Svenska ungdomar till Afghanistan

”Är det inte uppenbart att allt tal om att skicka tillbaka tiotusentals ”afghaner” till Afghanistan som inrikesministern Anders Ygeman signaler är ett brott mot allt vad mänskliga rättigheter och asylrätt innebär?” , skiver Habib Razmjo.
bild Fatemah Hos

Att förflytta sig längs vägarna i Afghanistan har länge varit förenat med livsfara för hazarerna. Väpnade grupper av talibaner eller IS stoppar godtyckligt fordon och tvingar ut hazarerna som avrättas direkt. För några månader sedan blev den nioåriga flickan Tabasom och sju andra civila hazarer, tre kvinnor och fyra män, halshuggna av IS. De togs tillfånga i Arghandab-distriktet i Zabul-provinsen. Alla åtta var från staden Ghazni i provinsen Jaghori. Deras enda brott var att de tillhörde hazarafolket. Text och bild från tidningen ETC

Yasin är hazara.

En natt kom talibanerna och hämtade hans pappa. Yasin grät. Yasins mamma grät, men de vågade inte göra något. Grannarna såg, men inte heller de vågade göra något. Man hade gått vakt, försökt hålla talibanerna borta från byn, men talibanerna hade smugit sig förbi nattvakterna.

Några dagar senare får Yasins mamma ett foto. Yasin får inte se fotot, men han ser sin mamma, hon skriker och svimmar. Kvinnorna håller i mamma, ger henne vatten, mamma vaknar och skriker igen. På kvällen kommer grannarna, de säger att mamma måste sälja gården och djuren. Talibanerna kommer tillbaks. De kommer för  att hämta Yasin. Sedan kommer de att ta mamma.

Snabbt packar mamma en väska, Yasin får hjälpa sina syskon att packa och klä på sig. De kan inte ta mycket med. Pengarna som mamma får för gården ger hon till en flyktingsmugglare, han ska ta hand om allt. De ska få mat och dryck och någonstans att bo. Flyktingsmugglaren vet en lastbil de kan åka med. Allt ska bli bra.

Men lastbilen kommer inte. De går. De går länge. Men bara på nätterna. På dagarna måste de gömma sig. Poliser, soldater och till och med bönder kan skjuta. Man vet inte vem som är vän och vem som kommer att förråda dig. När de gått länge, Yasin vet inte om det är flera dagar eller en vecka, så är de inte i Afghanistan längre, de har lyckats komma över gränsen till Pakistan, men där får de inte stanna. De måste vidare, till Iran och sedan Turkiet. Iran vill inte ha fler afghanska flyktingar, särskilt inte hazarer. Alla hatar hazarerna. Men i Europa kan de börja ett nytt liv. I Europa hatar man inte hazarer säger flyktingsmugglaren. Yasin vet inte vad Europa är. I skolan läste de bara Koranen. Yasin vet knappt något om sitt eget land.

I bergsmassivet mellan Pakistan och Iran kommer de till en plats där flyktingsmugglaren säger att de stora pojkarna måste gå först. Det är farligt för de små barnen. Mammorna måste stanna med de små, men de kommer efter. Yasin vill inte. Han gråter fast han är en stor pojke. Flyktingsmugglaren lovar att mamma kommer efter, snart kommer hon efter, men det är för farligt att gå alla tillsammans, soldaterna kommer att upptäcka oss. Han tvingar Yasin att fortsätta. Yasin kan inte sluta gråta. Han gråter när han berättar.

Ibland går det flera dagar utan att Yasin har fått något att äta eller dricka. De äter snö. Flyktingsmugglarna säger att pengarna inte räcker till mat, de måste betala mutor till vakter och de måste ha pengar till lastbilschaufförer. Yasin undrar när han får se sin mamma igen.

Det känns som om han har gått i flera år, när de kommer till Izmir. Han måste hitta en ny smugglare som kan ta med honom på en båt. Yasin vet att det finns farliga båtar, han har hört det av andra flyktingar som nästan drunknat, men mannen han pratar med lovar att han ska ordna en säker båt, han säger att han har en son i Yasins ålder.

På natten ska de vänta vid stranden, det kommer en båt. Den är liten. 60 personer ska åka i den, barn, gamla, mammor, pappor. Det finns ingen annan båt, de måste hoppa i nu, innan det kommer soldater. De ska inte åka långt, båten kanske håller. Det gör den inte. Unga män hoppar i och simmar bredvid båten för att den inte ska sjunka så snabbt, de simmar och håller i båten så att de ska komma i land. På rätt sida, de måste komma till Yunan, till Grekland, inte tillbaks till Turkiet, de har inte råd med en ny smugglare, en ny båt.

På stranden i Yunan står snälla människor, med silverfiltar.

– Ja, säger jag, de där silvriga aluminiumfiltarna, överlevnadsfiltar som ni fick i Grekland, Yunan heter Grekland på svenska.

– Ja, just det säger Yasin, förlåt, jag kom inte ihåg.

– Du behöver inte be om ursäkt, din svenska är jättebra, svarar jag.

I Makedonien slog polisen människor som flytt från krig och terror. De slog alla. De slog mammorna och  papporna och de små barnen. Yasin vaknar ibland kall och svettig av skräck. Han ser de små barnen i sina drömmar, de som den makedonska polisen slagit. Ingen förstår varför poliserna är så arga.

– Men i Tyskland var de snälla, säger Yasin. Och i Sverige, alla i Sverige är så snälla.

Fram till nu. Migrationsverket säger att Yasins vänner är äldre och ger dem avslag på sin asylansökan.

– Vet de inte att vi är hazara? Vet de inte att vi kommer att bli dödade i Afghanistan? Har de inte läst tidningarna? Har de inte sett vad som hänt i Kunduz? Talibanerna tar makten. Vet du, jag dör hellre här än där. Om jag dör här går det snabbt. Och jag slipper…

Yasin tystnar. Han vill inte berätta om bjällrorna. Han vill inte berätta om danserna. Om dansen som talibanerna tvingar pojkarna att utföra, innan de våldtas. Talibanerna, som säger sig vara muslimer, som påstår att de är rättrogna och gudfruktiga, men som är de mest skenheliga och ogudaktiga, talibanerna som är djävlar i människohamn.

Andra pojkar får bälten. Pojkarna är så små. De vet inte varför de får bälten. Vuxna farbröder säger att de små pojkarna ska gå till torget ensamma. Med bältet på. Att pojkarna, de små pojkarna, kommer att bli hjältar då. Att de kommer till en fin plats där alla är glada och det finns mat. De små pojkarna, de små pojkarna med bälten. Men några pojkar vet att de ska dö. Att bältet gör så att många dör. Och pojkarna vill inte. Det finns pojkar som tagit av sitt bälte och sprungit. Några av pojkarna var med i båten till Yunan, till Grekland. Nu är de i Tyskland och Sverige. De vill inte tillbaks, till männen med bälten.

Vi som träffar Yasin och hans vänner och pojkarna med bjällror och de små pojkarna med bälten berättar om det här – gång på gång. Om övergreppen, morden, rasismen i Afghanistan, om talibanerna, om morden, tortyren. Ni kan läsa det i tidningarna, höra det på radion, se det på TV, men ni läser inte, ni lyssnar inte och ni ser inte heller.

För det är ju bara afghanska ungdomar.

Det som behövs är något riktigt drastiskt.
Och då räcker det inte med allt som redan hänt, att hazarer kallblodigt avrättas av talibaner, att talibaner tar pojkar som sexslavar, att talibanerna för inbördeskrig på flera fronter i Afghanistan, att ungdomarna inte har anhöriga i Afghanistan.
Inget av detta spelar någon roll.
Kanske måste svenska ungdomar gå ut och skrika:
Ta oss istället.
Skicka oss till Afghanistan.
Vi har heller inga anhöriga där.
Och vi är inte mer än människor, vi är precis som våra afghanska bröder och systrar.

Jag är afghan.

Har inte en afghan ögon?

Har inte en afghan händer, kroppsdelar, människomått, sinnen, känslor, passioner?

Lever hon inte av samma föda, såras hon inte av samma vapen, drabbas hon inte av samma sjukdomar och botas hon inte med samma läkemedel som en svensk, känner hon inte likt en svensk sommarens värme och vinterns köld?

Blöder inte vi om ni sticker oss?

Skrattar inte vi om ni kittlar oss?

Dör inte vi om ni förgiftar oss?

/Fritt efter Shylocks tal i Köpmannen i Venedig akt III, scen I

DN, GP, GP, Barnombudsmannen,  NY Times, SDS, DN, AB, SDS, SR, SR, Fria Tidningen,