Lena Kronberg talar om fattigdomen bland barnfamiljer i Sverige idag.
I morse blev jag intervjuad med anledning av en krönika jag skev för tre år sedan för Ordfront Magasin. En krönika som blev viral igen för två veckor sedan. Över tiotusen personer läste den, per dygn. Tio tusen per dygn.
Folk har hört av sig och velat hjälpa mig med utflyktspengar, och jag är så oerhört rörd över den kärlek och solidaritet som finns i Sverige, men det bästa vore om man satte ner foten och förbjöd insamlingar på förskolor och skolor. Om skolan delade ut ett papper, en uppförandekod för föräldrar, där de lovar att inte samla in pengar till utflykter, skolresor och presenter till lärarna. Att gå i skolan i Sverige ska vara gratis. Vill föräldrarna ge något så kan de ge teckningar eller något annat som inte kostar något. Varje förälder hade kunnat rita ett porträtt av sitt barn och skrivit namnet under, på barnet och på konstnären (föräldern) och sedan bundit ihop det till en bok och ge läraren. Hade varit mycket roligare än dyra blomsteruppsättningar och fula vaser.
I slutet av inslaget uppmanar jag folk att berätta om sina upplevelser av barnfattigdomen i Sverige. Gör det på sociala medier, på twitter, instagram, bloggar, facebook och så vidare, under hashtagen #fattigsverige, så ser vi att vi är många och att vi inte behöver må dåligt eller skämmas för vår fattigdom.
För fattigdomen är ett strukturellt fenomen, inte ett individuellt. Det är samhällets strukturer som skapat alla dessa fattiga, genom att avskeda, ge låga löner, höja hyrorna…
I natt var det kristalnatten. Jag lyssnade på reprisen av Åsa & Gertruds radioteaterpjäs Turkudden.
Ett nästan dokumentärt nedslag i den svenska myllan.
Linda är en alldeles vanlig småbarnsmamma som går hemma med havandeskapspenning. Hon har kommit på en jättebra affärsidé! På sin egen sajt valkyriabutiken.se säljer hon prydnadskuddar och böcker av Astrid Lindgren. Kuddarna har en alldeles särskild lyckosymbol – en svastika, en broderad gul svastika mot en vackert blå botten. SR
Gertrud Larsson och Åsa Asptjärn är oerhört skickliga – och pjäsen låter som en dokumentär – där Linda låter sig intervjuas och menar att Hitler var till stor belastning för nazismen. Han skulle inte ha gått så hårt ut och pratat om den här rasgrejen. Barnomsorgen låter bättre – och barnomsorg är något som nazisterna är bra på.
Radioteaterpjäsen är bra – därför att den är en parodi på något som hade kunnat hända och nästan har hänt. De nazistiska kvinnorna är inga monster – det är inte nazisterna – och dessa är helt vanliga ”fiffiga tjejer”. Och det är det som gör pjäsen både skrämmande och rolig. Man sätter nästan skrattet i halsen. Men bara nästan.
När jag läste Justitiekanslerns utalande i ett liknande mål – då skrattade jag inte.
”Vid mikroskopiska undersökningar påvisades färgavlagringar som skulle kunna tyda på att motivet är påfört med screentryck, vilket måste anses som en konventionell tryckmetod där färgen överförs från tryckmedlet till tyget genom direktkontakt och fysiskt tryck dem emellan. Dock framställs motiv på tyg i dag även på digital väg, vilket ger liknande resultat, varför något säkert uttalande inte kan göras.”
Att dricka någons skål har fått en ny fruktansvärd betydelse.
Blanda melamin i mjölkersättningen för att höja proteinhalten när man spätt ut mjölken med vatten…
Hur tänkte de då?
”Spädbarn tål allt – de tar nog ingen skada av att dricka pulveriserade plastskålar”.
Vad som gör saken extra cyniskt är att det återigen är de fattiga barnen som drabbats. Alla som har råd importerar mjölkersättning från utlandet. Endast mycket fattiga kineser köper inhemsk torrmjölk.
Företaget Sanlu skyller på mjölkbönderna. Detta är dock inte första gången Sanlu varit inblandat i en mjölkskandal. 2004 dog 13 barn till följd av näringsbrist – då kvalitén på mjölken var undermålig. Den gången rapporterade de kinesiska medierna att mjölkersättningen var en piratkopia på Sanlus produkter.
Frågan är om det är företaget som gjort sig skyldigt i båda fallen – men att de via ”gåvor” till personer i viktiga befattningar går fria från anklagelser. Att Sanlu till viss del ägs av nyzeeländska mejerijätten Fonterra spelar egentligen ingen roll. När svenska företag etablerar sig i Kina verkar det som om vi tar seden dit vi kommer och låter arbetarna arbeta under vidriga förhållanden. Varför skulle nyazeeländarna vara bättre än svenskarna? Varför skulle de ha renare mjölkpulver i sina påsar?
I somras läste jag åklagaren Xiao Rundcrantz bok Röd åklagare. Korruptionen är mycket utbredd och i princip accepterad i Kina. Helt enkelt en del av systemet. Därför åker fattiga människor fast – medan bättre bemedlade och personer med inflytelserika släktingar i princip alltid går fria. Även från de allra grövsta brotten.
Dagen skriver att 400 barn blivit sjuka av mjölkersättningen – men det stämmer inte – 432 fall av njursten har konstaterats – men totalt 1253 barn har insjuknat – enligt uppgifter den 15 september 2008. Två barn har dött.
OT: Har Aftonbladet, DN och SvD samma rubriksättare? Eller är de bara lata och kopierar TT rakt av? Tja varför skulle man anstränga sig och skriva nytt material – det är ju bara 1253 fattiga kinesungar som blivit sjuka.
En annan sak hade det varit om ett svenskt barn i en svensk småstad blivit illamående av en burk barnmat. Då hade det blivit rubriker! Och undersökande journalistik. Och det hade legat papparazzis utanför ICA-butiken där burken sålts. Och ICA-Stig hade fått stå till svars. ICA hade legat lite lågt tills svenskarna slutat rasa mot matbluffen och siktat in sig på att hata nån skattesmitande minister istället. Eller en massa anonyma låtsassjukskrivna som lever på skattebetalarna. Eller barn som har keps på lektionerna. Björklund ska nog få dem att veta hut.
I juni förra året upptäcktes melamin i hund- och kattmat som importerats från Kina. Kinas regering fick varningar från flera europeiska länder och från USA. Tydligen har man nu fått ett överskott av ”proteintillskottet” melamin – och eftersom vi – i resten av världen värnar våra djur så mycket – och förfäras över att kineserna äter hund och katt – medan vi inte verkar bry oss så mycket om att det är barn som tillverkar våra fina gympadojjor och fotbollar och smällare – så har vi tydligen gett fingervisningar om var de ska blanda sin melamin.
Kinesiska barn är mindre värda än europeiska katter och hundar…
Expressen har inte heller skrivit något om det. På melamin hittade jag inget – men på mjölkpulver hittade jag en nyhet från 2004 – som handlade om en ett år gammal skandal som precis avslöjats; näringsfattigt mjölkpulver hade orsakat 50-60 spädbarns död – i Kina. Flera företag var inblandade.
Alla som hittills deltagit i debatten på feminetik är överens om att den friande domen är fel. Finns det då något som Malmö tingsrätt känt till – som på något sätt varit anledning till ett friande – något som inte framkommit i de tidningar jag läst?
Aftonbladet har dock pratar med professorn i straffrätt. Aftonbladet skriver:
Madeleine Leijonhufvud är professor i straffrätt och expert på sexualbrottslagstiftningen. Hon känner inte till gårdagens dom, men drar paralleller till tidigare domar. Bland annat fallet där Högsta domstolen friade en 25-årig man från våldtäkt mot en 13-årig flicka. Istället dömdes han för sexuellt utnyttjande. Här var frivilligheten viktig när HD kom fram till sitt beslut.
Ett felaktigt beslut, menar Madeleine Leijonhufvud.
– Problemet är att domstolarna inte förstår hur flickor ser ut nuförtiden. Puberteten inträffar i 12 – 13-årsåldern. De flickorna ser inte ut som små spetor. De är fysiskt utvecklade, men de är inte mentalt mogna, säger hon.
Vad jag inte förstår är hur en 21-åring överhuvudtaget skulle vilja ha sex med en (som han påstår att han trodde) 15-åring. För även om det är lagligt så är det diskutabelt.
Jag har en 12-årig dotter och en 19-årig son – och jag ser att spannet dem emellan är enormt. Hade dottern kommit hem med en pojkvän som var två år äldre – så hade jag troligen varit fundersam. Åldersgränserna suddas ut mer ju äldre man blir – men mellan en 12-åring och en 14-åring skiljer det ganska mycket.
Hade min son kommit hem med en 14-15-årig flickvän så hade jag också varit fundersam. Man är så mycket ett barn när man är 14-15 år.
Vad jag tycker är märkligt är att det krävs att butikerna har hårda ålderskontroller på öl och cigaretter – men att man inte alls ställer samma krav på privatpersoner som har sex med barn. Visserligen har inte 12-åringar legitimation – men hade mannen haft rent mjöl i påsen så hade de kunnat åka hem till flickans mamma och fikat – och han hade fått höra hur gammal flickan var.
Jag funderar på om inte MarianneK – på feminetik – har en analys som sätter huvudet på spiken:
Fler än jag som har en känsla av att jurister inte accepterar ny lagstiftning, utan gör vad de kan för att tillämpa de gamla hederliga lagarna som de minsann lärde sig när de pluggade till jurister på 60-talet?
Fler än jag som misstänker att flickans socioekonomiska bakgrund spelade in? Att hon troligen inte kom från något av de finare områdena, och att hon kanske har haft för vana att klä sig i kort kjol eller liknande?
”Ord mot ord” står det i artikeln. En kvinnas ord och en flickas ord mot en mans ord. Räknas kvinnors vittnesmål bara som halva? Har vi börjat med sharialagstiftning?
Hela MarianneK:s inlägg är bra – men vad jag tänkte på var att flickans socioekonomiska bakgrund troligen spelade en stor roll i sammanhanget. Jag vet inte alls varifrån flickan kom. Men hon hängde alltså på Malmö central – och tiggde cigaretter. Kanske var varken hon, hennes syster eller hennes mamma så slipad, så slängd i käften – och så välklädd, att tingsrätten kände att de kunde ”lita på dem”.
Hade mamman varit akademiker och klädd i Gudrun Sjödén-kläder, hade hon bott ihop med sin make på Limhamn – en make som kanske arbetar som läkare. Hade inte domen fallit ut på ett annorlunda sätt då?
Jag tror det.
Våldtäkt enligt lagen:
Om någon tvingar sig till sex genom hot eller våld räknas det som våldtäkt.
Våldtäkt är det även om offret varit i ”ett hjälplöst tillstånd”. Ett hjälplöst tillstånd kan bero på alkohol, narkotika eller sjukdom.
När det gäller barn under 15 år krävs varken hot eller våld för att begreppet våldtäkt ska användas. Det går inte heller att skylla på att barnet själv var med på att ha sex.
Uppdatering: Nu har en debattör på feminetik skrivit att tingsrättsdomen var rätt. Samma person som förövrigt startade tråden på grund av att en vuxen person dömts för våldtäkt på barn. Trådstartaren ifrågasatte den domen.
Magnus Betnér och Helena Sandklef är i Israel och bloggar just nu om vad de ser. Filmen med de israeliska musikterroristerna har Betnér tagit och lagt på Youtube.
Läs deras bloggar – de skriver bra – man blir arg och ledsen. Ska konflikterna aldrig ta slut?
Betnér skriver:
Jerusalem Syndrome heter sjukdomen som får besökare hit att tro att de är Jesus, Elia, Mohammed eller annan valfri religiös figur. Själv börjar jag tro att jag är satan. Ju fler religiösa människor jag ser, desto mer förbannad blir jag. Hur fan ska det gå att få ordning på den här jävla världen när inte ens två grenar av samma religion kan komma överens om vem som ska bestämma över en kyrka?
Alla tre religionerna här har samma gud. Till stor del samma böcker. Ändå är det så att vissa har fått för sig att gud inte pallar när man rakar sig. Andras gud behöver att man rakar sig, men inte klipper polisongerna. De allra flestas gud vill att man ska en mössa. Ju lustigare hatt, desto bättre tycks det. Någras gud vill att man har en pytteliten mössa. Andra att man har en gigantisk.
Sandklef skriver:
En restaurang som ligger precis i anslutning till moskén spelar öronbedövande musik, ljudet överröstar allt. Flera upprörda muslimer kommer från moskén undrar varför de inte kan sänka musiken. Jag går fram och frågar vad problemet är. Efter att ha sagt ”va? Va?” så förklarar soldaten att det är en restaurang. ”Men så högt”, gestikulerar jag. ”Democracy, democracy” skrattar han och går iväg. Magnus kommer då fram med videokameran och tar över diskussionen vilket resulterar i att soldaten ringer ett befäl och snipp, snapp, snut så är Magnus bortförd till polisstation! De har dessutom tagit hans pass OCH vår chaufförs ID-kort. En annan soldat kommer fram till min guide och säger att han inte får stå där han står, han måste flytta sig en halv meter. ”Varför”, frågar jag, ”har reglerna ändrats på 10 minuter?”. ”Ok ok, no. It’s ok.”
Googlade och såg att det gällde för flera av Coops butiker.
Jag tycker det är STORT!
Visserligen måste målet bli att allt – inte bara bananer – är rättvisemärkt. Vem vill att människor ska bli orättvist behandlade?
Genom att köpa sånt som inte är rättvisemärkt – och kommer från länder med stor fattigdom, liten eller ingen demokrati och utbredd korruption så ger vi vårt ekonomiska stöd till orättvisorna i världen.
Svenskarna är storkonsumenter av bananer – om vi ändrar våra köpvanor kommer vi att märkbart bidra till förbättringen för några av våra fattigaste bröder och systrar.
Kaffe är vi också duktiga på att dricka – som god tvåa på kaffedrickarlistan i världen – på första plats ligger Finland. Rättvisemärkt kaffe är försumbart dyrare än konventionellt kaffe. Och det gör skillnad.
Choklad är gott. Och ännu godare om vi vet att kakaobönorna inte är plockade av barnslavar. Det finns rättvisemärkt choklad som är mycket god. God i dubbel bemärkelse. Chokladfabrikens barnslavar
~
Bilden från Dick Emanuelssons blog – upptäckte bloggen först idag – den är mycket läsvärd.
Dick Emanuelsson om Banankompaniets erbjudande till skadade bananarbetare:
TEGUCIGALPA / 071120 / Det transnationella företaget Dole Food Co. Inc. dömdes av en jury i Los Angeles, USA, den 5 november att betala sex nicaraguanska lantarbetare skadestånd på mellan 311,200 till 834,000 dollar, sammanlagt cirka 22 miljoner svenska kronor. Och det är bara en början för Dole på tusentals andra fall.
—
Jag minns Armando, en äldre bananarbetare vid den honduranska atlantkusten som tvingades till att amputera sin penis efter att han hade i flera år hade stått i bananplantagernas diken med vatten upp till midjan och arbetat med dränering. Pesticiderna hade trängt in i urinröret och gett honom cancer. Han och 2.500 skadade bananarbetare i Honduras erbjöds 100 dollar i ”sveda och värk” av Standard Fruit.
Bananer i uniform – Patrik Svensson skriver i Sydsvenskan om Chiquitas stöd till colombiansk terroristgrupp.
”Vad har Usama bin Ladin och Chiquitas bananer gemensamt?”, frågade den amerikanska journalisten Amy Goodman i en kolumn förra veckan. ”Båda har använt sina miljoner till att finansiera terrorism.”
Det är ett bokstavligt sant faktum. Det amerikanska justitiedepartementet bötfällde nyligen fruktjätten Chiquita för brott mot de amerikanska terrorlagarna sedan det framkommit att företaget under flera år betalat miljonbelopp till den colombianska paramilitära högermilisen AUC.
~
Något är ruttet – Patrik Svensson fick ett brev från Chiquitas PR-byrå Hill & Knowlton på grund av sin artikel om Chiquitas stöd till den colombianska terroristgruppen AUC:
Jag kontaktade några av de svenska tidningar och journalister som på senare tid uppmärksammat Chiquitas samröre med högermilisen i Colombia. Alla hade blivit kontaktade av Hill & Knowlton eller Chiquita.
Denna subtila skrämseltaktik är naturligtvis inte brottslig på något sätt, frågan är om den ens är särskilt framgångsrik. Men den säger något om hur vissa företag försöker – och tillåts – hantera sina snedsteg.
—
Situationen får en ofrånkomligen att tänka på Union Carbide, företaget som 1984 i indiska Bhopal orsakade tidernas största industrikatastrof, när giftig gas läckte ut från fabriken och dödade minst 15 000 människor (krishanteringen efteråt sköttes för övrigt av Hill & Knowlton).
—
Om normala regler gällt hade pr-byråns trovärdighet varit för evigt havererad redan efter att man på femtiotalet på uppdrag av amerikanska tobaksbolag författade den ökända rapport som förklarade att rökning överhuvudtaget inte är hälsofarligt. För att inte tala om när man hjälpte till att sälja in det första Irak-kriget genom uppdiktade vittnesmål inför den amerikanska kongressen.
För varje kartong Rättvisemärkta bananer betalar man en dollar extra, berättar Anders Cottrell. Pengarna går till de anställda i form av en ”social fond”. som används till olika projekt , förbättringar av skolor till exempel.
För Dole är domslutet i Los Angeles ett stort bakslag men bara en början på något mycket större. Liknande fall ska tas upp till prövning i USA-domstolarna för tusentals bananarbetare från Costa Rica, Panama, Honduras och Guatemala. Dole kallar domen orättvis och uppger till Los Angeles Times att företaget ska överklaga.
Andra bloggar om sjyssta och osjyssta bananer (bland mycket mer läsvärt):
Till Dick Emanuelsson: Hej, jag hoppas att det var okej att låna bilder från din blogg. Jag hittade ingenstans där jag kunde skriva en kommentar – eller skicka ett meddelande till dig. Har dock skrivit i min blogg varifrån bilderna kommer.
För en tid sen var jag på fest. Pratade med Pernille. Hennes karl hade ännu inte dykt upp – han firade med grabbarna. De hade hållit på sedan någon gång på eftermiddagen. Hon var synbart irriterad.
Så småningom dök han emellertid upp. Han hade svårt att dölja sin stolthet. Hade valts in i Par Bricole – ett Bellmansälskarsällskap.
– Jaha – så du älskar Bellman sa jag.
– Ja, jo – han var ju bra.
Det visade sig att han inte visste så mycket om Bellman – men vad gjorde det – han hade valts in. Och han var stolt.
– Vad gör ni där på Par Bricole? Leker ni 1700-tal?
Han var inte klädd i någon stilig stass av 1700-talssnitt nu, bara en vanlig frack och så hade han en liten tratt i gul metall hängande i ett band om halsen. Jag associerade annars Par Bricole med Gustafs skål – de verkar ha kul. Träffade en kul och galen tjej i somras – som jag arbetade med – hon var med i Gustafs skål. Verkar vara ett sympatiskt sällskap.
Men nej – Par Bricole leker inte 1700-tal. De sjunger. Och de är bara män.
– Och vilka väljs in – ska man inte vara extremt intresserad av Bellman om man är med där?
Pernilles karl var på kanelen – och ljudnivån var hög på festen – så jag uppfattade inte riktigt vad han sa. Det lät som om han sa: ”Det är stumpen som avgör” – och förvisso stämmer det. Det är stumpen som avgör. Och så ska man ha två vänner som kan rekommendera en – men som sagt – stumpen är avgörande.
I manliga sällskap är det inte snillet, inte utbildningen, inte erfarenheten som avgör – det är stumpen. De har praktiserat könskvotering så länge de har funnits – och har tänkt fortsätta med det så länge de finns. Vill Bellman-intresserade (eller möjligen Anna-Maria Lenngrenintresserade) damer träffas i hemliga sällskap och sjunga hela dagarna – eller recitera ironiska 1700-talsdikter – så får de bilda egna könskvoterande (eller blandade) sällskap.
Samma sak gäller Riddarhuset – inga kvinnor in i direktionen där inte. Finansmannen Gustaf Douglas ska dock ha en eloge för sitt mod och sin motion. För 100 år sedan fanns det modiga män som vågade föreslå kvinnlig rösträtt också. De röstades länge ner – och hånades. All heder åt modiga människor.
De flesta universitet och bibliotek har numera öppnat sig för kvinnor – de har slutat med sin manliga könskvotering där. Det är bara bland professorer som könskvotering fortfarande tillämpas. Och i spexen – där får tjejer bara vara med om de kan sy kläder, koka kaffe och sminka killar – inte stå på scenen – men i Lund finns Boelspexarna. Vet inte om de har manliga kaffekokare, skräddare och sminkörer.
Glöm inte heller männen i Nobelpriskomittén – de väljer helst snillen med stump. Manliga snillen går före kvinnliga.
Vill vi ha ett samhälle där alla är stöpta i samma form? Eller är det okej att vi är lite individuellt utformade? Charmigt rentav? Kanske en förutsättning för liv?
För den som är ute efter enhetlighet vore inavel mellan enäggstvillingar kanske det optimala, men eftersom de är av samma kön – så behövs det två par – två ”perfekta” par.
Eller kloning – ännu bättre – vi klonar en enda människa – så slipper vi de udda, de oslipade, de kantiga.
En människa – en Malkovich kanske? John Malkovich möter sig själv – ”I huvudet på John Malkovich”.
Jag vill ha olika människor omkring mig. Bra om vissa är organiserade – medan andra är drömmare. Bra också om de organiserade kan stå ut med drömmarna och vice versa…
Vissa är intelligenta, andra har en enorm social kompetens.
Några är lite snustorra, andra födda med stor portion humor.
Som medlemmarna i Moomsteatern. Tyvärr verkar det som om de drabbats av sjukdom – annars hade jag rekommenderat ett teaterbesök. De håller till i Malmö. Ser nu att alla föreställningar är slutsålda…
Moomsteatern är kända internationellt – Sydsvenskan var med när de åkte på turné till Slovenien:
Alla är lite tagna, inte minst av det översvallande mottagandet på scenen kvällen innan. Efter den två och en halv timme långa föreställningen ville applåderna aldrig ta slut. Inte heller det fortsatta nattliga firandet.
1953 lyckades James Watson och Francis Crick presentera en modell över DNA-molekylens uppbyggnad. Nio år senare fick de nobelpris.
Fransic Crick, en på många sätt ärans man, har hävdat att barn som inte har tillräckligt goda arvsanlag mycket väl kan mördas:
”Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag”. James Watson förklarar närmare: ”Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville…”
För tio år sedan ansåg han att om det visar sig att homosexualitet är genetiskt betingat, vilket han trodde att det var, så borde alla gravida kvinnor ges rätt till abort. Så sent som för några månader sedan hävdade han att svarta hade gener som gjorde dem mindre intelligenta än vita, och att detta var förklaringen till varför Afrika var fattigt… Detta föranledde obskyra ogransiationer att jubla…
Artikeln i SvD är skriven av professor Svante Linusson – vars yngsta dotter är född med Downs syndrom. Han är rädd för det samhälle vi skapar på grund av att:
Idag, onsdag, beslutar landstingsfullmäktige om budgeten för hälso- och sjukvården i Stockholm. I den ingår en av sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydbergs (fp) käpphästar: att rensa bort icke önskvärda människor så effektivt som möjligt redan i fosterstadiet.
och vidare:
Man ska börja med massutbildning av barnmorskorna. Det självklara att samtidigt informera om vad Downs syndrom innebär nämner politikerna ingenting om.
Det ger ett eko av vad Schlaug skriver på sin blogg om nazisternas utrensningar av icke önskvärda spädbarn. Barnmorskan gavs den dubbla rollen att både välkomna nya liv och att skicka dem till bödeln.
Jag anser att aborträtten ska vara fri. Men om vi pressas att göra abort – för att samhället anser att barn med Downs syndrom inte är välkomna – då är aborten inte en frihet – utan ett tvång.
Hur känner sig en förälder som tackat nej till en abort? En förälder som valt att behålla sitt barn – med extra kromosom och extra charm – och kanske extra arbete? Vågar man be samhället om hjälp? Eller ska man skylla sig själv? Stå sitt kast, bita ihop, härda ut…
Och precis som Svante Linusson undrar jag; är det värt att lägga två miljoner per foster för att ta reda på om de har Downs syndrom? Finns det inget viktigare att lägga pengarna på?
Och var ska vi dra gränsen? Ska vi abortera på grund av kön, vänsterhänthet, sexuell läggning, allergier, kortväxthet, fel hårfärg..?
Jag ville så gärna skriva något bra om dem och om andra människor som slåss för demokrati och frihet.
Jag ville skriva om alla som arresterats för sina åsikters skull.
Jag ville skriva om de som redan dött.
Jag ville inte att de skulle fängslas eller dö förgäves – bortglömda av oss som njuter av frihetens lyx. Bortglömda av oss som kan uttrycka vårt missnöje utan att fänglas, torteras eller avrättas.
Varför skriver jag inte då?
Jag ville att det skulle bli så bra – men det tar tid – och under tiden sitter de där. Inte vet jag om det hjälper – men nu skriver jag: Glöm inte bort dem!
Att gå i en röd tröja i en dag för de burmesiska munkarnas skull är bra – men det hjälper inte. Vi måste göra mer.
Gå med i Amnesty, engagera dig i Human Rights Watch, skriv ett brev, skriv två! Skriv en blogg eller en insändare. Låt dem veta att vi inte har glömt dem.
Myth 1: women talk more than men Nonsense, says Cameron. In a popular self-help book, The Female Brain, the claim is made that women say 20,000 words a day and men only 7,000. This statistic has been widely reported in newspapers and journals but has since turned out to be erroneous and based on no real research. It has since been removed from the book.
In fact a number of studies have found that men speak more than women, although others found that women speak more than men. A recent study by the University of Arizona, on a group of undergraduates, found that both sexes spoke an equal number of words a day – 16,000.
Myth 2: men and women communicate differently More hogwash, says Cameron. Linguistic studies have shown that men and women share a 99.75% overlap in the way they communicate. If there are differences in the way the sexes communicate, they are infinitesimal.
The only real markers of difference between men and women are that women smile more and spell better, and it is, says Cameron, only a ”moderate difference”.
Myth 3: men’s and women’s brains are hardwired differently when it comes to language This area, says Cameron, is more difficult. Brain scans show that, when men talk, they use almost exclusively the left-hand side of their brains, whereas women also use parts of the right side. But, according to Cameron, this has had no bearing on how we communicate.
The only proven effect of this neurological difference between the sexes, comes in the case of severe head injury. If men suffer an acute injury to the brain, they are more likely to lose their speech faculties than women, because other parts of the female brain are able to take over.
Myth 4: men interrupt more than women The evidence suggests women interrupt as much as men do. Cameron argues that some men, naturally, will interrupt more than others. The dangers of grouping men together is that the differences between men and women are so slight, whereas the differences between men and other men are more interesting.
When, and how people interrupt, argues Cameron, is much more about power and social relations than the genetic make-up of the sexes.
+4.jpg)
Kronberg skrattar och ler 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.