Ris och Ros om Rosa

Grynet hos Rikard Palm

Grynet hos Rikard Palm

Grynet – som inte är rädd för rosa – praoar hos Rikard Palm på SVT. Bilden härifrån.

feminetik pågår just nu en debatt om färgen rosa. Signaturen lynx berättar bland annat att:

Det är förresten märkvärdig att ens ha rosa till sin hanhund, t.ex. på koppel, kläder och tillbehör, jag har haft något enstaka rosa någon gång. Vissa tycker synd om honom, förnedrande på något sätt, han är ju en pojkhund. En del skojar lite och säger att hundar kan väl vara bögar också förstås och det är inget fel med det.

hund med rosa

Blir hanhundar i rosa mobbade av sina hundkompisar? Eller är det bara människor som mår dåligt av att inte kunna skilja pojkar och flickor åt?

Grynet tar ingen skit

Grynet tar ingen skit

Diskussionen startade med att Petter Lundgren skrev en artikel i tidningen Aftonbladet – Leve det rosa! – om en lågstatusfärg och den urbana medelklassens identitetsprojekt.

Det är en bra och intressant artikel. Petter Lundgren hänvisar till en föreläsning av Fanny Ambjörnsson – som hölls under Centrum för barnkulturforsknings fria föreläsningar på Stockholms universitet, på temat barn och konsumtion.

Hennes föreläsning går att läsa som ett paper i pdf-format – Den rosa overallen.

Fanny Ambjörnsson skriver där bland annat att:

När föräldrarna säger sig försöka undvika rosa på flickor för att rosa både könsbestämmer och förpassar flickor till en gammeldags och förtryckande passivitet, undviks rosa på pojkar för att de inte ska framstå som flickor.

Trots att flertalet föräldrar i mitt material motiverar sin skepsis till rosa med feministiska argument (som att det är förtryckande och fastlåsande för flickor), blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blåa framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat (jfr. Sparke, 1995).

Det faktum att det upplevs som just degraderande och förlöjligande att klä en pojke i rosa antyder dessutom något ytterligare. Man kan nämligen anta att det inte enbart är rädslan att pojken ska framstå som en flicka som ligger bakom dylika känslor. Snarare antyder själva flickigheten även ett möjligt avvikande sexuellt begär – att sonen helt enkelt skulle kunna vara eller bli bög (se t.ex. Segal, 1990, Connell, 1996). Så berättar exempelvis Susanne om en vän vars femårige son är galen i kvinnokläder. ”Han snor gästers högklackade skor i entrén och vill gärna gå i mammas klänningar och det går inte över”, berättar hon. ”Så de har gått till PBU och psykolog och allt. Pappan säger direkt: ‘han är bög, han är bög, vi måste stävja det. Gå in och ändra medan det är tid’.”

Men det är inte enbart föreställningar om sexualitet som, genom nyckelsymbolen rosa, vävs in i föräldrarnas förståelser av genus. Här artikuleras även andra maktordningar i samhället, som kan knytas till klass, etnicitet och möjligen ålder. För medan en av de första 7 orsaker föräldrarna angav till sin skepsis mot rosa var dess associationer till förtryck och begränsning, hänvisade man också så gott som alltid till personligt tycke och smak. Mattias säger, i ett tidigare citat, att han och Stina gillar mer stilrent och enkelt, och därför väljer bort rosa. På liknande sätt förklarar flertalet föräldrar att de själva inte klär sig i rosa och spetsar och därför inte heller vill klä sina döttrar så – att de helt enkelt inte gillar när det blir ”för mycket”.

I Att bli respektabel (1999) diskuterar Beverly Skeggs kopplingarna mellan klass och femininitet. Med utgångspunkt i Bourdieu visar Skeggs hur hänvisning till smak och stil är en central aspekt av hur klass urskiljs och upprätthålls. De engelska arbetarklasskvinnor Skeggs undersökte upplevde hur deras val av kläder, smink och färger ständigt utsattes för bedömning utifrån – hur de, genom att välja vissa kläder framför andra kodades som vulgära, överdrivna och arbetarklass (jfr. Walkerdine, 1997, Ambjörnsson, 2004).

Den jämställdhetsmodell föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus och relationen mellan ”manligt” och ”kvinnligt”. Den är också en sorts identitetspolitisk markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk, medelklass.

Petter Lundgren avslutar sin artikel med: Själv kommer jag hädanefter att klä mig själv och mina två pojkar enbart i rosa. Rosa for president!

Grynet for president!

Grynet for president!

I Historien om rosa och blått skriver Gerda Christenson:

Den 29 mars 1914, kunde oroliga mammor läsa i den amerikanska tidningen The Sunday Sentinel, om hur de skulle klä sina barn enligt könens olika färgkod:
”Om du vill ha färgmarkering på den lilles klädesplagg, så använd rosa för pojken och blå för flickan, om du vill vara traditionell.”

Rosa är alltså inte så självklart för flickor – historiskt sett. Det var ljusblått för flickor och rosa för pojkar – enligt den relaterade artikeln.

~

Amalia Lindegren, Lillans frukost 1866.

Flicka klädd i blått och gräddvitt.

Gerda Christenson letade efter bilder på pojkar och flickor från förr – och hittade mycket riktigt många ljusblå flickor – däremot hade hon svårare att finna de rosa pojkarna.

En rosa triangel på homosexuella män i koncentrationslägren

En rosa triangel på homosexuella män i koncentrationslägren

Wikipedia skriver om färgen rosa att:

Prior to WWII, pink was historically a male colour as an offshoot of red, and pink was chosen not because it meant the wearer was feminine, but because they liked other men.

Den rosa triangeln ser lite mer orange än rosa ut.

Den rosa triangeln ser lite mer orange än rosa ut.

Endast manliga homosexuella märktes ut. Annars hade färgen rosa varit malplacé. Kvinnliga homosexuella brukar inte föredra män. Wikipedia skriver vidare att det inte verkar som som lesbiska kvinnor stigmatiserats för sin läggning – endast en lesbisk kvinna bar en särskild markör – men hennes största ”brott” var att hon var judinna.

Frågan är varför och när rosa blev en flickfärg. Enligt Christenson verkar detta ha skett på 1950-talet. Men varför? Har det med nazisternas markörer att göra? Är det inte en lite långsökt tanke?

Rosa herrskjorta från Opalona för € 45

Rosa herrskjorta från Opalona för € 45

För cirka tio år sedan började det bli populärt bland yngre män att klä sig i rosa skjorta. De gjorde det inte i någon slags protest. Merparten av de rosa männen var varken uttalade feminister eller uttalat homosexuella. Bland dessa män var dessutom färgen en högstatusmarkör – till skillnad från den lågstatusmarkör färgen verkar ha bland flickor och till viss del kvinnor.

Ceriserosa herrskjorta från Tailorstore, för 399 kronor

Ceriserosa herrskjorta från Tailorstore, för 399 kronor

Ekonomitidningar verkar också föredra den rosa färgen. Jag har inte analyserat vad detta kan bero på. Dagens Industri är en av dessa tidningar.

Skulle rosa ha fått en statushöjande effekt i och med att bratsmännen klädde sig i rosa för tio år sedan?

Nej – ekonomitidningarna har varit rosa längre än så.

Dagens industri är rosa

Dagens industri är rosa

I Thailand har färgen inte reclaimats. Onödigt otrevliga poliser får bära klarrosa armbindlar med den tecknade figuren Hello Kitty på.

– Jag valde den här symbolen för att den är rosa och lätt att se. Det här är tänkt att förstärka deras (polisernas) skuldkänslor, förklarar polisen Pongpat Chayaphan.

Nyheten kommer från TT-AFP och stod i DN:s nätupplaga i augusti 2007.

A police officer wears a pink armband featuring 'Hello Kitty

Det står om den i BBC News nätupplaga också.

The New York Times skriver:

Ten of the armbands have been prepared, but so far none have actually been issued, according to an officer who declined to give his name while discussing this sensitive topic.

”After this policy came out, the police are scared,” the officer said. ”It will be very embarrassing to walk around with Hello Kitty on your arm.” It is a step down from the Crime Suppression Division’s official motto: ”When you have no one to turn to, come to us.”

Flicksymboler är inget för stora tuffa poliser. Uppenbarligen något mycket pinsamt. Värre än kroppslig bestraffning kanske?

Annonser

Israeliska musikterrorister

Magnus Betnér och Helena Sandklef är i Israel och bloggar just nu om vad de ser. Filmen med de israeliska musikterroristerna har Betnér tagit och lagt på Youtube.

Läs deras bloggar – de skriver bra – man blir arg och ledsen. Ska konflikterna aldrig ta slut?

Betnér skriver:

Jerusalem Syndrome heter sjukdomen som får besökare hit att tro att de är Jesus, Elia, Mohammed eller annan valfri religiös figur. Själv börjar jag tro att jag är satan. Ju fler religiösa människor jag ser, desto mer förbannad blir jag. Hur fan ska det gå att få ordning på den här jävla världen när inte ens två grenar av samma religion kan komma överens om vem som ska bestämma över en kyrka?

Alla tre religionerna här har samma gud. Till stor del samma böcker. Ändå är det så att vissa har fått för sig att gud inte pallar när man rakar sig. Andras gud behöver att man rakar sig, men inte klipper polisongerna. De allra flestas gud vill att man ska en mössa. Ju lustigare hatt, desto bättre tycks det. Någras gud vill att man har en pytteliten mössa. Andra att man har en gigantisk.

Sandklef skriver:

En restaurang som ligger precis i anslutning till moskén spelar öronbedövande musik, ljudet överröstar allt. Flera upprörda muslimer kommer från moskén undrar varför de inte kan sänka musiken. Jag går fram och frågar vad problemet är. Efter att ha sagt ”va? Va?” så förklarar soldaten att det är en restaurang. ”Men så högt”, gestikulerar jag. ”Democracy, democracy” skrattar han och går iväg. Magnus kommer då fram med videokameran och tar över diskussionen vilket resulterar i att soldaten ringer ett befäl och snipp, snapp, snut så är Magnus bortförd till polisstation! De har dessutom tagit hans pass OCH vår chaufförs ID-kort. En annan soldat kommer fram till min guide och säger att han inte får stå där han står, han måste flytta sig en halv meter. ”Varför”, frågar jag, ”har reglerna ändrats på 10 minuter?”. ”Ok ok, no. It’s ok.”

Tidigare inlägg om konflikter och konflikthantering.

Fri entré till Roskildefestivalen

Vill du komma gratis in på Roskildefestivalen?

Läs om arbetet som frivilligarbetare på festivalen här – och anmäl dig här.

Innan den 17 april vill de ha in ansökan.

Hi shoes-85

Foto: Magnus Cederlund

Kan tänka mig att de har behov av svenskar som kan ta hand om sina landsmän – inte bara när svenskarna riskerar att drunkna i en blandning av spyor och lervällning – utan även i vanliga informationstält och sånt.

Det finns så många svenskar och danskar som envisas med att låtsas som om de inte alls förstår varandra.

Det är där alla smarta svenskar som anstränger sig kan komma in som en länk. En frivilligarbetande länk på Roskildefestivalen. Kanske också bilda länk mellan danskar och danskar som inte förstår varandra:

Lär dig räkna på danska. Danskar blir rätt förvånade om turisterna klarar deras ovanliga räknesystem – de brukar säga siffrorna på ”skandinaviska” till svenskar och norrmän.

How many cannibals can your body feed?

How many cannibals could your body feed? 

10 kannibaler – det var inte illa…

Det får du veta i detta test.

1 Feet = 30.48 cm.

Om du tycker att det är jobbigt att konvertera dina centimetrar – använd denna konverterare.

Frågan är om man räknat med att dessa 10 kannibaler ska äta pasta eller potatis till – eller om min kropp skulle utgöra hela måltiden. Och om det skulle röra sig om kannibaler som sitter och petar i maten – eller om det handlar om riktiga matvrak…

Tidigare inlägg om kannibalism.

Konsums bananpolitik är ett litet steg framåt

Konsum på Mårtenstorget i Lund bestämde för en tid sedan att de endast skulle sälja KRAV-märkta bananer. Dessutom har de rättvisemärkta – men aldrig konventionellt odlade.

Googlade och såg att det gällde för flera av Coops butiker.

Jag tycker det är STORT!

Visserligen måste målet bli att allt – inte bara bananer – är rättvisemärkt. Vem vill att människor ska bli orättvist behandlade?

Genom att köpa sånt som inte är rättvisemärkt – och kommer från länder med stor fattigdom, liten eller ingen demokrati och utbredd korruption så ger vi vårt ekonomiska stöd till orättvisorna i världen.

Svenskarna är storkonsumenter av bananer – om vi ändrar våra köpvanor kommer vi att märkbart bidra till förbättringen för några av våra fattigaste bröder och systrar.

Kaffe är vi också duktiga på att dricka – som god tvåa på kaffedrickarlistan i världen – på första plats ligger Finland. Rättvisemärkt kaffe är försumbart dyrare än konventionellt kaffe. Och det gör skillnad.

Choklad är gott. Och ännu godare om vi vet att kakaobönorna inte är plockade av barnslavar. Det finns rättvisemärkt choklad som är mycket god. God i dubbel bemärkelse. Chokladfabrikens barnslavar

~

Bilden från Dick Emanuelssons blog – upptäckte bloggen först idag – den är mycket läsvärd.

Dick Emanuelsson om Banankompaniets erbjudande till skadade bananarbetare:

TEGUCIGALPA / 071120 / Det transnationella företaget Dole Food Co. Inc. dömdes av en jury i Los Angeles, USA, den 5 november att betala sex nicaraguanska lantarbetare skadestånd på mellan 311,200 till 834,000 dollar, sammanlagt cirka 22 miljoner svenska kronor. Och det är bara en början för Dole på tusentals andra fall.

Jag minns Armando, en äldre bananarbetare vid den honduranska atlantkusten som tvingades till att amputera sin penis efter att han hade i flera år hade stått i bananplantagernas diken med vatten upp till midjan och arbetat med dränering. Pesticiderna hade trängt in i urinröret och gett honom cancer. Han och 2.500 skadade bananarbetare i Honduras erbjöds 100 dollar i ”sveda och värk” av Standard Fruit.

Bild härifrån

Bananer i uniform – Patrik Svensson skriver i Sydsvenskan om Chiquitas stöd till colombiansk terroristgrupp.

”Vad har Usama bin Ladin och Chiquitas bananer gemensamt?”, frågade den amerikanska journalisten Amy Goodman i en kolumn förra veckan. ”Båda har använt sina miljoner till att finansiera terrorism.”

Det är ett bokstavligt sant faktum. Det amerikanska justitiedepartementet bötfällde nyligen fruktjätten Chiquita för brott mot de amerikanska terrorlagarna sedan det framkommit att företaget under flera år betalat miljonbelopp till den colombianska paramilitära högermilisen AUC.

~

Något är ruttet – Patrik Svensson fick ett brev från Chiquitas PR-byrå Hill & Knowlton på grund av sin artikel om Chiquitas stöd till den colombianska terroristgruppen AUC:

Jag kontaktade några av de svenska tidningar och journalister som på senare tid uppmärksammat Chiquitas samröre med högermilisen i Colombia. Alla hade blivit kontaktade av Hill & Knowlton eller Chiquita.

Denna subtila skrämseltaktik är naturligtvis inte brottslig på något sätt, frågan är om den ens är särskilt framgångsrik. Men den säger något om hur vissa företag försöker – och tillåts – hantera sina snedsteg.


Situationen får en ofrånkomligen att tänka på Union Carbide, företaget som 1984 i indiska Bhopal orsakade tidernas största industrikatastrof, när giftig gas läckte ut från fabriken och dödade minst 15 000 människor (krishanteringen efteråt sköttes för övrigt av Hill & Knowlton).

Om normala regler gällt hade pr-byråns trovärdighet varit för evigt havererad redan efter att man på femtiotalet på uppdrag av amerikanska tobaksbolag författade den ökända rapport som förklarade att rökning överhuvudtaget inte är hälsofarligt. För att inte tala om när man hjälpte till att sälja in det första Irak-kriget genom uppdiktade vittnesmål inför den amerikanska kongressen.

Action Aid om bananarbetarna i Costa Rica:

Arbetarna på bananplantagen arbetar ofta upp till 12-15 timmar om dagen för att tjäna minimilönen som är 67 Kronor.

DN:s Eva-Maria Bengstsson om sjyssta bananer:

För varje kartong Rättvisemärkta bananer betalar man en dollar ext­ra, berättar Anders Cottrell. Pengarna går till de anställda i form av en ”social fond”. som används till olika projekt , förbättringar av skolor till exempel.

LO-tidningen om rättegången mot Dole-Food:

För Dole är domslutet i Los Angeles ett stort bakslag men bara en början på något mycket större. Liknande fall ska tas upp till prövning i USA-domstolarna för tusentals bananarbetare från Costa Rica, Panama, Honduras och Guatemala. Dole kallar domen orättvis och uppger till Los Angeles Times att företaget ska överklaga.

Andra bloggar om sjyssta och osjyssta bananer (bland mycket mer läsvärt):

Syrran

Vida latina

Till Dick Emanuelsson: Hej, jag hoppas att det var okej att låna bilder från din blogg. Jag hittade ingenstans där jag kunde skriva en kommentar – eller skicka ett meddelande till dig. Har dock skrivit i min blogg varifrån bilderna kommer.

Tidigare inlägg om mördarbananer.

Teos tips

Fick ett tips från Teo – en länk till en sida.

Jag känner mig lite orolig för att sidan ska ha påverkat mig lite väl mycket. Är nämligen en sån som lätt fastnar för nymodigheter.

Kan gårdagens aktiviteter ha varit en följd av länken?

Jag var i Malmö och repade inför en film, sen gick jag på Viggos hamburgerrestaurang med min äldste son och åt (goda hamburgare!) och sen var jag på fäktningen. Somnade som en sten – tidigt.

Så innan ni tittar på Teos tips – fundera på hur lättpåverkade ni är. Det finns annars en stor risk att man fastnar i detta:

Teos tips.

Tranafton i kväll

Pine, Plum and Cranes, 1759 AD, by Shen Quan (1682-1760). Hanging scroll, ink and colour on silk. The Palace Museum, Beijing.

Tranor av Shen Quan (1682-1760)

Jag googlade på tranafton och hittade knappt 58 träffar – av dem gick en till min gamla blogg som jag har fräckheten att stjäla lite från.

Ikväll firar vi som sagt tranafton. Fläkten plockas bort, skorna ställs vid spisen – och imorgon när barnen vaknar ser man svarta transpår som leder från fläkten/skorstenen – och ner till skorna (även på väggen). I skorna ligger godis och en liten present.

Firandet är uppenbarligen inte så vanligt längre. I vissa trakter sprang man trana. Det har vi aldrig gjort. För lata kanske. Hade aldrig hört om det som barn. Antar att vår familjetradition kom från min mormor som föddes i Kalmar.

Det finns de som pratar om att vid tranafton tar man ljuset i säng – dvs man går och lägger sig när det blir mörkt – och tänder inte ljuset förrän vid Mickelsmäss – dvs den 29 september när det börjar bli mörkt igen.

image150

Marie bebådelse, målad ca 1425-28 av den så kallade Flemallemästaren (ev. Robert Campin). Notera att en liten Jesus är på väg in genom det runda fönstret, flygande med korset på axeln – i riktning mot jungfru Marias mage.

Tranafton infaller alltid natten mellan den 24 och 25 mars – dvs 9 månader innan jul – dvs samma dag som jungfru Maria antas ha blivit gravid.

 ”Ave Maria gratia plena” sa ängeln Gabriel – enligt Bibeln (Var hälsad Maria, full av nåd). Men det är tveksamt om ängeln verkligen talade latin i Palestina. Fast Gabriel kan ju ha varit den romerske soldat vid namn Pantera – som vissa källor uppger. Bland annat Talmud, professor James D. Tabor och Lena Einhorn – i hennes utmärkta bok Vad hände på vägen till Damaskus?.

Tabor har också skrivit en bok – som översatt till svenska heter: Jesusdynastin: den dolda historien om Jesus, hans kungliga familj och kristendomens födelse.

Jag har inte läst den – men en intervju med författaren på ABC news hemsida. Det är en lång intervju – fyra sidor.

Oavsett om Maria var jungfru och blev befruktad av Gud via ärkeängeln Gabriel – eller inte – så har dagen sedan tidigkristen tid kallats Vårfrudagen – dvs – Marias dag. Detta har uttalats lite snabbt och slarvigt – tills dagen blivit våffeldagen.

Så något gott har kommit ur kristendomen – även till oss hedningar.