En broderad svastika

I natt var det kristalnatten. Jag lyssnade på reprisen av Åsa & Gertruds radioteaterpjäs Turkudden.

Ett nästan dokumentärt nedslag i den svenska myllan.
   Linda är en alldeles vanlig småbarnsmamma som går hemma med havandeskapspenning. Hon har kommit på en jättebra affärsidé! På sin egen sajt valkyriabutiken.se säljer hon prydnadskuddar och böcker av Astrid Lindgren. Kuddarna har en alldeles särskild lyckosymbol – en svastika, en broderad gul svastika mot en vackert blå botten. SR

Gertrud Larsson och Åsa Asptjärn är oerhört skickliga – och pjäsen låter som en dokumentär – där Linda låter sig intervjuas och menar att Hitler var till stor belastning för nazismen. Han skulle inte ha gått så hårt ut och pratat om den här rasgrejen. Barnomsorgen låter bättre – och barnomsorg är något som nazisterna är bra på.

Radioteaterpjäsen är bra – därför att den är en parodi på något som hade kunnat hända och nästan har hänt. De nazistiska kvinnorna är inga monster – det är inte nazisterna – och dessa är helt vanliga ”fiffiga tjejer”. Och det är det som gör pjäsen både skrämmande och rolig. Man sätter nästan skrattet i halsen. Men bara nästan.

När jag läste Justitiekanslerns utalande i ett liknande mål – då skrattade jag inte.

”Vid mikroskopiska undersökningar påvisades färgavlagringar som skulle kunna tyda på att motivet är påfört med screentryck, vilket måste anses som en konventionell tryckmetod där färgen överförs från tryckmedlet till tyget genom direktkontakt och fysiskt tryck dem emellan. Dock framställs motiv på tyg i dag även på digital väg, vilket ger liknande resultat, varför något säkert uttalande inte kan göras.”

Finns i pdf här.

Åsa & Gertruds hemsida.

För övrigt undrar jag hur Anette och Linda skulle firat kristallnatten? Dagen, SvD, Aftonbladet, Sydsvenskan Lund, Malmö, DN, Intressant

Annonser

Sarah Palin Debate Flow Chart

OMG! You’re such a good debater!

(Klicka på bilden så att du tydligt kan se att det är sant!)

Sarah Palin wig $795 Sale Price $695 at Sheitel.com

SvD: Palin-peruken, SvD: Palin bröt inte mot lagen, SvD McCain ber anhängare lugna ner sig, SvD-bloggen: ”Pro life”-horden som vill döda Obama (ett bra inlägg i debatten – titta gärna på Youtubeklippet), Sydsvenskan: McCain röstfiskar i grumliga vatten, Sydsvenskan: Palin: Obama kompis med terrorister, Sydsvenskans USA-blogg: McCain obekväm i rollen som smutskastare, Manuel Ferrers Amerikabloggen: John McCain slåss mot mobben, DN: Palin: Obama kompis med terrorister, BBC News Palin makes Obama militant link

Intressant att vissa tidningars bloggar är bättre än tidningens artiklar på nätet. Är det månne tidningarnas död – eller är bloggarna tidningarnas kvalitetsbilagor?

Jag hoppas verkligen att det inte dyker upp någon dåre som tar den republikanska mobens uppmaning om att döda Obama på allvar.

Niklas Ekdal – i vanliga DN inte en blogg – om Sarah Palin:

Den kvinnan är ett skämt, även om hon överträffade förväntningarna i veckans debatt. Hennes meritlista och yrande om utrikespolitisk erfarenhet tack vare Alaskas närhet till Ryssland visar att hon inte är kapabel att ta över världens enda supermakt om den 72-årige John McCain faller ifrån.

Palins lösning på USA:s energiproblem är ”borra, baby, borra”. Hon är den första sedan Eisenhower som uttalar kärnvapen ”nu-cue-lure” och den första i historien att betrakta USA:s Lappland som världens medelpunkt och politiska föredöme.

Republikanernas problem går dock djupare än så. Medan demokraterna har en i grunden konstruktiv syn på staten slits den amerikanska högern nu mellan fyra destruktiva tendenser: nyliberal låt-gå-politik, populistiskt skäll på Wall Street och Washington, religiös mumbo-jumbo och kopplingar till storkapitalistiska särintressen.

Om Palin sänker McCains kandidatur finns det en gudomlig rättvisa. Hon representerar det inskränkta hos den kristna högern, det uppskruvade tonläget utan moralisk kärna – alla de frånstötande drag som McCain själv ironiskt nog är fri ifrån, men som den politiska pr-logiken tvingade honom att ta med på diligensen västerut.

Det finns redan anledning att vara rädd. Med Sarah Palin vid tömmarna finns det anledning att vara skräckslagen.

Årets julklapp…

Årets julklapp hittade jag hos Projekt på Riktigt – som hittat dem hos Hartman.

Hett tips: Jag önskar mig en liten gullig sprattel-Reinfeldt – med fungerande fjärkontroll – och analoga snören – som säkerhet när batterierna tar slut. Vore ju tokigt om Reinfeldt sprattlade iväg på egen hand och ställde till det…

 

Gud vad söööt han är!

*Funderar på om den ska matas med något – och om den kan komma överens med våra råttor. De gillar majs mest av allt.*

Min son ska gå FRA-gymnasiet

Ett drömyrke…

Min yngste son har alltid önskat sig ett småsyskon. Han är trött på att vara den yngsta i syskonskaran.

Men på FRA lär han få ingå i det stora brödraskapet. Att få vara den storebror som ser dig, som hör dig och som känner dina behov innan du känner dem själv – det har varit lillebrors dröm länge nog…

Att arbeta på försvaret är inget nytt i vår familj, min morfar jobbade på försvaret och min mamma har vuxit upp med något som fanns i hemmet och som var så hemligt att man aldrig fick nämna det – varken för vänner eller släktingar. Telefonen stod i ett eget rum eftersom morfar visste att en telefon gick att avlyssna även när ingen talade i den.

Senare engagerade sig min mamma socialt. Vilket ansågs som något suspekt – både bland borgerligheten – som morfar och mormor tillhörde – och bland socialdemokraterna – som majoriteten av Sveriges befolkning tillhörde.

Om hon hade nöjt sig med välgörenhet – som östermalmstanterna – eller gått med i Socialdemokraternas tåg – som grannarna. Men nej – min mamma gick både i Vietnamdemonstrationer, Grupp 8-demonstrationer och bland de homosexuella på 1 maj (längst bak i Vänsterpartiets tåg – efter barnstugearbetarna – att hon hamnade bland de homosexuella hade sin grund i två orsaker – dels att vi barn gick så långsamt att vi alltid halkade efter och dels att min mamma hade rätt många bög- och flatkompisar). Obskyrt!

Tommie Smith och John Carlos kom på första och tredje plats i 200-metersloppet under OS 1968 i Mexico. Men eftersom de höjde sina knutna nävar, klädda med svarta handskar, fråntogs de omedelbart sina medaljer och uteslöts ur den amerikanska olympiska komittén. En knuten näve med handske på, är Black Powerrörelsens/De svarta pantrarnas symbol.

Ett tag i slutet av 1960-talet var min mamma engagerad i de Svarta Pantrarnas sak – men vissnade när hon fick klart för sig att de ansåg att kvinnans kamp skulle föras i horisontalt läge – i sängen.

Hon engagerade sig också i Verdandi, för ”gubbarnas” sak. Men ”gubben” – dvs a-lagarn – som min mamma uppmanats att adoptera var rörande överens med De svarta Pantrarna i fråga om var kvinnans kamp skulle föras. När gubben hade vägrat lämna vårt hem – och mamma ringde till andra verdandister för att få hjälp – fick hon kalla handen. En granne kom in och hjälpte min mamma att kasta ut honom.  Mamma tackade grannen och adopterade bort gubben.

Egentligen hörde hon kanske inte hemma någonstans. Hennes arbetskamrat Lisa var med i SKP – ett Kina-vänligt parti.  Medlemmarna i SKP var minst sagt paranoida. De hade möten på olika hemliga platser för att hålla avlyssnarna och klassfienden borta. Min mamma var en klassfiende – eftersom hon var föreståndare på fritids – inte vanlig barnskötare. Lisa motarbetade sin klassfiende så gott det gick. Efter några år sa min mamma upp sig och en ny klassfiende fick ta upp kampen med Lisa.

 

Nå – vi var i alla fall avlyssnade.

Inget konstigt med det – det var det många som var. Man blev inte så förvånad när Bratt och Guillou avslöjade Socialdemokraternas spionorganisation IB – Informationsbyrån. Min mamma prenumererade på Folket i Bild Kulturfront. Inte för att hon var kinavän – utan för att tidningen var rätt bra. Sist i tidningen brukade tecknaren Jan Lööf ha en serieföljetong; Bellman – en fattig lodis. 

Jan Lööf hade också en serieföljetong i tidningeng Vi: Ville – och där var kungen och Olof Palme med. Vilket hallå – Palme blev arg och sa upp prenumerationen – men kungen tyckte serien såg skojig ut.

Undrar om Hasse och Tage blev inspirerade av serien när de gjorde sin film S.O.P.O.R.?

Filmaffisch Sopor

Brasse Brännström spelade kungen och Sven Lindberg spelade Palme i filmen som kom 1981 och handlade om svenska barn som kände sig onödigförklarade och om kärnkraftsfrågan – där man var rädd att Palme skulle svika. I filmen lyfter han huvudet och tar en annan väg…

~

 

Hur vet jag att vi var avlyssnade?

Ibland när man pratade i telefon blev det rundgång – strax därpå hördes en röst som meddelade att ”samtal väntar”. Min mamma pratade ofta rätt länge i telefon – så det hände då och då att någon ville komma fram.

Ibland blev det rundgång utan att telefonisten meddelade ”samtal väntar”. Och då frågade vi vem det var som kom in på linjen. Inget svar – men ett klick – och rundgången försvann. Televerkets avlyssningsmetoder var inte så sofistikerade på den tiden.

Jag ärvde några av televerkets avlyssnare när jag flyttade hemifrån. Och det var väl inte så konstigt – jag hade ju gått med min mamma i demonstrationerna!

Och inte nog med det – jag engagerade mig för katolikerna på norra Irland, söp ihop med Gerry Adams (Sinn Féins ledare) och brevväxlade med en förmodad IRA-soldat. Eller jag vet faktiskt inte vad han var. Bara att han satt i fängelse. Inte varför. Det var väl mitt sätt att engagera mig socialt – utan att ha gubbarna i sovrummet. Min brevvän satt emellertid i County Maze Prison – eller The H-blocks – som fängelset kallades – efter formen på byggnaderna. Det var ett fängelse främst för de som var aktiva i, eller på något sätt stödde IRA. Jag brukade skriva om ditt och datt – inget personligt. Våra brev censurerades och ett stort antal kom aldrig fram. Orsakerna var oftast att vi använt ”förbjudna ord”. Vilka dessa förbjudna ord var, kunde man inte veta – för listan ändrades från dag till dag. Oftast handlade det om ord som relaterade till friheten – som blommor och fåglar. För då kunde det vara kodord som egentligen betydde rymning och fritagningsförsök.

Plastic Bullet

 

 

Jag vet som sagt inte varför han satt där och jag ville heller inte veta. Frågade mest om hans familj – han var 40 och hade både barn och barnbarn. Flera hade dödats av den brittiska polisen, oftast med så kallade plastic bullets – som polisen kunde skjuta åt alla håll. Min brevväns dotter hade suttit i bilen på väg till affären för att köpa mjölk när hon träffades av en plastic bullet och dödats.

Ibland fick man skicka gåvor, ibland inte. Pocketböcker var oftast okej – om de inte innehöll antibrittisk propaganda. Jag skickade Frans G. Bengtssons ”Röde Orm” på engelska – ”The Long Ships”. Den handlar ju om vikingar som bland annat kommer till Irland. Tänkte att den kanske kunde intressera en man som inte var så läsvan. Och det gjorde den! Och inte bara honom. Alla killarna på hela fängelset läste min bok. De ville ha mer! Jag visste bara inte vad som skulle kunna matcha Röde Orm. Så det blev inga fler böcker.

Fångarna fick inte spara sina brev, de skulle läsas och sedan kastas bort. Ett brev sparade min brevvän hela tiden – ett med en teckning av en älg som jag gjort. Han är fri sedan många år – undrar om han har teckningen kvar?

Vykort fick man spara. I alla fall ett begränsat antal. Jag reste till Sovjet 1987 och åkte transsibiriska järnvägen. Skickade flera vykort till min irländske vän.

1988 fick jag min första son. Fångarna skickade ett gemensamt grattiskort. Ett gulligt kort med en bebis – där alla tuffa typer skrivit med liten, liten handstil för att få plats – och gratulerade mig till min förstfödde.

Sen blev det inte så många brev till. Sonen krävde sitt av sin mor – och min vän frigavs. Jag fick inte hans adress hem och ska inte heller ha den. Mitt uppdrag var slut.

~

 

Men i många år efter detta var jag avlyssnad.

Jag hade ju som sagt inte bara skrivit brev till en förmodad IRA-soldat (ja, huruvida han var det eller ej visste nog avlyssnarna bättre än jag) – jag hade även varit i ett riktigt kommunistland – visserligen under perestrojkan – men i alla fall. Och faktum är att jag under några år höll kontakt med den ryska värdinnan – som bodde i Sovjet.

Så kanske matas filen på med uppgifter om mig fortfarande?

Och inte vet jag om yngste sonen kan få jobb på FRA – han är ju trots allt en son till en säkerhetsrisk. Att mormors far arbetade på Försvaret är nog en alltför fjär merit för att hålla i sammanhanget.

Landet Afrika

Karta över landet Afrika.

Huvudstaden ligger någonstans mitt i landet – men landets största stad ligger någonstans vid kusten.

Man försörjer sig på jakt och fiske. Ibland hittar man guld, olja eller ädelstenar – men det bryr man sig inte om. Invånarna är glada om de blott ha sin maniok, som portugiserna planterat åt dem.

I Afrika finns en stor skog som heter djungel, en öken som heter Sahara, en flod som heter Nilen – det var Belgiens Kung Leopolds kompis Henry Stanley som hittade den. Och så finns det ett högt berg som heter Kilimanjaro. Först upp på toppen var en tysk och en österrikare. Vägvisaren räknas inte – för han var afrikan och fuskklättrade i smyg innan de riktiga bergsbestigarna hade kommit.

Vår lilla afrikanska vän har fått långväga gäster…

I landet Afrika har de massor av djur – men tigrarna bor i Indien.

Rasistisk skulptur

Om inte vi vita hade kommit dit så hade afrikanerna sprungit nakna fortfarande – men nu har de fått fina skynken att skyla sig med. Vissa vita köper afrikanskt hantverk för att visa att de är solidariska med de fattiga. Vita vill inte köpa svarta träskulpturer för skulpturerna ser ut som negrer och vita vill inte vara rasister.

Vita kvinnor vill gärna dansa afrikanskt – det är frigjort. Vita män vill inte dansa afrikanskt – det är pinsamt.

Vita och svarta som är kompisar.

Afrikaner i landet Afrika är intressanta och exotiska och vi studerar dem och vill visa att vi kan vara jämställda med dem. Många vita tar afrikanerna i hand och blir fotograferade.

Vita och svarta som inte är kompisar

Afrikaner hos oss är lite läskiga och hotfulla, man vet aldrig var man har dem. Ibland kommer de med båtar om nätterna till våra stränder, då är vi glada och tacksamma för att det finns polisen som tar hand om dem innan de börjar sälja skärp och halsband på våra gator.

En pedagogisk film om landet Afrika – producerad i samarbete med läromedelsförlaget.

Rädslan urholkar själen…

Michael Moores film Bowling for Columbine handlar om en skolmassaker som ägde rum på Columbine High School i  Jefferson County nära Littleton i den amerikanska delstaten Colorado den 20 april 1999.

Den handlar också om de generösa vapenlagarna, om vapenlobbyn NRA – National Rifle Association och om amerikanernas rädsla. De tror de är trygga om de bara har ett vapen eller två. Trots att vapnet kan användas mot dem själva. Fast barnen får tag på dem och skjuter sina kamrater, sina syskon eller sina föräldrar.

Den gamla klyshan ”guns don’t kill people, people kill people” mumlas som ett mantra hemma hos pistolkramarna, trots att de just mist ett barn som skjutits av ett annat barn.

Kan en rädd människa lära sig att lita på sina medmänniskor? På människor de inte känner. Kan man lita på dem?

Eve Ensler – känd för sina vaginamonologer talar på TED (Technology, Entertainment, Design) om Säkerhet och osäkerhet.

Jag ser ett samband mellan Michael Moores film Bowling for Colombine, Eve Enslers föredrag om säkerhet, den svenska titeln på Fassbinders film Angst essen Seele auf och det senaste årets dödsskjutningar i Finland.

För visst handlar det om rädsla? Alla dessa vapen – som vi tror vi behöver för att skydda oss mot något okänt hotfullt. Och ju längre tiden lider och det hotfulla inte dyker upp – ju mer ängslig är du över att det faktiskt ska dyka upp. För den som inte är vaksam är ett tacksamt byte.

Så varför sitter du där på helspänn och väntar på fienden? Du själv och din rädsla är din största fiende. Din rädsla urholkar själen.

DN 2008-09-23: Vanhanen ifrågasätter finska vapenlagar 

2007-11-09 skrev DN: Vapelagen skärps efter skolmassakern Det var efter förra årets massaker i Jokela.

SvD 2008-09-23: Vapenlagarna skärptes aldrig

DN 2008-09-23 700 sökte tröst i kyrkan

SvD skrev också om förra årets massaker: Lätt för finländska tonåringar att skaffa vapen. Massakern skedde den 7 november 2007.

Bredvid artikeln finns en faktaruta:

Skjutvapen per 100 personer enligt Small Arms Survey 2007:

USA: 90

Jemen: 61

Finland: 56

Schweiz: 46

Irak: 39

Serbien: 38

Frankrike: 32

Kanada: 31

Sverige: 31

Saudi Arabien: 26

Några dagar tidigare – den 29 oktober 2007 hade signaturen Strong Khram skrivit på Flashbacks forum att:

Själv bor jag i Finland och har det lite friare, känner många som har mellan 15 och 30 vapen.

USA och Finland – welcome to the countries of freedom…

Flera dödsskjutningar i skolor – de flesta i USA

Bildt och dementimaskinen

 

Utrikesminister Carl Bildt säger i en nyhetsdokumentär från Rapport att det omdiskuterade Försvarets Radioanstalt ,FRA, samarbetar med diktaturer om så krävs. FRA-chefen Ingvar Åkeson å sin sida hävdar i samma dokumentär att FRA bara samarbetar med demokratiska stater. Försvarsminister Sten Tolgfors säger att samarbetet sker med länder ”som är oss nära”. Dagen

Lyssnade på P1:s Medierna i lördags (20 september 2008 – lyssna på 30-dagarsarkivet här).

Handlar om vad Carl Bildt sa exakt och vad Rapport menade vad han sa. Bildt är upprörd över att man påstått att han sagt att FRA samarbetar med diktaturer. Han menar att det är en stor skillnad mellan att FRA samarbetar med diktaturer och att den svenska underrättelsetjänsten samarbetar med diktaturer

Att FRA samarbetar med den svenska underrättelsetjänsten som i sin tur samarbetar med ditaturer spelar ingen roll. För Bildt är det viktigaste i frågan vad det var exakt han sa. Och det spelar ingen roll att det i praktiken är samma sak.

Morgan Olofsson – ansvarig utgivare på Rapport anser inte att en utrikesminister ska styra nyhetsflödet i en demokrati – men blev till slut tvungen att be Bildt och tittarna om ursäkt – eftersom citatet inte var exakt. Han beklagade senare att debatten kom att handla om ordvalet istället för den uppseendeväckande nyheten att vi samarbetar med diktaturer – och den information som FRA samlar in – kan säljas till diktaturer – av den svenska underrättelsetjänsten.

Wilhelm Agell har undervisat i freds- och konfliktforskning, teknikhistoria och underrättelseanalys. 2006 blev han utnämnd till Sveriges första professor i underrättelseanalys. Agrell ombads att analysera situationen. Han menade att det spelar ingen roll om det är den ena myndigheten eller den andra som hanterar saken.

Sen nämner Agrell ett begrepp – dementimaskinen. En medial försvarsstrategi från maktens sida, där man maler sönder kritiken och avslöjandet genom att hitta fel, obetydliga eller obefintliga – för att skjuta sönder kritiken.

Jag hade inte tidigare hört talas om dementimaskinen. Agrell trodde att det kanske var Guillou som myntat begreppet. Möjligen i samband med IB-affären. För den som inte minns – eller har hört talas om den – så handlade den om en hemlig underrättelsetjänst skapat under den socialdemokratiska eran. Många av målen var vänstermänniskor som inte var socialdemokrater.

Dåvarande försvarsministern Sven Andersson tillsammans med P

Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade affären i tidningen FIB Kulturfront. De dömdes till fängelse för att de spionerat på spionerna. Peter Bratt knäcktes av häktningen och ville inte överklaga domen. Guillou blev besviken och kallade Bratt en ”intuitiv salongsbolsjevik” . Aftonbladet skriver om historien och recenserar Bratts bok ”Med rent uppsåt”.

I SvD:s recension kan man läsa om hur Guillou verkade ha gått stärkt ur affären, medan Bratt tagit ganska stor skada.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Googlade dementimaskinen och fick 323 träffar.

Flera av träffarna har antisocialdemokratiskt innehåll. Men en handlar om hur Jan Axelsson – dåvarande chef på Rapport sätter igång dementimaskinen när Rapport avslöjats för fusk när de påstår att den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson i spetsen skulle ha godkänt att Björn Borg fått skattefria pengar. Det är Dan Josefsson som på sin blogg berättar om boken ”Välkommen till dramafabriken”.

Och nu har Carl Bildt adopterat socialdemokraternas dementimaskin. Vårda den ömt – för ni lär behöva den fram till nästa val.