Enade vi stå…

…söndade vi falla.

Den sårbara kärnfamiljen kontra den starka storfamiljen.

Annonser

Teos tips

Fick ett tips från Teo – en länk till en sida.

Jag känner mig lite orolig för att sidan ska ha påverkat mig lite väl mycket. Är nämligen en sån som lätt fastnar för nymodigheter.

Kan gårdagens aktiviteter ha varit en följd av länken?

Jag var i Malmö och repade inför en film, sen gick jag på Viggos hamburgerrestaurang med min äldste son och åt (goda hamburgare!) och sen var jag på fäktningen. Somnade som en sten – tidigt.

Så innan ni tittar på Teos tips – fundera på hur lättpåverkade ni är. Det finns annars en stor risk att man fastnar i detta:

Teos tips.

Bögdelfiner och andra

Ibland hör man religiösa personer säga att homosexualitet är fel – eftersom det är emot naturens lagar. En man och en kvinna får barn – därför är det rätt att de har sex – medan två personer av samma kön inte kan få barn – alltså är det fel.

Mot naturens lagar?

Hur menar de då?

När en brinnande buske helt plötsligt börjar tala och ger bort stentavlor med lagar som alla rättrogna ska följa? Är det mot naturens lagar?

När en man stöter med en stav i marken och en jätteflod plötsligt delar sig och en stor grupp människor kan gå torrskodda över till en andra sidan – men när nästa grupp vill över så blir floden som vanligt igen. Är det mot naturens lagar?

När någon väcker ett ruttet lik som heter Lasarus till liv. Och liket får en massa sjukhus i Sverige uppkallade efter sig (lasarett). Är det mot naturens lagar?

Ja – det finns mycket i religionen som är emot naturens lagar – och ändå vill de religiösa att vi ska tro på det – och inte alls ifrågasätta det onaturliga i att jorden skulle ha skapats för några tusen år sedan – och inte är så gammal som de flesta forskare hävdar.

Och om nu sex ska leda till barnalstrande – så får vi väl förbjuda alla preventivmedel igen. Och dessutom förbjuda infertila par i alla åldrar att idka könsumgänge.

Ett annat argument mot homosexualitet är att så gör inte djur…

Hrm… Jag måste harkla mig lite.

Visserligen håller hundar på att para sig – med allt – inklusive människoben, filtar och gosedjur. Man kan ju skylla på att de är onaturliga, domesticerade och inte gör som de skulle gjort om de levt i naturen. De liksom alla djur på djurparkerna.

Finns att köpa på Amazon.com, Adlibris och Bokus

Som pingvinerna Silo och Roy på New Yorks Central Parks Zoo- två manliga pingviner som envisades med att ruva en sten tillsammans. Så småningom gav man dem ett ägg. En flickpingvin – Tango – kläcktes och de uppfostrade henne tillsammans – som två goda pappor. Det skrevs en bok om familjen – en bok som säljs på NY Zoo.

Men så småningom övergav Silo Roy för en annan – Scrappy – hona från Kalifornien.

Nå – så då var det väl djurparkens fel att dessa pingviner blev bögar?

I så fall har även Pildammsparken denna märkliga inverkan på djuren – trots att de där lever helt fria.

För några år sedan levde ett par svarta svanhannar ihop – far och son – och de adopterade ett gåsägg – som de ruvade och tog väl hand om. Bögsvanarna är döda – men för ett år sedan skrev DN om ett par gravänder – två män – som i samma park lever ihop och jagar bort alla som närmar sig – trots att de där har god tillgång på honor. Sydsvenskan berättar också om Pildammsparkens bögfåglar – gravänderna håller ihop för livet.

Hur gör djuren i den ”riktiga” naturen? Den som ligger långt bort från både djurparker och andra parker i städerna?

Har de homosexuella relationer med varandra?

Nej inte djur på TV:s censurerade naturfilmer. Men vilket arbete klipparna har lagt ner på alla otäcka djur som snuskar sig i naturen – med FEL kön!!

Inser de inte att det är emot naturens lagar?

Fredrik Hedlund skriver i DN att homosexuella kontakter är vanliga i djurriket. Han citerar Petter Böckman :

Kyrkan har jobbat väldigt intensivt för att bekämpa homosexualiteten. Allt som har med homosexualitet att göra har blivit undertryckt genom hela medeltiden. Därför var det ingen som vågade säga högt att det fanns djur som var homosexuella. Det var ett av flera säkra sätt att hamna på bålet på den tiden, säger Petter Böckman, zoolog och ansvarig för innehållet i utställningen ”Mot naturens ordning?” på Naturhistoriska museet i Oslo, Norge.

Utställningen har pågått sedan oktober förra året och den har väckt en viss uppståndelse i Norge.

–  Det har varit några individer från frikyrkorna som har gått ut väldigt hårt, men i övrigt har det faktiskt blivit mindre uppståndelse än vad vi räknade med, säger Böckman.

Utställningen baseras till stor del på den amerikanske biologen och forskaren Bruce Bagemihls arbete. Under nio år gick han igenom den samlade vetenskapliga litteraturen om djurens sexualitet och han fann att homosexuella kontakter var beskrivet hos mer än 1.500 arter och hos 500 av dem var det mycket väldokumenterat. Det handlar om många av jordens mest magnifika djur.

Animal Homosexuality and Natural Diversity 

Bruce Bagemihl har skrivit boken  Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity – den finns bland annat på Amazon.com, på Adlibris och på Bokus.com. Efter att boken första gången publicerats vågar forskare gå ut med vad de hela tiden vetat – men inte riktigt vågat presentera. Homosexualitet i djurvärlden har inte varit rumsrent. Homofober finns överallt och heteronormen är lika stark i forskarvärlden som i resten av samhället.

I tidningen Aftonbladets artikel ”Delfiner riktiga snuskhumrar” citeras forskaren Hillevi Ganetz:

– Naturen är egentligen jättepervers på ett positivt sätt. Det är vanligt med partnerbyten hit och dit och gärna med djur av samma kön, säger Hillevi Ganetz, som är forskare vid Linköpings universitet.

Men i naturfilmerna är det heterosexuella relationer och ett förskönande av kärnfamiljen som man föredrar att visa.

I en DN-artikel berättar Hillevi Ganetz mer om sin forskning:

Hon anser att naturfilmerna bidrar till att befästa könsroller och rådande moralvärderingar i samhället.
– De här filmerna är till exempel ofta inriktade på kärnfamiljen som norm. Djuren skildras i termer av mamma-pappa-barn. Och pappan, hanen, är ofta den överordnade.

Skildringarna av lejonen på de afrikanska savannerna visar detta tydligt, fortsätter Hillevi Ganetz.
– En lejonfamilj lever ihop under lång tid och kan bestå av upp emot tolv medlemmar. Den kallas då en flock. Men en älgko och en älgkalv som vandrar tillsammans under ett år betraktas som en familj.
– Visst kan det kännas märkligt att kalla en flock lejon för en familj, men jag ser ett värde i att utmana gängse föreställningar om vad som är en familj och hur den lever.

Det här är en ganska dålig film om homosexualitet i djurvärlden. Det mest störande är speakerns upphetsade röst. Låter som om han talar om något övernaturligt – något som strider mot naturens lagar – och som hetsar upp honom till bristningsgränsen. Dessutom är bildkvalitén dålig. Filmen som lagts in är rätt suddig. Önskar att jag hittat någon bättre.

Här verkar de ha använt en annan berättare – men både ljud och bild är dåliga i detta klipp om homosexuella delfiner – tyvärr.

Djurrikets sexuella mångfald intressant artikel i Forskning och framsteg.

Tomas Tobé – årets homo – helt enligt naturens lagar.

…och tänk på alla de djur som aldrig parar sig – trots att de kanske bär på jättefina anlag. 80-95 % av alla sjölejon ute i naturen fortplantar sig aldrig. Undrar om Gud kommer att straffa dem för detta onaturliga beteende?

Betnér, von Sydow och Dabrowski

Jag gillar Magnus Betnér – han är inte bara smart – han är rolig också.

Flera gånger har han nämt någon som heter Ebba von Sydow – jag vet inte vem hon är och jag bryr mig inte – hon verkar vara en B-människa. En tråkig bloggare.

Här är ett favoritinslag:

”Ebba von Sydow – att det lilla aset fortfarande lever…”

Häromkvällen satt min äldste son och tittade på TV – det var något debattprogram med Stina Dabrowski – och så fort någon sa något smart satt en blond brud och himlade med ögonen.

Sonen irriterade sig på henne och undrade vad hon höll på med. Så kom jag på att det var hon som var Ebba von Sydow – och nu älskar jag Magnus Betnér ännu mer. Hon är verkligen ett irriterande inslag. Sonen har dessutom fått ett nytt hatobjekt.

Jag var tvungen att googla fram hennes blogg – vilket kräkmedel!

Sonen hittade Dabrowskidebatten där – och insåg att von Sydow absolut inte fattat något överhuvudtaget.

Som jag och sonen såg det handlade debattprogrammet om att konsumtion inte är bra för miljön – och att vissa människor mår riktigt dåligt av konsumtionshysterin – shopaholic kan leda till en havererad ekonomi. Den som förespråkade konsumtion sa att den var bra för tredje världen. Se programmet här.

von Sydow trodde att man ansåg att killar fick shoppa medan kvinnors shopping var fult. Hon såg inget problematiskt alls med att I-länderna överkonsumerar, naturen töms på sina tillgångar och får sopberg och växthusgaser i retur.

Men det som var mest irriterande med henne var hennes barnsliga grimaser så fort någon som inte lovordade henne och hennes tomma prat – sa något.

Jag funderar – är hon verkligen så dum – eller spelar hon bara?

SvD:s Erica Treijs och Tobias Brandell kommenterar Dabrowskis avhopp och tanken bakom ”apberget”.

Jag kan hålla med om att det inte är särskilt givande att samla ihop ett gäng kunniga – och mindre kunniga personer som på kort tid ska få uttala sig i ett viktigt ämne – man avbryter varandra och börjar skrika – och allt känns meningslöst. Fast jag tycker att Stina Dabrowskis eviga avbrott av intressanta debattörers argument var rätt irriterande också. Förstår att man inte kan lyssna på hur mycket som helst – om man ska klämma in tre ämnen i ett knappt en timme långt program. Den där BlondinBella bredde ut sig rätt länge om sina kläder, krämer och skor – så det blev inte många minuter över till de som hade något att säga. BlondinBella har jag förövrigt aldrig hört talas om tidigare – men det är tydligen en tonåring som blivit rik på att skriva om kläder och mode.

Jag förstår inte riktigt vad det är Sina Dabrowski vill – hon tycker tydligen att ämnena blivit för tunga – enligt Juan Flores i DN.

För den som vill rensa skallen från dumkackel – Magnus Betnérs hemsida.

Och se dessa inslag med Magnus Betnér:

Magnus Betnér Uncut (Hela. Del 1)

Magnus Betnér Uncut (Hela. Del 2)

Ytterligare ett klargörande

Och detta är en hälsning från Martin…

Som är trött på att folk inte kan skilja pilfink från gråsparv.

Upprörande! anser vi här på Besserwissrarnas Förbund.

pilfink.jpg   grasparvshane.jpg   grasparvshona.jpg

Till vänster en pilfink, till höger först en gråsparvshane, sen en gråsparvshona. Klicka på bilderna, se skillnaderna och glöm aldig vad du sett – varnar ornitologen Martin (och jag som själv inte är så bra på småfåglar nickar instämmande) – glöm aldrig att en pilfink har mörkbrunt huvud och svart fläck på kinden, en gråsparvshane har grått huvud, medan honan har ljusbrunt huvud – men ingen svart fläck på kinden!

Bilderna är som vanligt från Wikipedia där man kan läsa att:

Pilfinken är 139-155 mm lång, med ett vingspann på 20-22 cm och väger 20 gram.

Den skiljer sig från gråsparven genom att pilfinken har en stor svart fläck i det vitaktiga på tinningen. Den är också rödbrun på hela ovansidan av huvudet (gråsparvhannen har ett rödbrunt band runt huvudet). På ovansidan är pilfinken fläckig i rödbrunt, svart, gulbrunt och grått. De mellersta vingtäckarnas spetsar bildar ett vitt band. Strupen är svart. Näbben är konisk och ganska grov. Övernäbben har en liten inskärning bakom spetsen och invikta kanter. Munvikarna har tydliga borsthår.

Gråsparven är en kraftig och något undersätsig tätting. Den är något större än den närbesläktade pilfinken. Gråsparven utmärks särskilt av sitt stora huvud och den kraftiga, koniska näbben. Gråsparven är ungefär 14-16 centimeter lång från näbb till stjärt. Vingarna är 71-82 millimeter långa och vingspannet är 21-26 cm. Den väger ungefär 30 gram och båda könen är ungefär lika stora. Deras fjäderdräktsmönster skiljer sig dock tydligt åt och i motsats till pilfinken kan könen lätt urskiljas. Hanen är betydligt mer kontrastrikt tecknad än honan. Den adulta hanen har grå hjässa, chokladbrun nacke och huvudsidor, svart eller mörkgrå strupe samt svart haklapp som sträcker sig ned på övre delen av bröstet. På hösten efter ruggningen är haklappen dock täckt av ljusa fjäderbräm och den helsvarta haklappen främträder först på vårkanten på grund av slitage av fjädrarna. Kinderna och undersidan är grå till vitaktiga, beroende på underart (se nedan), medan ryggsidan är brunfärgad med längsgående mörka streck. Under vintern har den en tydligt blekare fjäderdräkt och betydligt mindre svart på bröstet.

Honan är oansenligare än hanen och mattare brunt, men mycket fint, tecknad. Hon är färgad i smutsbrunt och ljusgrått med ett beigegrått bröst, gråbrunt huvud och saknar hanens bruna nacke och svarta strupfläck. Ovansidan är ljust gråbrun, ryggen randig i svartbrunt och gulbrunt. Det gråbruna huvudet har ett ljust ögonbrynsstreck, som är tydligt framför allt bakom ögat. Näbben är gulaktig, men skiftar färg till svartgrå under häckningstiden.

I alla dräkter har den ett tydligt vitt främre vingband medan de bakre vingbandet endast är antytt. I stadscentrum och industriområden är fjäderdräkten oftast mycket mindre kontrastrik, till följd av miljöförstöring. Relativt ofta uppträder individer med genetiska färgavvikelser, främst partiell leucism.

Ungfåglar ser ut som honor. De är endast något ljusare och gulare färgade. De förblir igenkännliga på den gulaktiga näbbvalken ännu några dagar efter att de blivit flygga.

Allt material från svenska Wikipedia.

Sveriges Ornitologiska Förening om Pilfink.

Sveriges Ornitologiska Förening om Gråsparv.

Och glöm inte heller att den som äter som en sparv – är ett riktigt matvrak. Småfåglar äter ofta fyra till fem gånger sin egen vikt i föda varje dag…

Ett klargörande!

kanadagas-branta-canadensis.jpg    vitkindad-gas-branta-leucopsis.jpg      

Titta noga på bilderna – klicka på dem så att de blir större – gå in på Wikipedias sida – där jag lånat bilderna. Studera kanadagåsen till vänster och den vitkindade gåsen till höger – visst liknar de varandra – men omöjliga att skilja åt är de inte.

Om kanadagåsen (från Wikipedia)

Kanadagås är den största och mest långhalsade gåsen som häckar i Europa med en längd på mellan 90 till 105 centimeter, ett vingspann mellan 1,6 och 1,8 meter och en genomsnittlig vikt på 4 500 gram, men de kan väga upp till 5 500 gram. Könen och åldrarna är lika. Huvud och hals är svart med en vit fläck på strupen. Näbben och fötterna är gråsvarta. Bröstet är ljust. Buken och kroppssidorna är beigebruna med tydliga tvärband. Vingovansidan och ryggen mörkare gråbrun. Under- och övergump vit och stjärten svartgrå.

Om den vitkindade gåsen (från Wikipedia)

Vitkindad gås misstas ibland hos gemene man för kanadagås (Branta canadensis) men den är klart mindre. Den har en längd på 58 – 70 cm och ett vingspann på 120 – 142 cm och är en kompakt gås, som till formen påminner om prutgås (Branta bernicla), med en ganska kort hals, runt huvud och liten näbb som är svart. Dess ben är mörkgrå. Huvudets sidor är vita precis som hos kanadagåsen men den vitkindade gåsen har även en vit panna vilket resulterar i ett svart streck som går mellan näbbroten till ögat. Vissa har en gul ton i huvudteckningen. Hjässan, nacken, halsen och bröstet är svart i stark kontrast till den vita buken. Vingarna är ljusgrå med mörkare arm- och handpennespetsar. De övre armtäckarna är bandade i svart, grått och lite vitt vilket ger den stående fågeln en tvärrandad översida. Ryggen är mörkgrå, övergumpen svart och undergumpen vit. Stjärten har samma teckning som kanadgåsens, det vill säga vit med ett brett svart ändband. Adulta fåglar har tydliga ljusgrå vertikala ränder på kroppsidan medan de juvenila fåglarna är mer otydligt gråvita.

Kanadagåsen är alltså stor – mycket stor – Sveriges största – och brun på ryggen – medan den vitkindade gåsen är ganska liten och har en gråsvart rygg. Inget brunt alls.

Om kanadagås på Sveriges Ornitologiska Förenings sida.

Om vitkindad gås på Sveriges Ornitologiska Förenings sida.

Jag får ganska många frågor varje sommar om ”kanadagässen” på Skansen – som alltså inte är kanadagäss – utan vitkindade gäss. Och allt vore väl frid och fröjd om det räckte med en försiktig korrigering från min sida – jag vill ju inte genera besökarna – det är pinsamt att upptäcka att man har fel.

Men – när besökarna inte tror mig utan argsint menar att detta är kanadagäss och att de inte har här i Sverige att göra – åk hem till kanada med er…

Ja – då blir man lite trött.

Dessutom har kanadgässen funnits i Sverige mycket längre (inplanterades i Blekinge på 1930-talet av Bengt Berg) än de vitkindade gässen – vilka väckte sensation (1971) när några började häcka på Gotland istället för på Spetsbergen.

Men jag antar att alltihop är Kanadas fel…