Att dricka någons skål har fått en ny fruktansvärd betydelse.
Blanda melamin i mjölkersättningen för att höja proteinhalten när man spätt ut mjölken med vatten…
Hur tänkte de då?
”Spädbarn tål allt – de tar nog ingen skada av att dricka pulveriserade plastskålar”.
Vad som gör saken extra cyniskt är att det återigen är de fattiga barnen som drabbats. Alla som har råd importerar mjölkersättning från utlandet. Endast mycket fattiga kineser köper inhemsk torrmjölk.
Företaget Sanlu skyller på mjölkbönderna. Detta är dock inte första gången Sanlu varit inblandat i en mjölkskandal. 2004 dog 13 barn till följd av näringsbrist – då kvalitén på mjölken var undermålig. Den gången rapporterade de kinesiska medierna att mjölkersättningen var en piratkopia på Sanlus produkter.
Frågan är om det är företaget som gjort sig skyldigt i båda fallen – men att de via ”gåvor” till personer i viktiga befattningar går fria från anklagelser. Att Sanlu till viss del ägs av nyzeeländska mejerijätten Fonterra spelar egentligen ingen roll. När svenska företag etablerar sig i Kina verkar det som om vi tar seden dit vi kommer och låter arbetarna arbeta under vidriga förhållanden. Varför skulle nyazeeländarna vara bättre än svenskarna? Varför skulle de ha renare mjölkpulver i sina påsar?
I somras läste jag åklagaren Xiao Rundcrantz bok Röd åklagare. Korruptionen är mycket utbredd och i princip accepterad i Kina. Helt enkelt en del av systemet. Därför åker fattiga människor fast – medan bättre bemedlade och personer med inflytelserika släktingar i princip alltid går fria. Även från de allra grövsta brotten.
Dagen skriver att 400 barn blivit sjuka av mjölkersättningen – men det stämmer inte – 432 fall av njursten har konstaterats – men totalt 1253 barn har insjuknat – enligt uppgifter den 15 september 2008. Två barn har dött.
OT: Har Aftonbladet, DN och SvD samma rubriksättare? Eller är de bara lata och kopierar TT rakt av? Tja varför skulle man anstränga sig och skriva nytt material – det är ju bara 1253 fattiga kinesungar som blivit sjuka.
En annan sak hade det varit om ett svenskt barn i en svensk småstad blivit illamående av en burk barnmat. Då hade det blivit rubriker! Och undersökande journalistik. Och det hade legat papparazzis utanför ICA-butiken där burken sålts. Och ICA-Stig hade fått stå till svars. ICA hade legat lite lågt tills svenskarna slutat rasa mot matbluffen och siktat in sig på att hata nån skattesmitande minister istället. Eller en massa anonyma låtsassjukskrivna som lever på skattebetalarna. Eller barn som har keps på lektionerna. Björklund ska nog få dem att veta hut.
I juni förra året upptäcktes melamin i hund- och kattmat som importerats från Kina. Kinas regering fick varningar från flera europeiska länder och från USA. Tydligen har man nu fått ett överskott av ”proteintillskottet” melamin – och eftersom vi – i resten av världen värnar våra djur så mycket – och förfäras över att kineserna äter hund och katt – medan vi inte verkar bry oss så mycket om att det är barn som tillverkar våra fina gympadojjor och fotbollar och smällare – så har vi tydligen gett fingervisningar om var de ska blanda sin melamin.
Kinesiska barn är mindre värda än europeiska katter och hundar…
Expressen har inte heller skrivit något om det. På melamin hittade jag inget – men på mjölkpulver hittade jag en nyhet från 2004 – som handlade om en ett år gammal skandal som precis avslöjats; näringsfattigt mjölkpulver hade orsakat 50-60 spädbarns död – i Kina. Flera företag var inblandade.
Fick ett brev från lillebror – där han delade med sig lite av sina vinkunskaper.
Jag som är totalt vilse i vinvärlden blev glad – och jag litar helt på brorsans goda omdöme – eftersom han har arbetat en del inom krogsvängen.
Publicerar brevet i sin helhet:
Hej mina vänner
Nu när det börjar bli lite somrigt, så skulle några vintips kanske kunna passa? Jag som är lite kunnig när det gäller vin, har några tips som jag tänkte dela med mig av.
Först och främst skiljer man mellan röda och vita viner: Lättast skiljer man dessa båda vintyper från varandra om man skvalpar ut en skvätt på en vit bordduk. Det vin, som lämnar en lila fläck efter sig, är ett rödvin. Riktiga kännare kan på bara smaken avgöra om vinet är vitt eller rött.
De vita vinerna smakar i regel ättika medan de röda smakar stämpelfärg. Man kan alltså genom att suga på en vanlig kontorsstämpel och sedan jämföra smaken med ett vin, konstatera om detta är rött eller inte.
Till fiskrätter, såsom fiskbullar och matjessill föredrar de flesta vitt vin, medan man till kötträtter såsom falukorv och sylta bör ta ett rött vin. Portvin är ett vin som man serverar i porten. Har man inte någon port, kan man bjuda på det i trappuppgången eller i hissen.
När man serverar torra viner bör man se till att det inte är tvärdrag eller att någon av gästerna råkar nysa, ty i sådana fall dammar vinet omkring i lägenheten. När man serverar ett torrt vin är det därför lämpligt att ha en dammsugare i beredskap. Till vilt bör man välja något vildvin, medan man till grillat och annat vidbränt kött serverar brännvin. Renstek sköljer man ner med renat.
Ett fruktkex som kristna och judar tillsammans kan mumsa på.
Frågan är om muslimerna kan sitta med vid bordet och öka på smulberget?
Ja – halal omfattar:
vegetabilier
vattenlevande djur
fågel (utom rovfågel)
idisslare med kluvna klövar
drycker utan alkohol
och Bible Bar ska enligt denna sida endast innehålla:
The Bible Bar is a highly nutritious, DELICIOUS, all natural nutritional bar made from the seven foods traditionally referred to as the ”Seven Species” that God calls good in the book of Deuteronomy: wheat, barley, vines (raisins), figs, pomegranates, olive oil, and honey. Just before leading the Israelites into the Promised Land, God described the land as follows: ”For the Lord your God is bringing you into a good land, a land of wheat and barley, of vines and fig trees and pomegranates, a land of olive oil and honey.” (Deuteronomy 8:7-8)*
Det känns pålitligt och bra. Kex som är både kosher, halal och godkänt av kristna (antar jag). Hedningarna kanske också kan få njuta smulorna från de religiösas festmåltid?
Ja dessa kex är säkert en fröjd för hinduer och buddhister, för gammal som ung, fattig som rik…
De enda som inte vill delta i denna gudomliga fest (förutom satanisterna) torde vara de glutenintoleranta. Så ogudaktigt att säga nej till gudomliga kex på det där viset! Och Gamla testamentets Gud är inte den förlåtande guden. Troligen låter han svavel regna ner över dessa gudsförnekande allergiker.
~
Har aldrig smakat kexen – men fattar ju redan nu att de är gudomligt goda.
Har satanisterna något motsvarande – jävligt gott?
*Deuteronomy 8:7-8 betyder Femte Mosebok, 8 kapitlet, vers 7-8 och kan läsas här på svenska. Där kan man få både gudomliga kostråd och levnadsregler.
Om du tycker att det är jobbigt att konvertera dina centimetrar – använd denna konverterare.
Frågan är om man räknat med att dessa 10 kannibaler ska äta pasta eller potatis till – eller om min kropp skulle utgöra hela måltiden. Och om det skulle röra sig om kannibaler som sitter och petar i maten – eller om det handlar om riktiga matvrak…
För alla kannibaler som vill gå över till vegatisk kost kunde en f.d. student på The Tuck School of Business – Mark Nuckols – erbjuda ett vegetariskt alternativ: HUFU. Produkten är baserad på tofu – och är enligt Nuckels utprovat av de som vet hur människokött smakar.
Verksamheten varade inte länge – kunder fick inte de varor de beställt och hans sida stängdes i mitten av år 2006. Här är dock en arkivsida som visar hur den såg ut:
The Museum of Hoaxes – en bloggsida om bluffar skriver om HUFU och Mark Nuckols.
Mark Nuckols intervjuades i flera tidskrifter. Bland annat The Dartmouth Review: The genesis of this whole seemingly crazy project was a couple years ago when I was reading a book by the anthropologist Marvin Harris titled, Good to Eat: Fields of Food Taboos, which deals with food taboos, and I was reading the chapter on cannibalism while eating a tofurkey sandwich. Then I thought, ”If you can make tofu that tastes like turkey, why not human flesh?”
TDR: Now, how did you come up with the recipe for human flesh flavor? And how will you actually inject the flavor into the tofu? What is the process there?
MN: The Hufu is produced by a meat-substitute processor/producer in the Netherlands, and they pretty much just designed the product to our specifications. I can tell you based on the research that we’ve done that human flesh essentially tastes like beef, but a little softer and a little bit leaner. The stories that people in Samoa or Fiji called human beings ”long pork,” I think that is overdone. People do not taste like pork or chicken.
The Harvard Crimson Magazine skriver: He is currently developing three new ”exciting” products: Delicious Baby Seal, Endangered Panda, and Underprivileged Child.”I think quite a few people from the ruling class would actually favor eating the flesh of poor children,” he says. ”Larry Summers would love this product!”
Angående Larry Summers så har han visst gjort uttalanden liknande de som James D. Watson gjort – kvinnor kan enligt Summers inte prestera något bra resultat inom vetenskapen. Hela hans tal finns här.
Kan man vara en vegetarisk kannibal? Vegetarisk pizza har jag hört om – men vegetarisk kannibal? Jo – det fanns en – ”Den vegetariske kannibalhövdingen Bangzulu”. När jag arbetade på Lilla Tetern i Lund bjöd vi in dem. Biljetterna sålde snabbt slut. Barnen älskade Bangzulu. Alla i bandet pratade en skön skånska.
1991 startades gruppen Bangzulu (”Ove”, ”Sure Kåre”, ”Prinsessan”, ”Österrikaren” och givetvis den vegetariske kannibalhövdingen Bangzulu) som snabbt blev en stor succé bland förskolebarnen i Malmö. I raketfart spred sig ryktet och det talades om Bangzulufeber i staden, barnfamiljerna hade tagit en ny grupp till sitt hjärta. Gruppen släppte 5 CD-skivor, gjorde ca. 800 konserter land o rike runt, samt införde bejublade julshower för barn varav den siste sålde ut Baltiska hallen vid 2 tillfällen samma dag. 1999 gjorde Bangzulu sin sista konsert på Malmö Konserthus. Gruppen avslutades då Bangzulus grundare Mats Bengtsson gick bort samma år. Info från denna sida.
Enligt denna sida skulle ursprunget till ordet kannibal vara detta: Og så har troen på hundehoveder – på sin egen kringlede måde – del i oprindelsen af ordet kannibal: Mongolernes fyrste, der spredte skræk og rædsel i middelalderens Europa, kaldtes Khan; det blev misopfattet som det latinske canis, hund. Columbus rejste i 1492 til Amerika, men han troede som bekendt, at han var nået til Indien, så da spanierne spurgte efter den lokale fyrste, Khanen, fik de til svar af indianerne, at de kaldte sig karibier, hvilket blev misopfattet som kaniba, khanens undersåtter (samtale er ikke let, når ingen af parterne forstår den anden parts sprog). Da spanierne vendte tilbage og ikke fandt de folk, som var efterladt, gik de ud fra, at de var blevet dræbt og muligvis ædt af disse kannibaler.
Wikipedia skriver så här om Cynocephaly – människor med hundhuvuden – och om St Kristoffer:
Cynocephali figure both in pagan and in Christian world-views. A legend that placed St. Andrew and St. Bartholomew among the Parthians presented the case of ”Abominable,” the citizen of the ”city of cannibals… whose face was like unto that of a dog.” After receiving baptism, however, he was released from his doggish aspect (White, 1991). Quite similar was the portrait of St. Christopher, a giant of a cynocephalic species in the land of the Chananeans (the ”canines” of Canaan in the New Testament) who ate human flesh and barked. Eventually, Christopher met the Christ child, regretted his former behavior, and received baptism.
Det grekiska ordet för kannibal är antropofag – människoätare.
Oäten: En mångordig mellansvensk som fick höra att en person är ”oäten” skulle utgå från att det handlar om ett uttryck kannibaler emellan, men det betyder bara att man ännu inte har ätit – ungefär som att den som är okammad inte har kammat sig än.
KannibalSp. caniba’l, i st. f. cariba’l, af caribe, innebyggare på de karibiska öarna, der spaniorerna första gången träffade bruket af menniskoätning), menniskoätare; grym, vildsint menniska. – Af menniskoätning (kannibalism) tror man sig på några ställen (Belgien, Danmark) hafva funnit spår redan bland de förhistoriska folken; i literaturen från forntiden finnas antydningar derom hos flere folk (skyter, inder, egypter, nordafrikaner m. fl.).
Bekant är den från Nord-Amerika hos aztekerna under 16-17 årh., hos algonkin- och irokesindianer ända till 1813. I Syd-Amerika gödde tupis sina krigsfångar, gåfvo dem hustrur och uppåto slutligen dem och deras afkomma. Fitzroy uppgifver, att innevånarna i Eldslandet likaledes uppåto sina fångar och, vid hungersnöd, sin egen stams äldre qvinnor, hvilka dödades genom qväfning i rök. Flerestädes på Sundaöarna och på öarna i Stilla hafvet har funnits allmän kannibalism. Likaså finnes seden ännu flerestädes i Afrikas eqvatoriala delar, såväl åt vestkusten (enl. Du Chaillu), som särdeles intensiv hos niam-niam och monbuttu (enl. Schweinfurth).
– Hos individer bland naturfolken uppträder kannibalism någon gång, som det vill synas, betingad af en sjuklig lusta, hos eldsländare, australier m. fl. naturfolk oftare af allmän hungersnöd, hvilken senare äfven någon gång föranledt sådan bland mera civiliserade. Dessa fall af menniskoätning äro dock mera undantag och motsvara icke det vanliga begreppet af kannibalism, som sker i större skala och oftast af andra anledningar. Ingenstädes utgör dock menniskokött daglig hufvudsaklig föda, huru ymnigt det än förtäres; men der kannibalism finnes, döljes den icke och anses aldrig vanhedrande eller ohygglig, förrän dess
utöfvare komma i beröring med icke-kannibaler. En ny-zeeländsk höfding förklarade: ”Stor fisk äter liten fisk; insekter äta hvarandra; stora foglar nära sig af små; det är i öfverensstämmelse med naturens ordning att menniskan förtär sina besegrade fiender”.
– Brist på föda eller kanske mest brist på annan animalisk föda torde väl å de flesta ställen hafva gifvit anledning till de första försöken i menniskoätning. Man har dervid funnit spisen behaglig: ”intet är så läckert, som död man”, sade Yiti-öboarna, och alla namn på menniskolik går i deras språk ut på att beteckna något ätbart, godt. Samma åsigt torde ock gälla i Afrika, hvarest på flere ställen denna föda hålles till salu. Till följd häraf ega vanligen öfverallt höfdingarna företrädesrätt till denna mat, och från Yiti, hvarest man stundom i kulinariskt
ändamål stekte fångarna lefvande, berättas, att en höfding ensam förtärt niohundra lik, utan att låta någon annan smaka af dem (Williams). Der ansågs ock denna föda vara för god för qvinnorna; ensamt männen fingo förtära deraf. Der båda könen äro kannibaler, förbehållas dock åt männen de bästa bitarna, som äro barn- och qvinnokött i allmänhet samt bröst, armar och lår. – Då denna föda, liksom all annan, ingår i den ätandes kropp och varder en del af dess substans, förmenade en del kannibaler, att jämte den förtärda materien äfven inkorporerades de psykiska egenskaper, som förut uppenbarat sig deri: den förtärdes styrka, färdigheter, tapperhet, intelligens. Så trodde maorierna, hvilka derför satte mera värde på den
segaste hjelte än på det möraste dibarn. Och med detta förtärande hindrade man äfven sin motståndares tillvaro i det andra lifvet samt vardt sålunda trygg för all skada af honom i framtiden; man förintade derjämte hans sjelfständiga odödlighet och lade den till sin egen. Ju flere fiender maorierna förtärde, dess högre kommo de att stå i efterverlden. Att uppätas var derför å andra sidan den största olycka. I fortsättning med denna tanke stod den hos flere
folk gängse seden att af hämd äta sina enskilde och stammens fiender samt att med uppätning straffa äktenskapsbrytare, förrädare, spioner och andra gröfre brottslingar. – Kannibalismen är sålunda icke alltid och öfverallt en smaksak, utan har flerestädes en, om man så får säga, högre betydelse. Möjligen har den ock haft en religiös på ett och annat ställe, t.ex. hos aztekerna, hvilka i sina teokallier dödade hundraden af krigsfångar och förtärde dem, sedan de åt guden offrat hjertan och blod. G- v. D.
Kronberg skrattar och ler 