Oz berättar om en kollega – den israeliske romanförfattaren Sammy Michael – som under en bilfärd pratade med chauffören – en man som ansåg att det är viktigt att judarna dödar alla araber, men istället för att bli arg på denne fanatiker så ställde Sammy Michael några frågor:

”Och vem hade ni tänkt skulle döda alla araber?”

Chauffören sa: ”Vad menar ni? Vi! De israeliska judarna! Vi måste! Det finns inget val, se bara vad de gör mot oss dag efter dag!”

”Men vem hade ni egentligen tänkt skulle utföra jobbet? Polisen? Eller armén? Eller kanske brandkåren? Eller sjukvårdspersonalen? Vem ska göra jobbet?”

Chauffören kliade sig i huvudet och sa: ”Jag tycker att det borde delas rättvist mellan oss alla, var och en av oss skulle döda ett antal.”

Sammy Michael, som fortfarande höll god min, sa: ”Okej, anta att ni blir anvisad ett visst hyreshus i er hemstad i Haifa och att ni knackar på hos den ene efter den adre eller ringer på dörren och frågar: ‘Förlåt min herre, eller förlåt frun, råkar ni vara arab?’ och om svaret är ja, skjuter ni dem. När ni är klar med hyreshuset och just ska gå hem hör ni något från fjärde våningen, det är ett spädbarn som skriker. Skulle ni då gå tillbaka och skjuta barnet? Ja eller nej?”

Det blev tyst ett ögonblick och sen sa chauffören till Sammy Michael: ”Ni är verkligen grym, den saken är klar.”

Och det här är en avslöjande historia, för det finns något i fanatikerns natur som i grunden är mycket sentimentalt och som samtidigt visar brist på fantasi.

Att ingjuta lite fantasi i människor skulle kunna få fanatikern att känna sig lite osäker, det har jag ibland vissa förhoppningar om, även om de är begränsade.”

Så skriver Amos Oz i sin bok ”Att bota en fanatiker” som jag verkligen kan rekommendera.

~

Något liknande skriver Azar Nafisi i sin bok ”Att läsa Lolita i Teheran”.

Boken är självbiografisk. Nafisi studerade några år utomlands, kom hem till Iran – satte stort hopp till revolutionen – men blev som många andra intellektuella besviken över den vändning det hela tog. Fanatiker tog över. Kvinnor skulle bära slöja, först på jobbet – om de arbetade i statlig tjänst – vilket Nafisi gjorde – hon var lärare på universitetet. Nafisi och många andra protesterade i det tysta – så länge som möjligt. Och när de till slut tvingades till huvudduk så lät de den sitta lite slarvigt – så att håret gled fram.

Huvudduken och det fanatiska trycket gjorde att Nafisi sa upp sig från sin tjänst. I många år tjatade hennes vänner på att hon borde undervisa igen. Många studenter behövde henne. Skulle slöjan vara ett så stort hinder – var det inte bättre att dagens ungdom fick höra hennes föreläsningar – kunde inte slöjbärandet vara värt priset?

Till slut låter hon sig övertalas. Hon börjar igen – och har det ganska bra.

Undervisningen störs bara ibland. Men flickorna, hennes studenter, trakasseras på väg in till skolan. Vakter genomsöker deras väskor, där får inte finnas västerländska dekadenta saker. Flickorna får inte vara sminkade. En flicka med ovanligt långa och svarta ögonfransar tvingades att om och om igen tvätta sig – vakterna trodde att hon hade mascara. Rosa strumpor anses också dekadent – trots att de inte syns under kappor och sjalar.

Azar Nafisi vill inte undervisa under dessa villkor. Hon väljer ut ett antal studenter, endast kvinnor, eftersom män och kvinnor inte får träffas privat om de inte är släkt, eller gifta – och med dem har hon litterära träffar en gång i veckan. De studerar förbjuden västerländsk litteratur – sådant som intill helt nyligen gick att köpa, som gick att läsa på universitetet – men som nu är konfiskerat hos de flesta bibliotek och boklådor.

De läser bland annat Lolita och Den store Gatsby – böcker som man också studerat i skolan. Böcker som av vissa ansetts som dekadenta.

Men är inte deras eget liv likt Nabokovs romanfigur – Lolita – instängd i en bur och beskriven utifrån sin fångvaktares syn på livet?

Och beror inte fanatikernas syn på ”de dekadenta” – beror den inte på att de inte har fantasi nog att förstå – att sätta sig in i en annan persons liv, och synen på livet. Om de läste mer skönlitteratur så skulle de kanske förstå.

Men situationen i Iran blir ohållbar – Nazir Afasi beslutar att lämna sitt älskade hem – hon och hennes familj lämnar landet – och de är numera bosatta i USA, där hon undervisar på John Hopkinsuniversitetet i Washington.

~

Marjane Satrapi berättar i sitt seriealbum Persepolis ungefär samma historia som den Azar Nafisi berättar – men sedd ur elevens synvinkel.

Satrapi studerar också utomlands. Hennes föräldrar var först aktiva i revolutionen – men de revolterade mot shahen av Iran – inte till förmån för fanatikerna med ayatolla Khomeini i spetsen. Också Marjane Satrapis mamma kämpar i det längsta mot sjalen.

När Marjane söker till en efterlängtad utbildning – konstakademin i Teheran – blir hon intervjuad av en mulla som ska kontrollera hur religiös hon är.

Hon försöker studera allt hon tror hon ska bli utfrågad om, hon vill framstå som en god muslim – men till slut ger hon upp. Hon kommer ändå inte att på några dagar lära sig allt som hon förväntas kunna – och hon tror på Gud på sitt eget sätt – inte på regimens sätt.

Hon kom in – mullan på skolan hade uppskattat hennes ärlighet.

Efter en tid uppmanas de kvinnliga eleverna att bära en mer heltäckande sjal. Marjane protesterar högt på mötet – det går inte att arbeta i en sjal som hänger över armarna.

Hon kallas till islamiska kommissionen på skolan för att hennes upproriska beteende ska stävjas, men hon har tur – det är den ärliga mullan hon får träffa igen – han försöker övertyga henne om att sjalen är bra – men uppmanar henne samtidigt att designa en som hon tror skulle passa de konststuderande kvinnorna.

Det mesta i seriealbumen kretsar kring hennes eget liv – böckerna är skrivna som en självbiografi.

I början får man veta lite om Persiens/Irans historia. Och här och var får vi veta lite om hennes släktingar och deras öden.

Marjanes morbror ligger på sjukhus – sjukhuset kan inte ge honom den vård han behöver, så familjen vill få ett tillstånd att åka utomlands – i England kan de hjälpa honom – men det tar lång tid att skaffa pass. En vän till familjen är passförfalskare – han lovar att göra ett pass till morbror, så att han kan komma iväg innan det är försent. 

Passförfalskaren gömmer en 18-årig flicka – Niloufar – som är efterlyst – eftersom hon är kommunist.

Två dagar senare upptäcker regimen Niloufars gömställe. Hon anhålls och avrättas. Långt senare får Marjane veta att man inte kan avrätta en oskuld. Och Niloufar var oskuld. Så för att kunna skjuta henne tvingar man henne att gifta sig med en av fängelsevakterna – som våldtar henne. Och sen kan man avrätta henne. Och hur får folk utanför fängelset veta detta? Fängelseledningen skickar en symbolisk hemgift till familjen. Så att de verkligen ska få veta vad som hänt.

Numera lever Marjane Satrapi i Frankrike. Hon kan inte återvända till Iran.

Och hur gick det för morbror? Han begravdes samma dag som hans riktiga pass kom…

~

I Primo Levis berättelse ”Är detta en människa?” – får vi följa författaren under den tid han befann sig i förintelselägret Buna, som ingick som en del i Auschwitz. Och han betonar gång på gång att han inte hatar dem som gjorde honom allt detta.

~

När man sedan läser Suad Amirys bok ”Sharon och min svärmor” är det återigen svårt att förstå varför människor inte förtärs av hat mot dem som varje dag förtrycker dig. Mot de som rycker undan mattan för dig och hånar dig för att du inte kan stå ordentligt.

Och ändå skriver Amiry boken med en stor portion humor. Läs om hur hon anklagas av en soldat för att hon har tittat argt på honom.

~

 

När Bush och Giuliani uttalar sig så vet man inte om man ska skratta eller gråta. Men bra stoff till ståupparna är deras uttalanden i alla fall. 

I DN skriver Andreas Malm om rädslan för att muslimer skulle ta över världen. Att muslimerna redan nu tagit över Europa – och enligt FOX-news har de visst redan tagit över Sverige… En nyligen publicerad bok ”While Europe Slept” som kommit ut på världens största förlag för engelskspråkig litteratur – Random House nominerades till det prestigefyllda priset National book critics circle award. Författaren – Bruce Bawer – har tidigare skrivit om kristen fundamentalism och homosexuellas rättigheter. Därför är det märkligt att han nu pratar om ett Europa som något slags inferno, så här skriver Andreas Malm:

Nu vill han berätta sanningen om Europa.
Värst är infernot i Sverige. Sverige är Europas ”ground zero”. I Stockholm driver muslimska ynglingar runt och ”jagar ut icke-muslimer ur simhallarna”. De ”terroriserar skolor”, ”attackerar brandmän och ambulanser”. Den populäraste t-shirten bland dem bär texten ”2030: då tar vi över”.

Jag har läst lite av det Bruce Bawer  skriver – och han verkar vara en mycket vettig människa. Hittade bland annat en artikel ”Hating America” – där han berättar att han bott i Holland och i Norge – och att han uppskattar europeernas bildningsideal. Här kan man flera språk, man läser flera tidningar och man accepterar samkönade relationer och äktenskap fullt ut. Varför då denna rädsla för muslimer? Och varför dessa lögner om Sverige?

Jag sympatiserar inte med mullornas Iran, lika lite som jag sympatiserar med någon förtryckarregim, eller någon totalitär religion eller filosofi. Men att påstå att muslimska ungdomar jagar ickemuslimer ur simhallarna… Och inte har jag sett någon t-shirt med texten 2030: då tar vi över. Vad leder allt detta hat och denna misstänksamhet till?

Att det är ett jävla liv i Landskronas miljonprogramområden – det vet jag. Men det är lika mycket fattiga serber (serber är oftast kristna), som albaner och bosnier som står för bråken. Det har inget med religionen att göra, utan med fattigdom, arbetslöshet och utanförskap. Och kriminaliteten är hög – men jag har aldrig hört att svenska ungdomar skulle blivit utjagade från Karlslundsbadet i Landskrona – ett mysigt äventyrsbad mitt i miljonprogramområdet. Precis vid fotbollsplanen.

Bruce Bawer skulle behöva läsa lite av Amos Oz och de andra författarna jag rekommenderat här. Tror att han som verkar vara så lyhörd – skulle kunna ta till sig innehållet och tänka om. 

Andreas Malm skriver vidare om Bat Ye’or – en brittisk amatörhistoriker som år 2005 avslöjade att:

Europa finns inte mer. Den euro­peiska civilisationen har, efter planer från EAD, avvecklat sig själv till förmån för en hybrid mellan ­Europa och Arabien: du kanske inte visste det, men du lever i Eurabien.

I Eurabien härskar araberna, som är synonymt med muslimerna. I Eurabien har Europa blivit ”ett appendix till den arabisk-muslimska världen” och de infödda européerna relegerats till dhimmi, den status som islam genom historien påtvingat besegrade folk. Det betyder att européerna ödmjukt måste finna sig i muslimernas lagar och regler: som alla dhimmi-folk måste de ”gå på vänster sida om muslimerna, i rännstenen, och acceptera kränkningar och slag för att inte reta sina muslimska herrar”. 

I en annan artikel skriver Andreas Malm om islamofobin och Sverigedemokraterna. Det är en bra artikel. Läs den här

FOX news producerar en propagandafilm om Rosengård i Sweden…

Ett nytt Mogadishu? Jag har varit i Rosengård flera gånger. Fula hus har de – dumt planerade – eftersom det bildas vindtunnlar mellan de höga husen, men det finns spännande butiker i centrum. Känns som att vandra på en bazaar i Marocko – om man bara kan blunda för den fula arkitekturen på Rosengård.

Men upploppsstämning? Jag förstår inte hur man kan tro att något blir bättre av allt skisnack.

Tyvärr är folk så lättlurade – antar att de som tittar på nyhetssändningar världen över verkligen tror att detta är den sanna bilden av Rosengård, Malmö, Sweden… 

I Sveriges Radios ekosändning kunde man får höra att USA:s försvarsminister Robert Gates läxar upp européerna:

Gates vände sig som han sa ”direkt till europeerna” och vädjade om förståelse för Natos närvaro i Afghanistan.

– Regeringarna i Europa har förstått det. Om Natos insats i Afghanistan misslyckas så är det ett allvarligt säkerhetshot inte bara mot USA utan också mot Europa, sa Robert Gates.
– Men många av Europas invånare tycks inte ha förstått hotet mot den europeiska säkerheten, fortsatte han.

Vad är det då USA:s minister vill med sina hot om att Europa måste vara beredd på ett anfall? Vilka ska anfalla? Och varför? Hur länge ska vi hata och misstro varandra?

Jag blir mer rädd för vad USA kommer att göra med Europa – än vad Afghanistan skulle göra med Europa. Vad jag vet har vi inget otalt med varandra. Men kanske kommer den amerikanska säkerhetstjänsten att plantera ”arabiska” bomber lite varstans – så att vi ska känna oss hotade av de ”otäcka muslimerna”. Nu när vi inte längre ska frukta ryssen. För det där kommunisthotet – det växte jag upp med. Allt handlade om vad kommunisterna (och knarkarna – som ibland var samma hemska okända typer på tunnelbanan) skulle göra med alla fina svenska familjer.

Och nu är det araberna.

I Tyskland på 30- och 40-talet var det judarna.

I USA fram till nyligen var det de svarta.

På 1970-talet var nordvietnameserna ett stort hot mot USA.

Nu är det afghanerna.

Men…

Om den lille fanatikern Amos Oz från Israel kan växa upp och lära sig att inte hata, att till och med skriva en bok om det…

Om universitetsläraren Azar Nafisi från Teheran har förstått att fanatism kan botas med skönlitteratur och en smula fantasi…

Om Marjane Satrapi som barn och som ung kunnat visa ett sådant mod utan våld mot alla moralväktare och sedlighetspoliser som hotade henne i varje gathörn…

Om Primo Levi från Turin, som fördes till något som borde vara hans säkra undergång, men istället blev ett fruktansvärt minne för livet, ett minne som måste berättas, ett minne där vänner dör varje dag, om han inte hatar…

Och om den palestinske arkitekten och författaren Suad Amiry som varje dag utsätts för en förnedring som liknar den som judarna en gång utsattes för – om till och med hon kan förlåta…

Så varför ska rika, vita västerlänningar hata ett litet folk, fattiga mäniskor i en by i bergen – varför tror vi att vi gör gott när vi bombar dem? Varför hatar vi dem? Har de satt oss i koncentrationsläger? Har de hotat oss?

Kanske har byborna brist på fantasi, kanske skulle de behöva läsa lite skönlitteratur, kanske skulle de behöva höra en historia om ett litet övergivet spädbarn på fjärde våningen i ett höghus…

Och kanske har vissa makthavare i väst samma brist på fantasi.

Jag vet inte. Själv tänker jag försöka bota min fanatism varje dag.

DN: ”Sveriges elever får Oz bok

Teskedsorden samarbetar med Amos Oz mot rasism

Dagens bok – ”Du är väl inte fanatisk lille vän?” om Amos Oz bok.

SvD: ”Kompromisser är livet” – om Amos Oz bok.

SvD: ”En Lolita i kamp mot mullorna” – om Azar Nafisis bok

Dagens bok – ”Små fickor av frihet” – om  Azar Nafisis bok.

SvD: ”Satrapi talar allvar med humor” – om filmen som baserats på Marjane Satrapis bok Persepolis.

Sydsvenskans Annika Gustavsson recenserar filmen Persepolis.

SvD: ”Ädelmodiga djur och människans bestialiska natur” – om Primo Levis bok – samt om människans moral.

DN: ”Med blick för mod” -intervju med Michael Nykvist med anledning av bland annat uppsättningen av pjäsen – ”Är detta en människa?”

Dagens bok om Primo Levis ”Är detta en människa?”

Suad Amirys besök inställt. Amiry skulle talat om sin bok ”Sharon och min svärmor” – men fick inte visum till Schengenanslutna Sverige…

Dagens bok om Suad Amirys bok ”Sharon och min svärmor”.

SvD: ”Levande dokumentär om livet i Ramallah”.

Tidningen Expo har flera artiklar om islamofobin i Europa:

Högerextrema bildar europeiskt parti

Demonstration mot islam i Antwerpen

Österrikisk politiker hetsade mot islam

Den här boken verkar spännande: Literature, Partition and the Nation-State av Joe Cleary. Har inte läst den – men såg att Amos Oz’s vän Sammy Michael är nämnd i den.

Kimmo – minä rakastan sinua!

 ~

Or at least your music…

and your voice…

and your body…

and your harmonica…

~

~

and your bad mood in the morning…

~

 

Kimmo Pohjonen – Official website

 

…but I can’t accept that your tour goes around the world – with no stop in Sweden!

~