Jimmie Åkesson äter spädbarn och har sex med dvärgpudlar, så står det som rubrik till ett blogginlägg och det är verkligen fruktansvärt.
Fruktansvärt om det vore sant, fruktansvärt om det inte vore sant. För varför skulle någon vilja skriva detta om en helt oskyldig människa? Ingen rök utan eld säger du, men jag vet inte. Kanske är det helt enkelt så att den som rubricerar sitt inlägg på detta osmakliga sätt vill ha lite uppmärksamhet.
Ja, vem skulle kasta sig över ett blogginlägg där det står ”Facebook tar inte bort hatgrupper”. Inte jag i alla fall. Eller rubriken ”Det finns många jättedumma människor på Internet som inte kan läsa ett blogginlägg och skriver skitkonstiga kommentarer”. Jo, det blogginlägget hade jag nog läst. Fast titeln är kanske lite lång.
Men ”Jimmie Åkesson äter spädbarn och har sex med dvärgpudlar” är en aplång titel, som ändå kommer att dra åt sig människors uppmärksamhet. Sex säljer. Våld säljer. Antirasism säljer inte.
Och om du ändå läst så långt, och tycker att det är förfärligt att man sprider dynga på nätet, lögner och hat och propaganda mot oskyldiga – passa då på att gå in på Facebook och anmäl denna särdeles smaklösa sida – den sprider hat och lögner som inte borde finnas där.
För alla kannibaler som vill gå över till vegatisk kost kunde en f.d. student på The Tuck School of Business – Mark Nuckols – erbjuda ett vegetariskt alternativ: HUFU. Produkten är baserad på tofu – och är enligt Nuckels utprovat av de som vet hur människokött smakar.
Verksamheten varade inte länge – kunder fick inte de varor de beställt och hans sida stängdes i mitten av år 2006. Här är dock en arkivsida som visar hur den såg ut:
The Museum of Hoaxes – en bloggsida om bluffar skriver om HUFU och Mark Nuckols.
Mark Nuckols intervjuades i flera tidskrifter. Bland annat The Dartmouth Review: The genesis of this whole seemingly crazy project was a couple years ago when I was reading a book by the anthropologist Marvin Harris titled, Good to Eat: Fields of Food Taboos, which deals with food taboos, and I was reading the chapter on cannibalism while eating a tofurkey sandwich. Then I thought, ”If you can make tofu that tastes like turkey, why not human flesh?”
TDR: Now, how did you come up with the recipe for human flesh flavor? And how will you actually inject the flavor into the tofu? What is the process there?
MN: The Hufu is produced by a meat-substitute processor/producer in the Netherlands, and they pretty much just designed the product to our specifications. I can tell you based on the research that we’ve done that human flesh essentially tastes like beef, but a little softer and a little bit leaner. The stories that people in Samoa or Fiji called human beings ”long pork,” I think that is overdone. People do not taste like pork or chicken.
The Harvard Crimson Magazine skriver: He is currently developing three new ”exciting” products: Delicious Baby Seal, Endangered Panda, and Underprivileged Child.”I think quite a few people from the ruling class would actually favor eating the flesh of poor children,” he says. ”Larry Summers would love this product!”
Angående Larry Summers så har han visst gjort uttalanden liknande de som James D. Watson gjort – kvinnor kan enligt Summers inte prestera något bra resultat inom vetenskapen. Hela hans tal finns här.
Kan man vara en vegetarisk kannibal? Vegetarisk pizza har jag hört om – men vegetarisk kannibal? Jo – det fanns en – ”Den vegetariske kannibalhövdingen Bangzulu”. När jag arbetade på Lilla Tetern i Lund bjöd vi in dem. Biljetterna sålde snabbt slut. Barnen älskade Bangzulu. Alla i bandet pratade en skön skånska.
1991 startades gruppen Bangzulu (”Ove”, ”Sure Kåre”, ”Prinsessan”, ”Österrikaren” och givetvis den vegetariske kannibalhövdingen Bangzulu) som snabbt blev en stor succé bland förskolebarnen i Malmö. I raketfart spred sig ryktet och det talades om Bangzulufeber i staden, barnfamiljerna hade tagit en ny grupp till sitt hjärta. Gruppen släppte 5 CD-skivor, gjorde ca. 800 konserter land o rike runt, samt införde bejublade julshower för barn varav den siste sålde ut Baltiska hallen vid 2 tillfällen samma dag. 1999 gjorde Bangzulu sin sista konsert på Malmö Konserthus. Gruppen avslutades då Bangzulus grundare Mats Bengtsson gick bort samma år. Info från denna sida.
Enligt denna sida skulle ursprunget till ordet kannibal vara detta: Og så har troen på hundehoveder – på sin egen kringlede måde – del i oprindelsen af ordet kannibal: Mongolernes fyrste, der spredte skræk og rædsel i middelalderens Europa, kaldtes Khan; det blev misopfattet som det latinske canis, hund. Columbus rejste i 1492 til Amerika, men han troede som bekendt, at han var nået til Indien, så da spanierne spurgte efter den lokale fyrste, Khanen, fik de til svar af indianerne, at de kaldte sig karibier, hvilket blev misopfattet som kaniba, khanens undersåtter (samtale er ikke let, når ingen af parterne forstår den anden parts sprog). Da spanierne vendte tilbage og ikke fandt de folk, som var efterladt, gik de ud fra, at de var blevet dræbt og muligvis ædt af disse kannibaler.
Wikipedia skriver så här om Cynocephaly – människor med hundhuvuden – och om St Kristoffer:
Cynocephali figure both in pagan and in Christian world-views. A legend that placed St. Andrew and St. Bartholomew among the Parthians presented the case of ”Abominable,” the citizen of the ”city of cannibals… whose face was like unto that of a dog.” After receiving baptism, however, he was released from his doggish aspect (White, 1991). Quite similar was the portrait of St. Christopher, a giant of a cynocephalic species in the land of the Chananeans (the ”canines” of Canaan in the New Testament) who ate human flesh and barked. Eventually, Christopher met the Christ child, regretted his former behavior, and received baptism.
Det grekiska ordet för kannibal är antropofag – människoätare.
Oäten: En mångordig mellansvensk som fick höra att en person är ”oäten” skulle utgå från att det handlar om ett uttryck kannibaler emellan, men det betyder bara att man ännu inte har ätit – ungefär som att den som är okammad inte har kammat sig än.
KannibalSp. caniba’l, i st. f. cariba’l, af caribe, innebyggare på de karibiska öarna, der spaniorerna första gången träffade bruket af menniskoätning), menniskoätare; grym, vildsint menniska. – Af menniskoätning (kannibalism) tror man sig på några ställen (Belgien, Danmark) hafva funnit spår redan bland de förhistoriska folken; i literaturen från forntiden finnas antydningar derom hos flere folk (skyter, inder, egypter, nordafrikaner m. fl.).
Bekant är den från Nord-Amerika hos aztekerna under 16-17 årh., hos algonkin- och irokesindianer ända till 1813. I Syd-Amerika gödde tupis sina krigsfångar, gåfvo dem hustrur och uppåto slutligen dem och deras afkomma. Fitzroy uppgifver, att innevånarna i Eldslandet likaledes uppåto sina fångar och, vid hungersnöd, sin egen stams äldre qvinnor, hvilka dödades genom qväfning i rök. Flerestädes på Sundaöarna och på öarna i Stilla hafvet har funnits allmän kannibalism. Likaså finnes seden ännu flerestädes i Afrikas eqvatoriala delar, såväl åt vestkusten (enl. Du Chaillu), som särdeles intensiv hos niam-niam och monbuttu (enl. Schweinfurth).
– Hos individer bland naturfolken uppträder kannibalism någon gång, som det vill synas, betingad af en sjuklig lusta, hos eldsländare, australier m. fl. naturfolk oftare af allmän hungersnöd, hvilken senare äfven någon gång föranledt sådan bland mera civiliserade. Dessa fall af menniskoätning äro dock mera undantag och motsvara icke det vanliga begreppet af kannibalism, som sker i större skala och oftast af andra anledningar. Ingenstädes utgör dock menniskokött daglig hufvudsaklig föda, huru ymnigt det än förtäres; men der kannibalism finnes, döljes den icke och anses aldrig vanhedrande eller ohygglig, förrän dess
utöfvare komma i beröring med icke-kannibaler. En ny-zeeländsk höfding förklarade: ”Stor fisk äter liten fisk; insekter äta hvarandra; stora foglar nära sig af små; det är i öfverensstämmelse med naturens ordning att menniskan förtär sina besegrade fiender”.
– Brist på föda eller kanske mest brist på annan animalisk föda torde väl å de flesta ställen hafva gifvit anledning till de första försöken i menniskoätning. Man har dervid funnit spisen behaglig: ”intet är så läckert, som död man”, sade Yiti-öboarna, och alla namn på menniskolik går i deras språk ut på att beteckna något ätbart, godt. Samma åsigt torde ock gälla i Afrika, hvarest på flere ställen denna föda hålles till salu. Till följd häraf ega vanligen öfverallt höfdingarna företrädesrätt till denna mat, och från Yiti, hvarest man stundom i kulinariskt
ändamål stekte fångarna lefvande, berättas, att en höfding ensam förtärt niohundra lik, utan att låta någon annan smaka af dem (Williams). Der ansågs ock denna föda vara för god för qvinnorna; ensamt männen fingo förtära deraf. Der båda könen äro kannibaler, förbehållas dock åt männen de bästa bitarna, som äro barn- och qvinnokött i allmänhet samt bröst, armar och lår. – Då denna föda, liksom all annan, ingår i den ätandes kropp och varder en del af dess substans, förmenade en del kannibaler, att jämte den förtärda materien äfven inkorporerades de psykiska egenskaper, som förut uppenbarat sig deri: den förtärdes styrka, färdigheter, tapperhet, intelligens. Så trodde maorierna, hvilka derför satte mera värde på den
segaste hjelte än på det möraste dibarn. Och med detta förtärande hindrade man äfven sin motståndares tillvaro i det andra lifvet samt vardt sålunda trygg för all skada af honom i framtiden; man förintade derjämte hans sjelfständiga odödlighet och lade den till sin egen. Ju flere fiender maorierna förtärde, dess högre kommo de att stå i efterverlden. Att uppätas var derför å andra sidan den största olycka. I fortsättning med denna tanke stod den hos flere
folk gängse seden att af hämd äta sina enskilde och stammens fiender samt att med uppätning straffa äktenskapsbrytare, förrädare, spioner och andra gröfre brottslingar. – Kannibalismen är sålunda icke alltid och öfverallt en smaksak, utan har flerestädes en, om man så får säga, högre betydelse. Möjligen har den ock haft en religiös på ett och annat ställe, t.ex. hos aztekerna, hvilka i sina teokallier dödade hundraden af krigsfångar och förtärde dem, sedan de åt guden offrat hjertan och blod. G- v. D.
Kronberg skrattar och ler 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.