Jippie! Vinnare i hoaxlotteriet…

När jag får märkliga mail som inte direkt ser ut som spam läser jag dem utan att öppna dem. Man kan högerklicka på avsändaren och gå ner till ”Visa meddelandekälla”.

Idag låg ett mail med texten: Notif department ticket no 31842659 i inkorgen. Jag kan inte påminna mig om att jag skulle ha köpt någon biljett någonstans. Pengar till resa har jag inte – och varken Tom Waits, Patti Smith eller Nina Hagen är på väg till Sverige på turné – vad jag vet. Inte heller Kimmo Pohjonen eller Tiger Lillies – eller någon annan darling. Så någon biljett har jag mig veterligen inte bokat.

Högerklickar alltså – och får på så sätt veta att jag vunnit i ett lotteri. Men hur kan jag vinna i ett lotteri – när jag aldrig någonsin köper lotter?

Markerar hela texten, kopierar och klistrar in i ett Word-dokument. Kopierar vald del – tex denna:

Congratulations to you as we bring to your notice the results of…

Googlar – en avancerad googling – där texten jag kopierat klistras in i raden ”med den exakta frasen” samt orden hoax, phishing, scam och spam som valbara ord. Hittar en hel del sidor, både diskussionsidor och bloggar som skriver om denna typ av mail.

Här är en svensk sida – Svartlista.

Likheten med mailet jag fick är stor. Inte identisk dock. Däremot är ursprungslandet Holland i båda fallen. Kontaktpersonen är en man och mailet undertecknat av en kvinna. Känns det mer trovärdigt då med både en man och en kvinna inblandade?

Mitt mail inleds så här:

Congratulations to you as we bring to your notice the results of EUROMILLION 2008 promotions.

We are happy to inform you that your email has emerged a winner under the First Category and you have been awarded a lump sum pay out of € 950,000.00 (Nine Hundred and fifty thousand euros). 

Complete the below form and  submit it to Payment assistant

Mr. Longman James

email: longmanjames@aol.com

email: jameslongsman@aol.com

Medan det mail jag jämförde med på den svenska sidan Svartlista ser ut så här:

Congratulations!!! Your email fall in the winning Colum.

Dear Winner,
Congratulations to you as we bring to your notice the result of your email, selected by our computer ballot system here in the Netherlands.
We are happy to inform you that your email address have emerged a winning attraction of Eight Houndred Thousand Dollars (800,000.00 USD)

Promotional Date: 2nd November 2007.
Draw #: NL2007/D007
Ref # 07/NL/1M
Batch #: 980/11GW
Lottery #: 145/07NL

The required winning information is need from you to file for your claims; please do call or contact the claiming department, with the following email address..

Mr. Hans Van Hussmann
Tel.: +31- 623-155-299
Fax: +31 -847-424-992
Email: Yearofdayzers@aim.com

Sen ska man fylla i uppgifter om sig själv. Och svara på mailet. Enligt Svartlista kommer man sedan att få ett nytt mail där de ber om ens kontouppgifter – så att de kan sätta in summan på ens bank.

Och så har man blivit nätfiskad.

–

Skumma mail markerar jag som nätfiske. Då hamnar de i papperskorgen – och i papperskorgen jag markerar dem återigen som nätfiske. Inte vet jag om det hjälper – men jag gör så gott jag kan.

Wikipedia om phishing, Polisens sida om phishing, DN, SvD, E24, AB om Ja-mannen, Intressant, Sydsvenskan: Hjärnan bakom Nigeriabreven gripen i Holland, Sydsvenskan: Bedrägerier via mystiska samtal

Mike Berry fick en dag nog av alla s.k. Nigeriabrev – och bestämde sig för att svara på dem. Han lyckades få en ”stackars cancersjuk man som ville skänka sin jätteförmögenhet åt välgörenhet” att skapa ett filmklipp med Monty Pythons berömda ”The Dead Parrot sketch”. Men förmodligen är det inte bluffmakarn själv – utan vänner/bekanta till honom/henne som agerar.

Filmen la sedan Mike Barry ut på Youtube. Här är mailväxlingen som ledde fram till filmen (notera hur den ena Monty Pythonmedlemmen efter den andra dyker upp i den efterföljande utredningen av ”brottet”). Del 1, 2, 3 (i del tre är ett av mina favoritcitat: ”By the way, do you have to wear that sombrero in the interview room?”)

Nigeriabreven kallas förövrigt även 419 scam därför att: ”The number ”419” refers to the article of the Nigerian Criminal Code (part of Chapter 38: ”Obtaining Property by false pretences; Cheating”) dealing with fraud.” Källa: engelska Wikipedia, artikel Advance-fee fraud.

NPR om Mike Berry, AB om Mike Berry, Mike Berrys egen sida – 419 Eater, Greetings in Jesus Name!: The Scambaiter Letters – Mike Berrys bok om Nigeriabreven, finns på Adlibris och Bokus (Bokus ex är 100 kronor dyrare än Adlibris), BBC News, NY Times,

Till sist ett råd från Mike Berry:

”Scambaiting is not a sport you want to jump into without previous knowledge,” he says.

And he doesn’t recommend trying this at home. Even experienced scambaiters are in danger when angry Internet con-men realize they’ve been had.

”The golden rule is: Do not give out any real information whatsoever – your name or your e-mail, the country you live in,” he cautions. ”The scammer who’s writing you may live 3,000 miles away, but he may have friends who live near you, and these are not people you want to mess with.” Källa NPR.

Datamaskiner var bättre förr…

 

De var snyggare – som Blaise Pascals räknemaskin från 1642…

 

…och Charles Babbages differensmaskin – skapad efter de ritningar han utförde på 1820-talet, tillsammans med Ada Lovelace.

Lovelace utvecklade världens första datorprogram. Programspråket Ada är uppkallat efter henne. Tråkigt att man använde förnamnet – och inte efternamnet – vilket annars är brukligt då manliga uppfinnare lånar ut sina namn. Att Lovelace skulle vara ett för långt namn håller inte. Pythagoras, Pascal och Celsius är också långa namn.

Artiga – som fotofirman Apports brevskrivande datamaskin…

JAG ÄR EN DATAMASKIN SOM INTE FUNGERAT RIKTIGT BRA NÅGRA DAGAR. JAG VILLE DÄRFÖR MEDDELA DETTA SAMT BE OM URSÄKT FÖR DRÖJSMÅLET OCH HOPPAS PÅ DIN FÖRSTÅELSE.

Det enda aber man kan ha är att det ser otrevligt ut när man råkat peta på caps lock. Fast det kanske är en av de tokigheter som den ber om ursäkt för. Datamaskinen har ju inte fungerat riktigt bra den senaste tiden. Samtidigt får versalerna fram datamaskinens metalliska röst på ett alldeles ypperligt sätt. Kanske ska ändå versalerna vara där.

Och hade oändliga möjligheter – som professor Balthazars underbara datamaskin…

Dessutom fick brukarna röra på sig – som här vid Eniac – skapad 1943-46 av John Mauchley – fysikprofessor vid University of Pennsylvania tillsammans med doktoranden Presper Eckert.

Första fotot på en fornit!

 

Forniterna kom jag för första gången i kontakt med i Stephen Kings andra novellsamling Skeleton crew från 1985 – i novellen ”The Ballad of the Flexible Bullet”

”The Ballad of the Flexible Bullet” is quite different from most of King’s other short stories. It is not horror, but neither is it completely realistic. The story concerns a paranoid writer who believes that a ”Fornit” inhabits his typewriter to help him write. His editor, humoring him, goes along with the idea and says that he has a Fornit too. Soon, the editor, who has begun to drink heavily, begins finding messages on his typewriter from his Fornit when he wakes up from his periodic blackouts. The last message warns him that the writer’s Fornit is about to be killed. When the writer hears this warning, he buys a gun to protect his Fornit but ends up killing himself after he watches his Fornit die. The flexible bullet of the title is madness; it kills just as surely as a lead bullet does, but in an unpredictable way. The story walks a neat tightrope between dismissing the Fornits as products of a deranged mind and admitting their existence: The writer’s wife wonders if madness is catching when she thinks she hears the dying screams of the Fornit from inside the typewriter.*

 

Nu finns det personer som tror att de går fria för att de slängt ut skrivmaskinen.

Inget kunde vara mer fel…

Forniterna är de som kastar om bokstäverna i dina ord – så att inte blir itne – en blir ne – och blir coh – osv.

Har du någonsin drabbats av CAPSLOCK? Tror du att det bara är en tillfällighet – eller att du skulle vara lite klumpig med vänsterhandens fingrar? Det har inte slagit dig att just capslockområdet skulle kunna vara ett favorittillhåll för dessa små gynnare. En annan populär plats är inserttangenten.

Ingen har någonsin lyckats fotografera forniterna – de är oerhört snabba och känsliga för våra tankar och handlingar. Därför blev jag glad och förvånad när jag hittade denna bild – en bild som dock lyckades slinka undan en flertal gånger innan jag kunde kopiera den.

Att trots det publicera inlägget – med foto – skulle kunna innebära något av ett hasardspel för mig.

Håll tummarna…

Min son ska gå FRA-gymnasiet

Ett drömyrke…

Min yngste son har alltid önskat sig ett småsyskon. Han är trött på att vara den yngsta i syskonskaran.

Men på FRA lär han få ingå i det stora brödraskapet. Att få vara den storebror som ser dig, som hör dig och som känner dina behov innan du känner dem själv – det har varit lillebrors dröm länge nog…

Att arbeta på försvaret är inget nytt i vår familj, min morfar jobbade på försvaret och min mamma har vuxit upp med något som fanns i hemmet och som var så hemligt att man aldrig fick nämna det – varken för vänner eller släktingar. Telefonen stod i ett eget rum eftersom morfar visste att en telefon gick att avlyssna även när ingen talade i den.

Senare engagerade sig min mamma socialt. Vilket ansågs som något suspekt – både bland borgerligheten – som morfar och mormor tillhörde – och bland socialdemokraterna – som majoriteten av Sveriges befolkning tillhörde.

Om hon hade nöjt sig med välgörenhet – som östermalmstanterna – eller gått med i Socialdemokraternas tåg – som grannarna. Men nej – min mamma gick både i Vietnamdemonstrationer, Grupp 8-demonstrationer och bland de homosexuella på 1 maj (längst bak i Vänsterpartiets tåg – efter barnstugearbetarna – att hon hamnade bland de homosexuella hade sin grund i två orsaker – dels att vi barn gick så långsamt att vi alltid halkade efter och dels att min mamma hade rätt många bög- och flatkompisar). Obskyrt!

Tommie Smith och John Carlos kom på första och tredje plats i 200-metersloppet under OS 1968 i Mexico. Men eftersom de höjde sina knutna nävar, klädda med svarta handskar, fråntogs de omedelbart sina medaljer och uteslöts ur den amerikanska olympiska komittén. En knuten näve med handske på, är Black Powerrörelsens/De svarta pantrarnas symbol.

Ett tag i slutet av 1960-talet var min mamma engagerad i de Svarta Pantrarnas sak – men vissnade när hon fick klart för sig att de ansåg att kvinnans kamp skulle föras i horisontalt läge – i sängen.

Hon engagerade sig också i Verdandi, för ”gubbarnas” sak. Men ”gubben” – dvs a-lagarn – som min mamma uppmanats att adoptera var rörande överens med De svarta Pantrarna i fråga om var kvinnans kamp skulle föras. När gubben hade vägrat lämna vårt hem – och mamma ringde till andra verdandister för att få hjälp – fick hon kalla handen. En granne kom in och hjälpte min mamma att kasta ut honom.  Mamma tackade grannen och adopterade bort gubben.

Egentligen hörde hon kanske inte hemma någonstans. Hennes arbetskamrat Lisa var med i SKP – ett Kina-vänligt parti.  Medlemmarna i SKP var minst sagt paranoida. De hade möten på olika hemliga platser för att hålla avlyssnarna och klassfienden borta. Min mamma var en klassfiende – eftersom hon var föreståndare på fritids – inte vanlig barnskötare. Lisa motarbetade sin klassfiende så gott det gick. Efter några år sa min mamma upp sig och en ny klassfiende fick ta upp kampen med Lisa.

 

Nå – vi var i alla fall avlyssnade.

Inget konstigt med det – det var det många som var. Man blev inte så förvånad när Bratt och Guillou avslöjade Socialdemokraternas spionorganisation IB – Informationsbyrån. Min mamma prenumererade på Folket i Bild Kulturfront. Inte för att hon var kinavän – utan för att tidningen var rätt bra. Sist i tidningen brukade tecknaren Jan Lööf ha en serieföljetong; Bellman – en fattig lodis. 

Jan Lööf hade också en serieföljetong i tidningeng Vi: Ville – och där var kungen och Olof Palme med. Vilket hallå – Palme blev arg och sa upp prenumerationen – men kungen tyckte serien såg skojig ut.

Undrar om Hasse och Tage blev inspirerade av serien när de gjorde sin film S.O.P.O.R.?

Brasse Brännström spelade kungen och Sven Lindberg spelade Palme i filmen som kom 1981 och handlade om svenska barn som kände sig onödigförklarade och om kärnkraftsfrågan – där man var rädd att Palme skulle svika. I filmen lyfter han huvudet och tar en annan väg…

~

 

Hur vet jag att vi var avlyssnade?

Ibland när man pratade i telefon blev det rundgång – strax därpå hördes en röst som meddelade att ”samtal väntar”. Min mamma pratade ofta rätt länge i telefon – så det hände då och då att någon ville komma fram.

Ibland blev det rundgång utan att telefonisten meddelade ”samtal väntar”. Och då frågade vi vem det var som kom in på linjen. Inget svar – men ett klick – och rundgången försvann. Televerkets avlyssningsmetoder var inte så sofistikerade på den tiden.

Jag ärvde några av televerkets avlyssnare när jag flyttade hemifrån. Och det var väl inte så konstigt – jag hade ju gått med min mamma i demonstrationerna!

Och inte nog med det – jag engagerade mig för katolikerna på norra Irland, söp ihop med Gerry Adams (Sinn Féins ledare) och brevväxlade med en förmodad IRA-soldat. Eller jag vet faktiskt inte vad han var. Bara att han satt i fängelse. Inte varför. Det var väl mitt sätt att engagera mig socialt – utan att ha gubbarna i sovrummet. Min brevvän satt emellertid i County Maze Prison – eller The H-blocks – som fängelset kallades – efter formen på byggnaderna. Det var ett fängelse främst för de som var aktiva i, eller på något sätt stödde IRA. Jag brukade skriva om ditt och datt – inget personligt. Våra brev censurerades och ett stort antal kom aldrig fram. Orsakerna var oftast att vi använt ”förbjudna ord”. Vilka dessa förbjudna ord var, kunde man inte veta – för listan ändrades från dag till dag. Oftast handlade det om ord som relaterade till friheten – som blommor och fåglar. För då kunde det vara kodord som egentligen betydde rymning och fritagningsförsök.

 

 

Jag vet som sagt inte varför han satt där och jag ville heller inte veta. Frågade mest om hans familj – han var 40 och hade både barn och barnbarn. Flera hade dödats av den brittiska polisen, oftast med så kallade plastic bullets – som polisen kunde skjuta åt alla håll. Min brevväns dotter hade suttit i bilen på väg till affären för att köpa mjölk när hon träffades av en plastic bullet och dödats.

Ibland fick man skicka gåvor, ibland inte. Pocketböcker var oftast okej – om de inte innehöll antibrittisk propaganda. Jag skickade Frans G. Bengtssons ”Röde Orm” på engelska – ”The Long Ships”. Den handlar ju om vikingar som bland annat kommer till Irland. Tänkte att den kanske kunde intressera en man som inte var så läsvan. Och det gjorde den! Och inte bara honom. Alla killarna på hela fängelset läste min bok. De ville ha mer! Jag visste bara inte vad som skulle kunna matcha Röde Orm. Så det blev inga fler böcker.

Fångarna fick inte spara sina brev, de skulle läsas och sedan kastas bort. Ett brev sparade min brevvän hela tiden – ett med en teckning av en älg som jag gjort. Han är fri sedan många år – undrar om han har teckningen kvar?

Vykort fick man spara. I alla fall ett begränsat antal. Jag reste till Sovjet 1987 och åkte transsibiriska järnvägen. Skickade flera vykort till min irländske vän.

1988 fick jag min första son. Fångarna skickade ett gemensamt grattiskort. Ett gulligt kort med en bebis – där alla tuffa typer skrivit med liten, liten handstil för att få plats – och gratulerade mig till min förstfödde.

Sen blev det inte så många brev till. Sonen krävde sitt av sin mor – och min vän frigavs. Jag fick inte hans adress hem och ska inte heller ha den. Mitt uppdrag var slut.

~

 

Men i många år efter detta var jag avlyssnad.

Jag hade ju som sagt inte bara skrivit brev till en förmodad IRA-soldat (ja, huruvida han var det eller ej visste nog avlyssnarna bättre än jag) – jag hade även varit i ett riktigt kommunistland – visserligen under perestrojkan – men i alla fall. Och faktum är att jag under några år höll kontakt med den ryska värdinnan – som bodde i Sovjet.

Så kanske matas filen på med uppgifter om mig fortfarande?

Och inte vet jag om yngste sonen kan få jobb på FRA – han är ju trots allt en son till en säkerhetsrisk. Att mormors far arbetade på Försvaret är nog en alltför fjär merit för att hålla i sammanhanget.

Behaga nära Installationscentral

 

 

 

 

Installationen är klar. Behaga nära Installationscentral.

Vad i helvete menar de?

Bortkastad tid

Här hemma kan man inte se några spår av bortkastad tid…

Fast så här illa är det ändå inte:

 Jag har nämligen musen på vänster sida – och så röker jag inte…

Dessutom är mitt tangentbord svart.

Och när forniterna* fullständigt tagit makten över tangentbordet så ska jag göra mig själv en snygg väska av tangenterna – en väska som jag kanske kan sälja för 70.000 och så kan jag köpa en bil – där växellådan och alla dörrar fungerar…

 

 

Väskan kan beställas här.

 

* Om forniter: de uppträdde i Stephen Kings andra novellsamling Skeleton crew  från 1985 – i novellen ”The Ballad of the Flexible Bullet”

”The Ballad of the Flexible Bullet” is quite different from most of King’s other short stories. It is not horror, but neither is it completely realistic. The story concerns a paranoid writer who believes that a ”Fornit” inhabits his typewriter to help him write. His editor, humoring him, goes along with the idea and says that he has a Fornit too. Soon, the editor, who has begun to drink heavily, begins finding messages on his typewriter from his Fornit when he wakes up from his periodic blackouts. The last message warns him that the writer’s Fornit is about to be killed. When the writer hears this warning, he buys a gun to protect his Fornit but ends up killing himself after he watches his Fornit die. The flexible bullet of the title is madness; it kills just as surely as a lead bullet does, but in an unpredictable way. The story walks a neat tightrope between dismissing the Fornits as products of a deranged mind and admitting their existence: The writer’s wife wonders if madness is catching when she thinks she hears the dying screams of the Fornit from inside the typewriter.

Sedan avslöjas slutet på dramat – så den som själv vill läsa novellen ska inte söka på sidan jag länkar till.

Texten från denna sida.