Trubbel
Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.
Nu surrar bin och fåglar sjunger överallt.
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor,
men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt
och lika hopplöst grått och trist som i mitt bröst.
Där ute doftar det av sommarns alla dofter,
där är det sommar, men här inne är det höst.
Jag levde lycklig här med dig och mina katter,
ett liv i synd, förutan omsorg att bli frälst.
Försonad med min karaktär för jag har aldrig
förmått att säga nej till någonting som helst,
och inte nekat mig det ena eller andra,
och levat livet tills jag krossades en dag.
Det börja med att du bedrog mig med en annan,
en som du sa var mycket finare än jag.
Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten,
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän,
tills du bekände att hon givit dig på båten.
Då blev det dödstyst här i trädgården igen.
Ifrån den stunden var den kvinnan dubbelt hatad.
Hon hade lekt med dig, med oss, ett litet slag,
och jag, jag kände det som även jag var ratad.
Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag.
Jag kom med hammaren beredd under min kappa
när hon kom ut i sidenpumps och sa ”Goddag,
kom in och slå er ner en stund så får vi prata.”
Jag bara stammade, nu minns jag inte vad.
Och jag blev bjuden på likör och cigariller
och kunde inte få mig till att säga nej,
och när vi skildes var vi bästisar och bundis,
och jag tog saker som du glömt med hem till dig.
Jag går omkring i mitt Pompeiji bland ruiner,
jag traskar runt i resterna utav vårt liv,
och du ska aldrig ge mig pikar om sekiner,
och aldrig ska du bli nån annans tidsfördriv.
Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är,
för trots all kärleksbrist och trasighet och fransar,
dig ska jag älska livet ut, ty dig har jag kär.
Jag saknar Olle Adolpson och Monica Zetterlund. Hoppas ni har det bra i era paradis.
Och jag saknar Tage Danielsson – som beskrev Monica Zetterlund som:
- En nattklubbsdrottning doftande av logar.
- Ett lingonris som satts i cocktailglas.
- En blond negress från Värmlands huldraskogar.
- Monica Zetterlund. En jazzpaschas,
- en sång som hejdar sej, till hälften hunnen,
- och drar den där när Fröding satt på dass.
- En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.
- Men märk det vemodsdraget över munnen:
- ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.
(ur dikten ”Det eviga”, Samlade dikter 1967-1967)
Låt det finnas en plats där jag kan träffa alla de jag saknar…
Kronberg skrattar och ler 